Den här artikeln är ursprungligen publicerad i tidsskriften Tiden nummer 4 2019. Prenumerera här!
Världen tycks vara direkt upp och ner. Välfärdsstaten Sverige har haft OECD:s snabbast växande klyftor under 2000-talet, men prioriterar fortfarande skattesänkningar för rika. Samtidigt trendar införandet av en förmögenhetsskatt i det kapitalistiska USA.
Hur kommer det sig att en socialistisk skatt har blivit populär på andra sidan Atlanten? Och varför har Sverige inte någon miljardärsskatt, trots att välfärden skriker efter investeringar?
Toppkandidaten i det amerikanska primärvalet för demokraterna, Elizabeth Warren, har tidigt varit ute och kampanjat för en förmögenhetsskatt. Alla förmögenheter över ungefär en halv miljard kronor skulle enligt denna bli beskattade om 2 procent, och förmögenheter över ungefär tio miljarder kronor med 3 procent.
För att ta fram förslaget har hon tagit hjälp av nationalekonomen Gabriel Zucman, som forskat på ojämlikhet i USA. Hans forskning visar att amerikanska miljardärer betalar mindre skatt i USA än vanliga arbetare. Förvånansvärt nog visar en granskning av det svenska skattesystemet på liknande tendenser.
Miljardärer betalar ofta mindre skatt än butiksbiträden i Sverige
I dag betalar många inom svensk överklass mindre skatt än arbetare. 2017 publicerade ETC en artikel om 67-åriga Lillan som arbetar på Willys. Efter avdrag betalar hon 23 procent i skatt på sin timlön på 125 kronor. Hennes högsta chef, Antonia Ax:son Johnson, skattar samtidigt endast 18 procent på sina inkomster på runt 5,4 miljoner i månaden.
ETC:s granskning visade att endast en ytterst liten del av befolkningen, 0,7 procent, betalar hälften av sina inkomster i skatt. Resterande har en betydligt lägre skattesats.
ETC:s granskning visade att endast en ytterst liten del av befolkningen, 0,7 procent, betalar hälften av sina inkomster i skatt. Resterande har en betydligt lägre skattesats. I snitt betalar inkomstmiljonärerna 36 procent i skatt. Grunden till denna skevhet kommer från Sveriges låga beskattning av kapital.
Skillnaden mellan den högsta marginalskatten på arbete och skattesatsen för kapital är faktiskt större i Sverige än i något annat OECD-land. Många rika väljer därför att hellre ta ut sin lön genom utdelning, eller genom att låta värdeökningar ”ticka på”. Kan en svensk förmögenhetsskatt vara lösningen på denna orättvisa?
En förmögenhetsskatt skulle skapa starkare progressivitet i skattesystemet
En förmögenhetsskatt skiljer sig från hur vi beskattar kapital i dag. Medan en förmögenhetsskatt beskattar tillgångar oavsett vad som händer med dem, så beskattar vi i dag antingen kapitalvinsten vid en försäljning av en fastighet eller aktie eller kapitalinkomsten vid utdelningar och räntor.
En förmögenhetsskatt skulle göra att vi kunde beskatta de rika mer, av två skäl. För det första kan vi undanta alla som inte är mångmiljonärer från skatten, så att den endast berör de allra rikaste. I Warren-Zucmans förmögenhetsskatt kommer de endast beskatta de med förmögenheter större än 500 miljoner.
För det andra kan en förmögenhetsskatt även tillåta beskattning av vinster som inte ”cashas ut”: en fastighet som inte säljs kan fortfarande öka i pris och skapa värde för sin ägare – men utan att beskattas. Att inte ta ut kapitalvinster är i dag ett vanligt sätt för miljardärer att undvika skatt. På sikt kan detta leda till ökade ekonomiska klyftor även utan att topprika faktiskt plockar ut sina värdeökningar, vilket även kan ge ökat politiskt inflytande, genom ägande av storföretag.
Den tidigare förmögenhetsskatten hade problem
Sveriges tidigare försök att beskatta förmögenheter har haft begränsade framgångar. En svensk skatt på förmögenheter växte fram under 1900-talet men drog aldrig in några större intäkter. Två problem präglade skatten. För det första kunde mindre förmögna inom medelklassen påverkas när deras fastigheter kraftigt ökade i värde under 1900-talet.
För det andra kunde många superrika undvika skatten genom diverse undantag, eller genom att helt enkelt flytta från Sverige för att undvika skatten. Det mest kända exemplet är Ingvar Kamprads flytt till Schweiz under 70-talet. Dessa problem gjorde att skattens politiska stöd minskade och ledde på sikt till dess avskaffande år 2007 (Waldenström, 2018).
Samtidigt är förutsättningarna för en förmögenhetsskatt annorlunda i dag. Dagens förbättrade informationsutbyten mellan stater gör det väsentligt svårare att gömma pengar i hemliga bankkonton. Dessutom bör en förmögenhetsskatt, i linje med Warren-Zucmans utformning, undanta förmögenheter under en viss gräns.
En miljardärsskatt skulle kunna finansiera välfärden
Ett högt skattegolv skulle fortfarande lämna kvar en bred skattebas som skulle innebära viktiga intäkter till välfärden.
