Idédebatt och analys som förnyar arbetarrörelsens frihets- och jämlikhetssträvan

Vägval: Välfärd - Tobias Baudin

Den här texen är publicerad i Tiden nr 4, 2019.

Vår välfärdsmodell handlar om allas möjlighet att färdas väl genom livet, den handlar om alla människors lika värde. Låter det högtravande? Kanske, men vi inom arbetarrörelsen får aldrig missta oss – den svenska välfärdsmodellens kärna är just dess värderingar.

För det är ju så att alla samhällen tar hand om sina gamla – på ett eller annat sätt. Alla samhällen tar hand om och utbildar sina barn och unga – på ett eller annat sätt. Och alla vårdar sina sjuka – på ett eller annat sätt.

I Sverige valde socialdemokratin och fackföreningsrörelsen att organisera välfärden, alla människors rätt att färdas väl, utifrån de klassiska orden: av var och en efter förmåga – åt var och en efter behov. Och därmed är den också djupt politisk – den svenska välfärdsmodellen är arbetarrörelsens politiska val. Utifrån det byggde medborgarna tillsammans en välfärd som i grunden är generell och skattefinansierad.

Den är omfördelande – mellan både generationer och klass. Den förbättrar människors livskvalité och ökar allas individuella frihet. Dessutom (eller kanske just därför?) är den ett grymt effektivt sätt att bygga ett starkt samhälle med hög tillväxt och sysselsättningsgrad. Och därför säger jag så fort jag får chansen: vår välfärd är fantastisk.

Men detta är en beskrivning av principerna bakom välfärden. Inte nödvändigtvis upplevelsen av den. Och är det något en skattefinansierad välfärdsmodell inte har råd med så är det ett alltför stort glapp mellan orden och verkligheten. Brister den grundläggande tilltron, tryggheten, så minskar viljan att bidra.

Det tänkte jag resonera kring. Både utifrån mina värderingar och att jag har vad som, enligt mig, är Sveriges finaste förtroendeuppdrag – förbundsordförande för Kommunal. Fackföreningen som organiserar Sveriges välfärdsarbetare, de undersköterskor, vårdbiträden och barnskötare som i sina jobb gör välfärd varje dag.

Som förbundsordförande har jag bestämt mig för att besöka minst en arbetsplats inom vård, skola eller omsorg i veckan.

Som förbundsordförande har jag bestämt mig för att besöka minst en arbetsplats inom vård, skola eller omsorg i veckan. Jag har varit i hela Sverige, på äldreboende i Kiruna, hemtjänst i Malmö, neonatalavdelningen på NKS och förskolor i Botkyrka och Borås. Och från dessa arbetsplatser kan jag rapportera att även när det duggar tätt med krisreportage om skolan, vården, barnomsorgen och äldreomsorgen så är det en bra kvalité i verksamheten.

Ja, den växlar och det finns stora skillnader. Jo, det finns riktiga problem och utmaningar – men sammantaget håller den svenska välfärden måttet. Vilket ju också bekräftas i internationella undersökningar och jämförelser.

Men – och nu sticker jag kanske ut hakan: jag hävdar att det till stora delar är medlemmarna i Kommunals förtjänst att det fortfarande fungerar. Självklart tillsammans med sjuksköterskor, läkare, socialsekreterare och många andra.

Det är medlemmarna i Kommunal som med yrkesskicklighet, medmänsklighet och omsorg gör den svenska välfärden till vardags. Barnskötaren som gör sitt yttersta för att vartenda barn ska hälsas välkommet till förskolan med en kram – även när man inte får ta in vikarie för den sjuka kollegan.

Elev- eller lärarassistenten som möter och medlar i konflikterna på skolgården även när arbetsdagen är slut. Och undersköterskan som tar tid från sin  egen rast för att sitta med så att den äldre inte behöver äta ensam – ännu en gång. För att inte lämna en medmänniska i sticket fixar medlemmarna i Kommunal det omöjliga hela tiden.

