
Tidens redaktionsmedlem Linus Glanzelius utsågs till Europaparlamentariker i slutet av februari 2024. Han har varit för tidig till möten, mött ett EU som behöver anpassa sig och menar att Sverige behöver sluta vara motvalls. I stället behövs en svensk version av konceptet ”strategisk autonomi”.
Längst ner i en korridor speglades den socialdemokratiska gruppens logotyp mot det blankpolerade golvet. Jag tog riktning och gick med raska steg ner mot mötesrummet. Det var den 26 februari 2024 och det var dags för mitt första gruppmöte för den socialdemokratiska gruppen i europaparlamentet. När jag öppnade dörren blev jag konfunderad, men fortsatte ändå in. En luttrad portugis log lite snett mot mig.
– Ni skandinaver är för roliga, sa den portugisiske socialisten. Du kommer snart att anpassa dig.
Mötena drar aldrig igång på avsatt tid. Standard verkar vara någon form av europeisk kvart. Jag har varit lite pinsamt tidig förut. För aldrig tidigare hade jag hört talas om begreppet akademisk kvart, förens jag blev varse traditionen min första dag på Göteborgs universitetet. Vi var fler oroliga själar, som stod där och väntade på att europeisk idéhistoria – eller vilken kurs det nu var – skulle dra igång.
Det eu jag då skrev tentor om ser helt annorlunda ut i dag, såhär 15 år senare. Då hade unionen precis välkomnat flera östeuropeiska länder in i gemenskapen. I dag förhandlas fortfarande de sista detaljerna från Storbritanniens utträde. Då hade Dmitry Medvedev nyss tagit över som president i Ryssland.
Nu är hans företrädare tillbaka sedan länge – och lever ut sina stormaktspolitiska ambitioner till fullo. Inget av detta gick så klart att sia om, där och då, på Campus Haga i början på 2010-talet.
En intet ont anande Ursula von der Leyen tillträdde som minister i Angela Merkels regering 2009. Då kunde hon knappast veta att hon skulle bli en av Europas allra mäktigaste. Men när hon ett decennium senare utsågs till ordförande för EU-kommissionen gick hon in i Berlaymontbyggnaden med stora ambitioner. eu skulle på allvar ta sig an klimatet och dessutom hantera både Polen och Ungerns riktning bort från demokrati.
Men under de senaste åren har hon och unionen snarare haft att hantera både pandemi och krig. De som jobbat i eu ett tag säger att de senaste årens hanteringen har slagit alla rekord.
När du får hem det här magasinet så är EU-valrörelsen i full gång. I Bryssel önskar sig EU-byråkraterna att den kommande mandatperioden ska bli lite lugnare än den innevarande. Väldigt lite pekar på att det kommer bli så.
EU har anpassat sig till en mer stökig omvärld. Det är nödvändigt, men svårt. Målet måste vara att omvärlden ska lugna ner sig, men vi måste vara krassa nog för att förstå att så inte nödvändigtvis blir fallet.
Ryssland skickar iväg 10 000 granater om dagen. Ukraina avfyrar inte fler än 2000.
Media rapporterar att Ryssland aldrig varit närmare att nå sitt mål än de är just nu. Vi har alla sett nyheterna från Kharkiv, Luhansk och Donetsk, med sprängda byggnader och stridigheter.
Ryssland skickar iväg 10 000 granater om dagen. Ukraina avfyrar inte fler än 2000. De saknar helt enkelt granater, ammunition och vapensystem. Kampen i de ukrainska skyttegravarna handlar inte bara om Ukrainas rätt till demokrati och frihet. Det handlar också om svenska folkets, och hela Europas, säkerhet.
Vad händer om Putin lyckas slå igenom Ukrainas försvarslinjer? Lägg där till att Trump åter kan bli president i USA. Handelskonflikter kan eskalera på flera fronter.
Det kan bli stökigt på riktigt. Vår säkerhet står på spel. Men också vår export – och våra jobb.
Vi svenskar röstade med ganska knapp marginal för att gå med i eu – inte för att vi gick igång på den storvulna idén om en gemensam europeisk identitet, eller något förenade staterna av Europa — utan för att en majoritet av det svenska folket tyckte det var smartare att vara med i handelsunionen än utanför.
För just möjligheten att handla på den inre marknaden innebär enorma möjligheter för våra exportberoende företag. Och när eu lyckas förhandla fram nya handelsavtal med andra regioner eller länder i världen öppnas nya marknader upp.
Därför har vi svenskar också varit väldigt måna om att skydda vår möjlighet att fritt kunna konkurrera på den inre marknaden. Våra företag har nämligen i regel klarat konkurrensen bättre än europeiska konkurrenter; smartare och mer klimatanpassad teknik.
I eu-bubblan kallar de oss svenskar (och de andra skandinaverna) för frihandelstalibaner. Alla former av försök att från statligt håll gå in och stötta bolag eller sektorer har vi, med rätta, kritiserat. Fransmännen och tyskarna har en tendens att ständigt vilja dopa sina egna intressen.