Ett högt skattegolv skulle fortfarande lämna kvar en bred skattebas som skulle innebära viktiga intäkter till välfärden. Då Sverige saknar förmögenhetsstatistik från efter 2007 är det svårt att uppskatta hur många som fortfarande skulle omfattas av en sådan skatt i dag. Finns det kanske fler miljardärer i dag än när förmögenhetsskatten avskaffades?
Även om det är ett väldigt trubbigt mått kan vi använda oss av affärstidningen Världens Affärers lista på svenska miljardärer för att bedöma denna fråga. De har följt utvecklingen under 2000-talet och menar att antalet svenska miljardärer ökat kraftigt senaste 20 åren, från 35 till 184 st under åren 1997-2017.
År 2019 ägde Sveriges 184 miljardärer omkring 1,2 biljoner kronor, enligt ett estimat från The Economist. Om vi skulle anta att alla tillgångar de ägde faktiskt skulle kunna tas upp till beskattning genom en förmögenhetsskatt á la Warren-Zucman (om 2-3 % på alla summor över en halv miljard) skulle staten sannolikt kunna, i väldigt runda slängar, dra in ungefär 30 miljarder kronor — en intäkt som är femfaldig den från värnskatten.*
Hinder finns alltjämt kvar – men också möjligheter för nya policys
Det finns dock fortfarande hinder för en möjlig förmögenhetsskatt, även om den kan ses som önskvärd i och med de potentiella inkomsterna till välfärden. På grund av dessa hinder kan den förväntade skatteinkomsten sannolikt bli lägre än 30 miljarder. Med ett högt golv undviks sannolikt starkt politiskt motstånd, men två huvudsakliga problem kvarstår.
◆ För det första finns det många tillgångar som är svåra att uppskatta värdet på, såsom aktier som inte finns på börsen. Till vilket värde ska de då beskattas? Detta är särskilt problematiskt då onoterade aktier är som vanligast hos de allra rikaste. För detta går det möjligtvis att blicka åt andra länders regelverk för förmögenhetsbeskattning, men det är oavsett tveksamt om det går att hitta en balans för lagstiftningen så att den både blir rättvis och samtidigt inte skapar undantagsregler som gör att vissa kan undvika skatten.
◆ För det andra är det svårt att uppskatta miljardärers benägenhet att flytta pengar utomlands. Många som är med på VA:s lista på svenska miljardärer bor i dag utanför Sverige. Möjligheten att beskatta utlandssvenskar bestäms genom bilaterala avtal, vilka kan behöva ses över.
Samtidigt finns det andra alternativ för att komma åt topprika. En annan möjlighet att rättvist beskatta dem är genom arvsskatt. Forskning visar att sannolikt hälften av svenska förmögenheter kommer från just arv. Arv spelar även en viktig roll för den sociala rörligheten.
Den sociala rörligheten bland de allra rikaste är faktiskt lägre i Sverige än vad den är i USA.
Den sociala rörligheten bland de allra rikaste är faktiskt lägre i Sverige än vad den är i USA. Beskattning av arv skulle kunna innebära viktiga inkomster till staten och samtidigt komma åt förmögenhetsackumulationen i den absoluta toppen. En arvsskatt kan potentiellt även undvika vissa av de hinder som försvårar en förmögenhetsskatt.
Att beskatta topprika borde vara av högsta prioritet för det socialdemokratiska partiet
Mycket uppmärksamhet ges i den ekonomiska forskningen till frågor om ojämlikhet och allt fler föreslår policys för att alla ska ta del av frukterna från tillväxten. Warren-Zucmans förmögenhetsskatt är ett exempel på detta. Hur väl den skulle fungera i Sverige är svårt att bedöma, men en ökad beskattning av de riktigt topprika skulle innebära viktiga inkomster för staten. Detta borde vara ingången för det socialdemokratiska partiet i förhandlingarna kring den kommande skattereformen.
Nils Lager, ordförande för Socialdemokratiska Ekonomklubben vid Handelshögskolan i Stockholm
Emma Fastesson Lindgren, ekonomisk-politisk talesperson för S-studenter samt fd tf ordförande för Socialdemokratiska Ekonomklubben vid Handelshögskolan i Stockholm
*I tidningsversionen av artikeln användes data från Världens Affärer från år 2017. Från deras data ägde Sveriges 184 miljardärer omkring 2,14 biljoner kronor, vilket borde ge intäkter om ungefär 50 miljarder kronor under strikta antaganden om att värdering går att göra och att skattesmitning inte sker. Vi använder nu istället The Economists egen uppskattning, då detta sannolikt är en bättre approximation. Uträkningen bygger på att en 2-procentig skatt på alla miljardärer skulle kunna dra in ungefär 24 miljarder, medan en 3-procentig skatt skulle vara värt ungefär 36 miljarder. Om man räknar med en viss nivå av progressivitet och grundavdrag skulle därmed en bästa gissning vara runt 30 miljarder kronor, även om det är svårt att veta exakt vad inkomstpotentialen är utan data på individnivå.