Men det märks. De yrkesskickliga medlemmarna i Kommunal som jobbar inom äldreomsorgen har Sveriges högsta sjukskrivningstal. Dubbelt så höga som byggsektorn. Varannan undersköterska inom äldreomsorgen funderar på att sluta inom några år.

Det märks när förskoleupproret och undersköterskeupproret samlar tiotusentals underskrifter i sina protester mot underbemanningen och villkoren på jobbet

Det märks när förskoleupproret och undersköterskeupproret samlar tiotusentals underskrifter i sina protester mot underbemanningen och villkoren på jobbet hindrar dem från att göra jobbet så bra som de, välfärdens proffs, kan.

Och det märks i en växande oro, en sjunkande tillit till välfärden från medborgarna.

Min slutsats är att Sveriges välfärd på det stora hela levererar det den ska leverera. Men också att läget är allvarligt. Så allvarligt att jag menar att vi står i ett vägskäl. Medlemmarna i Kommunal känner det inpå huden och det är en bidragande orsak till en allmän otrygghet och osäkerhet kring vart samhället är på väg.

Alltså befinner vi oss i ett läge där välfärden i Sverige både levererar vård, skola och omsorg till alla – och balanserar på en knivsegg som ger en grogrund för belackarna.

Vad beror det på? Och vad kan vi göra åt det?

Långvarig underfinansiering och kronisk underbemanning. Stora delar av välfärden har under lång tid varit underfinansierad. Återkommande nedskärningar, förtäckta som ”effektiviseringar”, har inneburit att personalstyrkan inte har ökat i takt med behoven. Kommunals beräkningar visar att dagens underbemanning uppgår till fler än 50 000 heltidsanställda. Det motsvarar en underfinansiering på minst 30 miljarder kronor.

Det är i sammanhanget viktigt att påpeka att vi inte pratar om ett framtida behov, utan att behovet är här och nu. Så när finansminister Magdalena Andersson säger att det i slutet av nästa mandatperiod, utifrån dagens skattesatser och statsbidrag, kommer att saknas 90 miljarder kronor till välfärden så menar Kommunal att det krävs ytterligare 30 miljarder kronor för att vi inte ska ta med dagens underbemanning in i framtiden.

◆ Rekryteringsbehoven. Antalet barn och äldre i befolkningen kommer att öka kraftigt under de närmaste åren. Och enligt Sveriges Kommuner och Landsting kommer det därför att behöva anställas cirka 200 000 fler i välfärden fram till 2026, därutöver förväntas fler än 300 000 anställda gå i pension. De totala rekryteringsbehoven på grund av befolkningsutvecklingen är således över en halv miljon personer. Dessutom har, som sagt, Kommunal konstaterat att ytterligare 50 000 heltidsanställda behövs för att komma till rätta med dagens underbemanning.

◆ För att det ska vara möjligt att rekrytera personal till välfärdsyrkena krävs att villkoren förbättras. Det handlar om såväl arbetsmiljö, arbetstider och lön. Varför ska någon utbilda sig till ett yrke där de erbjuds deltid, förväntas jobba varannan helg eller få delade turer? Varför gå tre år på gymnasiet och utbilda sig till undersköterska – men sedan få 40 000 kronor mindre per år än kompisen som utbildar sig till bilreparatör?

◆ Att inte förstå att det i så personalintensiv verksamhet som vården, skolan och omsorgen är personalen som är nyckeln till framgång är kortsiktigt och obegripligt. Ibland blir jag riktigt förbannad. Ofta över de dagliga krigen – när vi tvingas gå lagstiftningsvägen för att personalen inom hemtjänsten behöver arbetskläder. När Kommunal tvingas granska varje schemarad för nattpersonalen och göra anmälningar till Arbetsmiljöverket för att kommunpolitikerna ska förstå att det är en dålig idé att lägga om nattscheman så att det blir fler pass. När tjänstemännen på stadskontoret har gratis kaffe – men inte personalen på äldreboendet. Det är en obegriplig kortsiktighet från arbetsgivarna.

