Den här artikeln är ursprungligen publicerad i tidsskriften Tiden nummer 4 2019. Prenumerera här!
Rubrikerna om den bekymmersamma ekonomiska situationen i många kommuner och regioner duggar tätt just nu. Många kommunalråd vittnar om svårigheterna att få ihop budgeten med kostnader som växer snabbare än intäkterna.
På högerkanten är förklaringen enkel – det är invandrarnas fel. I några kommuner som tagit oproportionerligt stort ansvar har man också ett särskilt tufft läge, men sanningen är att behoven i välfärden växer i hela landet. För att förstå bakgrunden kan man tänka på Maria Eriksson i Grillby.
Maria Eriksson föddes år 1900 och levde i över 110 år. Vid tiden för sin bortgång var hon Sveriges då äldsta kvinna, något som uppmärksammades flera gånger i media. Särskilt enastående är Maria Erikssons liv om man ser till levnadsvillkoren vid förra sekelskiftet.
Sverige var ett fattigt klassamhälle med hög barnadödlighet. Tillgången till sjukvård var begränsad och det skulle dröja ytterligare 28 år innan Alexander Fleming upptäckte penicillinet. För kvinnor som föddes samma år som Maria Eriksson var medellivslängden knappt 54 år.
Barn som föddes bara fyra årtionden senare, mitt i bygget av det moderna svenska välfärdssamhället, mötte helt andra utsikter. På 1940-talet kunde en kvinna räkna med en medellivslängd på drygt 70 år när hon föddes. Om hon tillhör den stora majoriteten 40-talister som fått fira sin 65-årsdag kan hon räkna med att leva i ytterligare på 14 år – i genomsnitt. Många 40-talister, både män och kvinnor, kommer med andra ord att leva mycket längre än så.
Om några veckor fyller de första 40-talisterna 80 år och det märks i prognoserna. Till och med år 2026 väntas antalet 80-plussare öka med omkring 200 000, eller 36 procent. Motsvarande siffra för hela befolkningen är 6 procent. Det skulle inte förvåna mig om så pass många 40-talister fyller 110 år att de inte alls kommer att möta samma mediala intresse som Maria Erikssons långa liv gjorde.
Det här är inget annat än ett styrkebesked för den socialdemokratiska välfärdsmodellen – men det är också en utveckling som ställer krav. Självklart ska alla äldre möta en trygg och värdig ålderdom även i 20-talets Sverige.
Översatt till den kommunala och regionala verkligheten behöver 560 nya äldreboenden och 75 vårdcentraler byggas de kommande åren. Samtidigt bildar 90-talets stora barnkullar nu familj, vilket kräver fler förskolor, skolor och idrottshallar.
Allt detta ska förstås bemannas av tiotusentals och åter tiotusentals nya medarbetare, som ska ha rätt utbildning och goda arbetsvillkor. Om välfärden ska ha samma kvalitet som i dag måste mer än hälften av alla som träder in på arbetsmarknaden söka sig till välfärdsyrken. Det är mer än dubbelt så många jämfört med åren sedan millennieskiftet.
Det kräver att vi tar varje möjlighet att påminna om att det är socialdemokratin som utgör garanten för mer resurser till välfärden.
Att välfärden behöver byggas ut är förstås en utmaning men det är viktigt att ha i åtanke att det inte är ett samhällsproblem att många lever längre. Snarare växer nu ett politiskt landskap fram där socialdemokratiska lösningar är viktigare än någonsin. Det kräver att vi tar varje möjlighet att påminna om att det är socialdemokratin som utgör garanten för mer resurser till välfärden. Förra mandatperioden ökade den socialdemokratiskt ledda regeringen resurserna till välfärden med 35 miljarder kronor.
I januariavtalet – med de brister och fel som finns i alla kompromisser – var det vi socialdemokrater som säkrade ytterligare 20 miljarder kronor, trots riksdagens högermajoritet.
Det kräver också att vi påminner om högerpartiernas prioriteringar. Sedan Moderaterna gick i opposition har de, med Sverigedemokraternas benägna stöd, konsekvent protesterat mot resursökningar till välfärden till förmån för lägre skatter. När jag förra mandatperioden föreslog att den rikaste procenten skulle betala något högre skatt hotades jag med misstroendeförklaring.
Efter valet drev Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna igenom sänkt skatt med 20 miljarder kronor mitt under pågående regeringsförhandlingar. I Moderaternas och Kristdemokraternas regeringsoffert till Centerpartiet och Liberalerna var slopad värnskatt en självklarhet. För att finansiera ytterligare sänkt skatt vill de tre högerpartierna nu skicka sjuka och arbetslösa till kommunernas socialkontor med en ny stupstock i sjukförsäkringen och fortsatt slakt av arbetsmarknadspolitiken.
Att varna för alternativet till den nuvaranderegeringen kan kännas otillräckligt här och nu, inte minst för partivänner i kommun- och regionpolitiken som just nu försöker sy ihop nästa års budget. Men till nästa val är det avgörande att vägvalet klargörs, inte minst i det rådande parlamentariska läget. För egen del kommer jag göra det genom att i varje budgetförhandling ställa alla nya förslag mot mer pengar till välfärden.
Vi har framtiden på vår sida. Svenska folkets stöd för en generell och skattefinansierad välfärd är robust, även långt in i de borgerliga leden. Kraven på mer resurser till välfärden kommer inte att minska när allt fler av våra nära och kära lever längre, kanske lika länge som Maria Eriksson i Grillby. Sverige har allt att vinna på att socialdemokratin sätter välfärden främst.
Magdalena Andersson, finansminister
