Hur kommer det sig att det amerikanska valet står mellan två kandidater med en gemensam ålder på 159 år? Och varför lyckades inte Demokraterna hitta en bättre kandidat än Biden? Maria Arkeby skriver.
Det är val i usa den 5 november och det står klart att det då blir Joe Biden (81) och Donald Trump (78) som gör upp om presidentposten. Det är inte utan förvåning världen ställs inför detta faktum. Vi vet sedan tidigare att årsrika män tenderar att nå framgång i amerikanska presidentval, något som ändå måste anses vara en kulturell skillnad mot många andra länder. Åtminstone demokratier.
Nu vill ingen uttrycka sig nedsättande, eller ifrågasätta någon bara på grund av deras ålder. Men när den stora frågan inför State of the union, talet till nationen, som Biden höll i april var huruvida han skulle orka stå upp hela den timme som talet förväntades vara, så gör sig ändå åldersfaktorn plågsamt påmind.
När talet var genomfört var snackisen att han inte bara stod upp, han var också mer ”livfull” än på mycket länge. Han är plastikopererad in absurdum och Donald Trump å sin sida kan knappt formulera en fullständig mening. Mycket står på spel i denna demokrati på dekis. Och för världen omkring dem.
Så hur blir det så här? Förvåningen grundar sig ju inte i deras politiska gärningar. De har båda lyckats på sitt sätt, även om Donald Trump förlorade valet mot Biden och nu tillbringar mer tid i domstolen än ute på kampanjmöten.
Men han har byggt en rörelse, en lojal väljarbas som plötsligt inte bryr sig om sådant alla republikaner brytt sig om, alltid. Det vill säga konservativa family values och gudsfruktan. Allt det är sekundärt när America behöver bli great again och landet behöver skyddas från invandring och socialism till varje pris.
Om Biden vinner valet kommer han att sitta tills han blir 86 år gammal, men en sittande president som inte vill resa på sig utmanar man inte i första taget. Det brukar nämligen inte sluta väl för det egna partiet när valdagen kommer.
Det är ändå rimligt att fråga sig huruvida ett land med 336 miljoner invånare inte har, hur ska jag uttrycka mig, mer ”hållbara” kandidater att lyfta fram än dessa två äldre män. Det måste även anses vara ett misslyckande att Demokraterna under fyra år inte lyckats ta fram flera kandidater med bättre chanser att vinna mot Trump.
Det finns naturligtvis andra kandidater, och många har nog känt sig kallade. Få har sannolikt känt sig så kallade på som Michelle Obama, som i sammanhanget framstår som en frisk fläkt med sina blott 60 år.
Hon var omåttligt populär som first lady och både republikaner och demokrater har närt drömmar om att hon skulle ställa upp som kandidat i årets val, om än av två helt olika skäl. Och kanske är det också Republikanernas skäl, antagandet att USA inte skulle välja en svart kvinna, som gör att opinionsmätningarna för Michelle Obama trots allt inte varit så överlägsna mot Donald Trump som man skulle kunna tro.
Nu är ju usa inte det enda landet i världen som låter partitaktiserande, interna konflikter och lojaliteter samt hävd och gammal vana komma i vägen för rätt person på rätt plats. Falangstrider, geografiska maktkamper och trygga hörn tenderar att ha en stor inverkan på vilka förtroendevalda vi får, så även i Sverige. Vi tycker om kompromisslösningar. Ofarliga, lite tråkiga och det blir ofta för lite ”åka av”.
Det är mänskligt, men ändå märkligt att sådant så ofta tillåts stå över ideologisk övertygelse och det som är bäst för medlemmar och för vanligt folk. Och det påverkar människors förtroende för politiken, för att inte tala om för demokratin.
Ibland har det skämtsamt sagts att presidentvalet i USA är för viktigt för att lämna åt enbart amerikanska medborgare att avgöra. Kanske har det aldrig känts så sant som inför detta val. Michelle Obama ville inte kandidera, men frågan är hur hon kommer att må på morgonen den 6 november.
Maria Arkeby, biträdande verksamhetschef Tankesmedjan Tiden
