Idédebatt och analys som förnyar arbetarrörelsens frihets- och jämlikhetssträvan

Arbetarklassens tid är… närdå? - Hanna Alexandersson

När det var dags för premiäravsnittet för den tredje säsongen av SVT:s succéserie ”Vår tid är nu” satt 1,6 miljoner svenskar bänkade framför tv-apparaterna. I två år har vi kunnat följa familjen Löwander och människorna i deras närhet på restaurang Djurgårdskällaren i Stockholm – från andra världskriget slut till att nu i tredje säsongen ha nått det politiska ödesåret 1968.

Vår tid är nu vill vara berättelsen om ett Sverige i förändring. Från ransoner och rädsla till välstånd och frigörelse som tycks komma de flesta till del. I köket på Djurgårdskällaren får vi lära känna Calle, den fattige kökspojken som med åren blir köksmästare på stans finaste krogar. Vid hans sida finns servitrisen och den ensamstående mamman Margareta, en av de första kvinnliga förkämparna inom facket och som arbetar sig upp till den politiska toppen som socialborgarråd i Stockholms stad. Och arbetskraftsinvandraren Angelo, som går från utnyttjad diskplockare till hovmästare och familjefar.

Det är så här vi är vana att se arbetarklassen skildras – åtminstone i backspegeln.

Det är så här vi är vana att se arbetarklassen skildras – åtminstone i backspegeln. När det gäller historiebeskrivningen av det svenska samhällsbygget har den strävsamma och hedersamma arbetaren ofta haft en given plats. Detta eftersom arbetarrörelsen kämpat för att deras röster och insatser ska få den plats som de förtjänar i historieböckerna.

 

Men deras tid var då. Åtminstone är det lätt att få det intrycket om man ser på hur människor med arbetarklassbakgrund skildras i dag.

Tankesmedjan Katalys släppte häromåret en rapport som visade hur kraftigt underrepresenterade människor ur arbetarklassen är i svensk media i dag. I en redogörelse av egen och tidigare forskning framträder en bild där arbetarklassens rum förpassats från tv-nyheterna och draman till realityserier. En genomgång visade att 70 procent av de människor som visas i Sveriges fem största tv-kanaler tillhör medelklassen. Motsvarande siffra för arbetarklassen är 11 procent.

Personliga assistenter, lastbilschaufförer, butiksbiträden, receptionister, vårdbiträden och lokalvårdare syns och hörs helt enkelt inte. Den strävsamma arbetarklassen är som bortblåst ur tv-tablån.

När den samtida arbetarklassen väl skildras, menar rapporten, är det ofta som stereotyper man ska skratta åt eller ha åsikter kring. Särskilt populära är inslag där det finns en expert närvarande som är beredd att skälla ut försöken till hemmarenovering eller den urusla privatekonomin. Medelklassen blir, konstaterar rapporten, en representant för en moralisk överlägsenhet redo att hjälpa deltagarna till ett bättre liv.

I en intervjustudie med producenter för olika realityserier framkom att mångfald bland deltagarnas etnicitet och jämställdhet var en självklarhet att ta hänsyn till. Men däremot saknades språk och analys för att prata om klass. I stället refererades det till ”vanlisar” från förort och landsbygd som inte var rädda att bjuda på sig själva. Frågan är väl var alla de från både förort och landsbygd som inte platsar in i den beskrivningen ser sig skildras i medierna i dag.

Det är medelklassens perspektiv som är normerande. 1,4 miljoner antal människor tillhör LO-kollektivet i dag. Ändå tycks bilden av arbetaren ha blivit den andre. Största sannolikheten att få se en ung Margareta på tv i dag vore om hon ställde upp i Paradise Hotel.

Vad är det som gör att den mest populära serien på SVT i dag inte är den om en undersköterska? Sveriges absolut vanligaste yrke med drygt 200 000 människor som varje morgon går iväg till olika omsorgsboenden. Lägg därtill alla som har en mamma, sambo eller syster som är undersköterska. Igenkänningspotentialen borde vara enorm.

 Här finns berättelser om kommunernas nedskärningar, kärlek i alla åldrar och att behöva spendera nattskiftet på julafton med rasistiska tanter.

Här finns berättelser om kommunernas nedskärningar, kärlek i alla åldrar och att behöva spendera nattskiftet på julafton med rasistiska tanter. Om underbara kollegor, hur brutalt smärtsamt det är när ens förälder inte känner igen en längre och hur många i vårt land som dör ensamma. En perfekt plats för att säga något om medmänsklighet, politik och ja hela samtiden. En perfekt plats för att säga något om Sverige i dag.

Men kanske är det just vid igenkänning som skon klämmer. Det är inte berättelsen vi vill ha.

Samhället har förändrats. Om Vår tid är nu skulle få en femte eller sjätte säsong som utspelade sig under 00-talet skulle vi i stället för 68-vänsterns skanderande om klasskamp få se ett självutnämnt arbetarparti göra entré och erbjuda jobbavdrag åt alla som befinner sig på rätt sida innanförskapet. Självförverkligande har blivit den starkaste ideologin. Vi ska bli smalare, snyggare, bättre. Prioritera familj, karriär och träning. Vi ska vara lyckade, helt enkelt.

Det snabbaste sättet att nå den känslan i ett samhälle där klyftorna växer är förstås att dra en skarp gräns mellan dig och den som befinner sig på steget nedanför i samhällsstegen. Grattis, du är inte med i Lyxfällan på grund av ett SMS-lån
från 2009. Det betyder inte att du har mer gemensamt med den du vill vara än den som du är rädd för att förknippas med.

Frågan är vad vi gör för att förändra den bilden? När det kommer till den politiska kritan kan identiteten man valt vara förrädisk. Det är uppenbart att det behöver höras fler berättelser om de vars tid är nu. Men också ett politiskt innehåll som erbjuder en framtid och där vi orkar fokusera på dem högre upp på samhällsstegen.

 

Hanna Alexandersson, kulturredaktör Tiden