Begreppet på allas läppar i Bryssel är resiliens. Sedan följs det alltid av en lösning bestående av två ord: strategisk autonomi. Vi européer behöver bli mer autonoma, mindre beroende av omvärlden (läs USA och Kina). Exakt vad det ska innebära i praktiken har inte varit tydligt, men vi svenskar och de andra skandinaverna har varit skeptiska. Kanske framför allt för att det är fransmännen och tyskarna som varit mest pådrivande.
Made in America och Made in India kan få konkurrens av ytterligare en satsning på egen produktion med Made in Europe. Det kanske är en bra idé. Oavsett så behöver eu genomföra den.
Efter pandemin och Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina har utvecklingen drivits framåt, försiktigt men ändå. eu söker nu genomföra gemensamma upphandlingar av kritiska mineraler och förenklade statsstödsregler. Där till har det tillkommit krav på att företag som vill ha tillgång till EU:s investeringar för grön omställning också sänker sitt beroende av import från länder utanför eu.
Vi svenskar vill helst inte prata om europeisk industripolitik. Det löser industrin bäst själva. Politiken ska sätta ramarna för den inre marknaden, men sedan inte lägga sig i så mycket. Så har det låtit. Antagligen helt korrekt. Men samtidigt har Europas globala konkurrenskraft minskat de senaste decennierna. Och säkerhetsläget har ändrats drastiskt bara de senaste två åren.
Detta samtidigt som världen skriker efter klimatsmart energiproduktion, batterier och elbilar. Tempot är uppskruvat och företagen investerar i nya dyra produktionsanläggningar. Några av dem har landat här i Sverige. Men det finns en risk att framtidens investeringar hamnar utanför Europa. Resten av världen pumpar in pengar för att lyckas skaffa sig ett strategiskt övertag.
Kinas statskapitalism skapar en monopolliknande produktionsställning i flera avgörande teknikdelar. USA driver igenom Inflation Reduction Act, som innebär att miljarder dollars pumpas in i att subventionera hållbara, inhemska industrier. Fler länder följer efter.
Jag tror att vi svenskar – och vi socialdemokrater – behöver inse att världen har ändrats. Spelplanen har ritats om. För även om vi har rätt i sak, det är nog inte så klokt att låta tyska eller franska staten subventionera ineffektiva bilfabriker eller stålindustrier, så krävs nog båda mer investeringar och ett mer samlat grepp för att klara den globala konkurrensen. Och vi måste bli mer motståndskraftiga, i händelse av kris eller konflikt.
Slutsatsen kan inte bli någon annan än att vi helt enkelt behöver anpassa oss efter verkligheten.
Vi behöver strategisk autonomi på svenska, alltså vad vi tycker att det ska innebära. För det är korrekt att vi förlitar oss för mycket på nyckfulla auktoritära regimer – även för kritiska produkter och energi. Viss produktion av särskilt viktiga material bör kanske också säkerställas inom unionen. Och då kan det få kosta lite pengar. Det är inte samma sak som att dopa ineffektiv industri. Att bara sjunga frihandelns lovsång kommer inte att bita. Inga av de andra medlemsstaterna kommer att lyssna.
Vårt svar behöver inte nödvändigtvis vara i form av nya stöd som matchar USA:s subventioner, även om stora investeringspaket garanterat kommer att behövas så är det inte säkert att det är just eu som ska ha det ansvaret. Sannolikt finns det vissa investeringar som gör sig bäst om medlemsstaterna får bestämma. Problemet är ju uppenbart. Alldeles för många medlemsstater gör som vår egen svenska regering; pekar på dels marknaden och dels EU och lutar sig sedan tillbaka.
EU:s fokus framöver bör vara att skapa bästa möjliga förutsättningar för ett effektivt klimatarbete i Europa där vi tar fördel av vår inre marknad. Att få innovationer att växa till fungerande verksamhet, på vår egen kontinent.
Min andra, men än viktigare lärdom var att det krävs anpassning för att lyckas i EU.
EU måste sätta långsiktiga mål för att utöka fossilfri elförsörjning, snabba på tillståndsprocesser, investera mer i forskning och utveckling, ta bort hinder på den inre marknaden och se till att vi kan ha en öppen handel med resten av världen. För grunden till en strategisk autonomi är billig och grön energi och att vi tar till vara på de möjligheter vi har. Men den kan aldrig bygga på att vi ska avskärma oss från omvärlden.
Min första lärdom i Europaparlamentet var att det inte bara är onödigt att komma till ett möte med lite marginal, du kan då också riskera att framstå som en fyrkantig streber. Min andra, men än viktigare lärdom var att det krävs anpassning för att lyckas i EU.
Jag var minst fem minuter sen till samtliga efterföljande gruppmöten. Jag vill tro att portugisen gav mig en blinkning, när jag en gång släntrade in 20 minuter efter utsatt tid. Det handlar om att anpassa sig eller förlora.
Linus Glanzelius, Europaparlamentariker och medlem av Tidens redaktion