Jag var en av de riksdagsledamöter som röstade för det pensionssystem vi har i dag. Omröstningen ägde rum på våren 1994 strax före valet samma år. Förslaget till pensionssystem var en bred kompromiss mellan Socialdemokraterna och de borgerliga partierna. Genom den breda uppgörelsen skulle Sverige få ett hållbart pensionssystem som består oavsett vilken majoritet som för tillfället finns i Sveriges Riksdag. Så har det också blivit.
De politiska partierna värnar om pensionssystemet i en pensionsgrupp som består av de partier som stod bakom uppgörelsen och Miljöpartiet som numera är en del av regeringen. Eventuella förändringar i systemet måste förankras i hela gruppen.
Huvudanledningen till att ATP, allmän tilläggspension, övergavs till förmån för ett nytt pensionssystem var att ATP inte längre gick att finansiera utan kraftigt höjda avgifter. Det nya systemet skulle bli finansiellt hållbart genom att det blev autonomt skiljt från den statliga budgeten. Risken flyttades från staten till pensionärskollektivet. Det nya systemet blev avgiftsbaserat till skillnad mot det tidigare förmånsbaserade systemet.
Systemet skulle precis som ATP vara ett inkomsttrygghetssystem och inte ett grundpensionssystem. Varje år i arbetslivet skulle räknas. Det skulle med andra ord synas i pensionskuvertet för den som har ett helt arbetsliv bakom sig. Inkomstpensionen skulle följa löneutvecklingen. På en grundläggande punkt uppfyller pensionssystemet de löften som gavs. Vi har till skillnad från en del andra länder ett ekonomiskt hållbart system ur statens synvinkel. Hela risken vid ekonomiska kriser ligger på pensionärerna.
Gapet mellan löner och pensionerna har vidgats år efter år.
Vi upplevde det efter 2008 då det som kallas bromsen (automatisk balansering) slagit till vid tre tillfällen och gett sänkta pensioner medan löntagare också dessa år fått höjda reallöner. Gapet mellan löner och pensionerna har vidgats år efter år. Om utvecklingen fortsätter kommer framtidens pensionärer att ha en inkomstpension och tjänstepension som ligger kring 55 procent av slutlönen i stället för det som förespeglades på 70 procent.
Gapet mellan vad som utlovades och hur det verkligen har blivit har speciellt rört en stor grupp pensionärer som arbetat upp till 40 år men som i pension har obetydligt mer än om de valt att inte arbeta alls. Det syns knappast i pensionskuvertet att de har ett långt arbetsliv bakom sig. Det handlar om pensionärer med låg pension. Det är huvudsakligen kvinnor.
Detta beror på pensionssystemets uppbyggnad där pensionärer med låg inkomstpension kompletterar denna med garantipension och ofta också bostadstillägg. När inkomstpensionen höjs för denna grupp minskar samtidigt garantipensionen och bostadstillägget. Marginaleffekten blir mycket hög, högre än för höginkomsttagare som betalar värnskatt. Dessa pensionärer med låg pension får bara behålla omkring 30 procent av en pensionshöjning.
För denna stora grupp av pensionärer med låga pensioner håller systemet på att utvecklas till ett grundpensionssystem. Det var aldrig tanken. Tvärtom sades det att vårt system också fortsatt skulle vara ett inkomstbaserat system där varje år av förvärvsarbete skulle synas i pensionskuvertet.
Tilltron till, och legitimiteten för, det svenska pensionssystemet har minskat i takt med att antalet pensionärer som lever under den relativa fattigdomsgränsen ökat. Den relativa fattigdomsgränsen sätts vid det antal pensionärer som lever under 60 procent av medianinkomsten i vårt land.
I jämförelse med de andra nordiska länderna har vi i Sverige i dag den högsta andelen pensionärer som lever med risk för fattigdom.
I jämförelse med de andra nordiska länderna har vi i Sverige i dag den högsta andelen pensionärer som lever med risk för fattigdom. När det gäller absolut fattigdom, det vill säga antalet riktigt fattiga pensionärer, hävdar sig Sverige väl. Vi har den lägsta andelen i eu. Men den ökande relativa fattigdomen är allvarlig. Den visar på ökande klyftor i vårt land och en stor grupp pensionärer är förlorare.
Premiepensionen, som innebär att 2,5 procent av ens pensionsgrundande inkomst sätts in i fonder, var den del av pensionssystemet som de borgerliga partierna drev igenom. Erfarenheterna av premiepensionen är delad. Avkastningen har mestadels varit god eftersom aktiemarknaden utvecklats positivt, samtidigt har några mindre seriösa bolag lurat pensionärer på stora pengar.
