Idédebatt och analys som förnyar arbetarrörelsens frihets- och jämlikhetssträvan

Upp till kamp! - Payam Moula

”Det finns ingen tid att vila eller att sörja brustna illusioner och förhoppningar. Vi har inte valt det här, men våra motståndare har på riktigt tvingat in oss i en existentiell kamp om vår kulturs och vår nations överlevnad. Det finns bara två val, seger eller död.”

Så skrev sverigedemokraternas gruppledare Mattias Karlsson efter valet 2018, till mångas bestörtning. Min reaktion bestod främst av sorg. Kanske även avundsjuka. Sorg över att vår tids agitatorer numera sällan finns i arbetarrörelsen och avundsjuka över att sådan stridslust blivit sällsynt i mitt parti.

Politikens väsen

Hjalmar Branting skrev 1888, i egenskap av chefredaktör för Social-demokraten, en text som gav honom över tre månaders fängelse. Per Albin Hansson, liksom en lång rad företrädare inom arbetarrörelsen, dömdes och i vissa fall fängslades. Den tidiga arbetarrörelsen upplevde politikens väsen i fängelser och när deras ord mötes av knytnävar.

Våra grundare insåg vad politik är; en strid. Vi socialdemokrater är stolta över detta. Vi skryter, med rätta, om hur Sverige blev världens kanske mest jämlika land.

Våra grundare insåg vad politik är; en strid. Vi socialdemokrater är stolta över detta. Vi skryter, med rätta, om hur Sverige blev världens kanske mest jämlika land. Det var resultatet av en hård politisk strid om Sverige, inte minst driven av fackföreningsrörelsen.

Anne-Marie Lindgren och Ingvar Carlsson beskriver i sin bok Vad är socialdemokrati? de tidiga åren som ”kampåren”. Man kan få intrycket av att kampen därefter tog slut. Att (klass)kampen försvann och övergick i någonting annat. Det gjorde den inte. Det som hände var att vi vann kampen. I dag förlorar vi den; eller snarare spelar vi fia med knuff mot människor som spelar schack och sedan gnäller vi över villkoren.

I sitt berömda folkhemstal från 1928 beskrev Per Albin Hansson Sverige på följande vis: ”Här råder visserligen en formell likhet, likheten i politiska rättigheter, men socialt består ännu klassamhället och ekonomiskt råder fåtalets diktatur. Olof Palme sa vid Metalls kongress 1981 följande om vad som i dag är Svenskt Näringsliv: ”Jag tror efter de studier vi gjort är [det] korrekt att säga att Arbetsgivareföreningens propagandister i mycket framstår som hatets och illviljans kolportörer mot svensk arbetarrörelse.”

Ekonomisk diktatur samt hatets och illviljans kolportörer. Kan ni tänka er reaktionerna om statsministern i dag sa något liknande? Hur bekväm vore du om vår partiledare sa så i dag?

Ett av skälen till den här förskjutningen ligger i en samtida förvirring om politikens väsen. Ett missförstånd kring vad politik är. Herbert Tingsten skrev på 50-talet om ideologernas död. Att framöver skulle de stora idéerna spela mindre roll, framtiden tillhörde den teknokratiska pragmatismen. På liknande tema skrev Francis Fukuyama 1992 sin berömda bok The end of history med tesen att den liberala demokratin segrat. Fukuyama menade att kampen om de stora idéerna var över, den liberala demokratin hade visat sig överlägsen.

Till viss del fick dessa herrar rätt, åtminstone tillfälligt. De senaste decennierna har präglats av en avideologisering. Politisk konflikt har handlat om förvaltning. Vem som bäst kan förvalta välfärden, statens finanser och förvalta ”förtroende”. Politik har handlat mindre om konflikt kring målen och mer om medlen. Nationalekonomin, som i grunden är ideologiskt laddad och avgörande för samhällsutformningen, har blivit en teknokratisk verksamhet vars högsta ändamål är ”effektivitet”.

De senaste decennierna har dolt vad politik är. Det är en evig strid. Och inte primärt en strid om idéer – utan om intressen.

Idéernas kris och intressets revansch

Jag kommer aldrig glömma morgonen den 9 november 2016. Vid ögonblicket jag vaknade slängde jag mig över mobilen. Entusiasmerad och hoppfull. Resten av dagen spenderades som i en mardröm. Eller i en alternativ verklighet. Medan jag sov hade USA valt Trump till president.

Vid det här tillfället hade en rad dramatiska händelser redan inträffat. Högernationalister hade ökat i val efter val och Storbritannien röstat för att lämna eu. Men valet av Trump kändes ändå hårdare på något vis. Större.

Under en period försökte jag förstå varför så många röstade på Trump trots hans budskap och profil. Visst hade Trump förmodligen förlorat mot en annan kandidat, men i slutändan fick han 63 miljoner röster.