◆ Regionala skillnader. Det är kommuner och regioner som bär den största delen av välfärdens finansiering. Och förutsättningarna för att kunna göra det skiljer sig stort. Det handlar om skillnader i skattekraft, demografi, och geografi, som tillsammans med andra strukturella faktorer som exempelvis socioekonomi, antalet nyanlända och folkhälsa, påverkar förutsättningar och därmed kostnaderna för att erbjuda invånarna likvärdig välfärd. Exempelvis är fler än var tredje person i Borgholms kommun 65 år eller äldre medan det endast är var åttonde person i Sundbybergs kommun som nått den åldern. Den beskattningsbara inkomsten per invånare i Danderyds kommun är ungefär 2,4 gånger högre än i Årjängs kommun. Och trots att vi har ett kommunalekonomiskt utjämningssystem, vars syfte är att ge kommuner och regioner de ekonomiska förutsättningarna att tillhandahålla likvärdig offentlig service oberoende av invånarnas inkomster eller andra strukturella förhållanden, så har de som bor i Dorotea nästan 6 procentenheter högre skattesats än de som bor i Österåker. Det innebär att en undersköterska i Dorotea betalar ungefär 1000 kronor mer i skatt per månad än den som är skriven i Österåker. Vilket givetvis inte skulle vara ett problem om undersköterskan i Dorotea hade 1000 kronor bättre välfärd, vilket troligen inte är fallet.

Där står vi i dag, så ser välfärdens vägskäl ut. Och, menar jag, det är just detta vägskäl som många av dagens politiska konflikter tar sin utgångspunkt i. Därför tänker jag att vi, hela arbetarrörelsen tillsammans, behöver bestämma oss för vilken väg vi nu ska ta. Det är länge sedan vi kunde hoppas att det skulle lösa sig av sig självt, att det går att fortsätta trolla med knäna. Den tiden är förbi för både medlemmarna i Kommunal och kommunpolitikerna med ansträngda budgetar.

För det första – resurserna till välfärden behöver öka. För det andra – staten behöver ta ett större ansvar för en jämlik välfärd i hela landet. För det tredje – vår välfärd ska finansieras gemensamt via skatten.

När vi väljer väg är det tydliga ställningstaganden som krävs. Jag menar att det framför allt handlar om tre saker. För det första – resurserna till välfärden behöver öka. För det andra – staten behöver ta ett större ansvar för en jämlik välfärd i hela landet. För det tredje – vår välfärd ska finansieras gemensamt via skatten. De valen behöver vi göra, och göra tydliga för medborgarna att ta ställning till. Det är där konflikten i samhällsdebatten finns.

Därför sliter jag mitt hår när den skattepolitiska diskussionen mest verkar handla om enskilda förändringar i skattesystemet. Skatten på arbete ska sänkas, skattekvoten får inte öka, fastighetsskatter är bra men omöjliga och 3:12-reglerna är heliga. Vår skattepolitiska diskussion måste relatera till både vad pengarna ska användas till och hur mycket det får kosta. (Läs för övrigt gärna Kommunals bidrag till en annan diskussion i vårt idéprogram: Skatteväxling för välfärden.)

Varenda socialdemokrat måste nu ta strid för den övergripande principen för välfärdsstaten: att vård, skola och omsorg ska vara tillgängliga för alla på samma villkor. Annars riskerar den långvariga urholkningen av resurser, klyftorna mellan stad och land och den demografiska utvecklingen att slå sönder tilltron till vår välfärdsmodell. En urholkning som skapar en osäkerhet kring välfärdens framtid vilket i sin tur ger en växande brist på tillit och trygghet. Kommer jag ha råd att färdas väl genom livet?

 

Tobias Baudin, förbundsordförande Kommunal