Det har även för de flesta pensionärer varit svårt att välja mellan alltför många alternativ. De flesta pensionärer har inte valt och då automatiskt fått sina pengar placerade på 7:e AP-fonden, den som kallas Såfan. Det har visat sig vara ett mycket bra alternativ. Nu har förslag lagts om en upprensning av antalet fonder på fondtorget och en bättre kontroll av dessa fonder vilket är välkommet.
Tjänstepensionssystemet, det vill säga det system som bygger på överenskommelser mellan arbetsmarknadens parter, har genom urholkningen av inkomstpensionerna blivit allt viktigare. Det är inte längre bara grädden på moset till ett väl fungerande inkomstpensionssystem utan en väsentlig del för att pensionerna ska vara anständiga eftersom inkomstpensionen urholkats.
Fortfarande har de flesta svenska löntagare tjänstepension genom att de omfattas av kollektivavtal, men arbetsmarknaden i Sverige håller på att förändras genom att fler så kallade atypiska jobb kommer till där den enskilde inte omfattas av kollektivavtal. Dessa personer riskerar att få en mycket låg pension.
Partierna i pensionsgruppen har kommit överens om en del förändringar. Smärre höjningar av garantipensionen och bostadstillägget sker 1 januari 2020. Men dessa förändringar innebär inte att gapet mellan vad som utlovades i pension och hur det faktiskt blev förändras mer än på marginalen.
En större förändring är att svenskarna ska arbeta högre upp i åldrarna. Successivt ska den lägsta pensionsåldern höjas från 61 år till 64 år och den högsta åldern för att omfattas av anställningsskyddslagen höjs från dagens 67 år till 69 år. Detta är en rimlig förändring i ljuset av att svenskarna lever allt längre men risken är att klyftorna inom pensionärsgruppen ökar. Om inte villkoren i arbetslivet förändras till det bättre till exempel när det gäller arbetsmiljön kan det bli så att den högre tjänstemannen orkar arbeta tills han eller hon blir 70 år medan undersköterskan inte klarar det.
Det är inte särskilt troligt och antagligen inte heller önskvärt att det nuvarande pensionssystemet trots bristerna rivs ner och ett nytt system skapas. Men det behövs genomgripande förändringar som gör att pensionerna blir betydligt högre och att de följer löneutvecklingen. Utvecklingen mot ett grundpensionssystem för en stor grupp med låga pensioner måste brytas. Det ska inte bara löna sig att arbeta utan det måste också löna sig att ha arbetat.
Pensionssystemet är i dag underfinansierat. Avgifterna, det vill säga pengarna vi betalar in till systemet, måste höjas, i första hand från dagens 17,21 procent till 18,5 procent.
Pensionssystemet är i dag underfinansierat. Avgifterna, det vill säga pengarna vi betalar in till systemet, måste höjas, i första hand från dagens 17,21 procent till 18,5 procent. Antagligen behövs det sedan ytterligare höjningar. Genom att vi lever allt längre och reallöneutvecklingen är god i Sverige är det rimligt att en större del av konsumtionen skjuts upp tills vi blir pensionärer.
En avgiftshöjning ger morgondagens pensionärer högre pension. För dagens pensionärer måste det tillföras mer pengar till pensionssystemet och då i första hand till de pensionärer som bara får obetydligt mer i pension än om de aldrig hade förvärvsarbetat. Det måste bli synligt för den pensionär som har förvärvsarbetat att varje år i förvärvslivet ger högre pension.
Alla delarna i pensionssystemet borde årligen räknas upp på ett liknade sätt. Inkomstpensionen och garantipensionen ska följa inkomstutvecklingen. Bostadstillägget som är en del av systemet måste följa hyresutvecklingen. Hyran i en nyproducerad tvårumslägenhet bör vara riktmärket för taket i bostadstillägget.
Diskussionerna om förändringar i pensionssystemet måste föras brett och öppet, inte som hittills i slutna rum. Det är naturligt att de partier som genomfört pensionssystemet samarbetar och diskuterar förändringar i systemet. Men det ska inte ske i slutna rum där vi andra precis som vid påveval får vänta på den vita röken. Tiden är kommen för en öppen och bred debatt om pensionssystemet om de nödvändiga förändringar som behövs för att sluta det gap som i dag finns mellan det som en gång utlovades vid införandet av pensionssystemet och hur det faktiskt blivit.
Jan Andersson, vice ordförande PRO