Under en period försökte jag förstå varför så många röstade på Trump trots hans budskap och profil. Visst hade Trump förmodligen förlorat mot en annan kandidat, men i slutändan fick han 63 miljoner röster. Det är mer än vad någon annan republikan någonsin fått i ett presidentval. Till slut insåg jag att Trump inte fick 63 miljoner röster trots hans (brist på) värderingar. Han fick rösterna tack vare att han stod för något annat än värderingar.

Nyligen fick jag möjlighet att skriva om samtiden och framtiden för brittiska The Fabian Society. Där skrev jag att för trettio år sedan föll Berlinmuren – och med den kommunismens idé. För runt tio år sedan föll Lehman Brothers – och med dem nyliberalismens idé.

Till stor utsträckning är det sant. Men samtidigt har det hänt någonting större och mer grundläggande. Det vi ser i dag är en idéernas kris och intressets revansch.

”Make America Great Again” skulle kunna beskrivas som en konservativ vision för Amerika. Men Trump vann över ett antal betydligt mer konservativa republikaner när partiet skulle välja presidentkandidat. En annan slogan var ”America First ”, en enkel appell till det kollektiva egenintresset. Make America Great Again förstås bäst på samma vis.

Budskapet riktar sig till en majoritet av den amerikanska befolkningen och signalerar att Trump kommer förbättra deras situation. Minoriteter och förtrycka grupper hade det inte bättre i Amerika förr i tiden. För dem finns inget Amerika som var ”great”. Men för majoritetsbefolkningen, arbetar- och medelklassen, var Amerika en gång i tiden bättre. Deras ställning var starkare och intressen viktigare.

Tillbaka till historiematerialismen

Filosofen Schopenhauer ska ha jämfört människan med en häst och sagt att förnuftet hos människan är som manen på en häst. Den är vacker och vi gillar att prata om den – samtidigt som vi vet att den inte fyller någon funktion. Det är benen som gör jobbet, som får hästen att springa.

Jag tänker på hästens man när jag tänker på politik. Visst spelar idéer inom politiken viss roll, de kan vara vackra och vi gillar att prata om dem, men det är inte idéer som gör jobbet. Det är intressen.

Intressena är det primära, idéer spelar en sekundär roll. Vi kan se detta om vi frågar oss varför de nyliberala idéerna till en början blev populära. Om de nu någonsin var det.

Nyliberalismens intellektuella grund är svag, för att uttrycka saken milt.

Nyliberalismens intellektuella grund är svag, för att uttrycka saken milt. Dess främsta ideologiska försvarare i modern tid är filosofen Robert Nozick, vars böcker finns översatta till svenska genom näringslivets tankesmedja Timbro. Nozick förespråkar en nattväktarstat. Hans idéer skulle i svensk kontext innebära ett totalavskaffande av skattefinansierad välfärd. En nedläggning av kommuner och landsting.

Nozicks idéer är inte ett försvar för den liberala demokratin – de är ett hot.

Det finns ingen ideologisk förklaring till varför liberala partier får lära sig att en libertarian är liberal. Ingen ideologisk förklaring till varför Sveriges socialliberala ungdomsförbund läser böcker utgivna av vinstintresset. Ingen ideologisk förklaring till varför vinstintresset lägger stora summor på att varje år bjuda unga högerpolitiker på resa till Washington och ”utbilda” dem. Däremot finns en uppenbar förklaring.

Samma förklaring ligger bakom varför ”höger” i migration har gått från att innebära fri invandring till stängda gränser. Samma förklaring ligger bakom varför Svenskt Näringsliv bjöd ett parti på middagar efter 2010, rundade valresultatet, och ändrade majoritet i riksdagen gällande vinstuttag ur välfärden. Samma förklaring ligger bakom varför ledarskribenten PM Nilsson kallade SD för rasistiskt när han skrev för Expressen, men sedan han bytt till Dagens industri blivit rasismens lakej.

Förklaringen? Intresset ljuger aldrig.

Medan arbetarrörelsen i Sverige fokuserar på hästens man så har vinstintresset tagit över benen.

En gång i tiden var vi socialdemokrater bäst på att förstå varför historien utvecklar sig som den gör. Vi ägnade kraft på att förstå människan, samhället och samspelet däremellan. Hur kommer människor formas om vi formar samhället på ett visst sätt, och hur kommer samhället formas om människor blir på ett visst sätt?

Häri låg en del av vår historiska framgång. Insikten om vad som driver människor, driver samhällen. Om vad politik är. De senaste decennierna har vi bevittnat ett skådespel. En föreställning om politik som något annat än vad det är. Nu är teatern slut. Publiken har gått hem – det är dags att vi gör det med.

 

Payam Moula, Chefredaktör Tiden