Den 12 december går Storbritannien till val. Med Corbyn i spetsen går Labour till val på det mest vänsterradikala programmet i modern tid. Samtidigt spökar Brexit, en fråga som har ställt till det för de konservativa i decennier. Nu verkar frågan ha drabbat Labour, och kanske är det bara början på eländet?”
Det har varit lätt att skratta åt Brexit. Och åt britterna på den senaste tiden. Storbritannien röstade för att lämna eu i juni 2016 och har sedan dess, ja försökt lämna eu. Fler ministrar har avgått ur den brittiska regeringen på två år än vad som har avgått totalt i Italien på ett decennium. I det brittiska underhuset har man vrålat som apor och bråkat som småbarn. Det hela har kablats ut i en värld som mest har skakat på huvudet.
Brexit har blivit ett verb. Att ”brexita” innebär att högt och tydligt deklarera att du ska gå hem från festen och sedan inte alls gå hem från festen. I stället står du kvar vid buffén, dricker av drinkarna och äter plockmaten samtidigt som du klagar. Detta är den elaka tolkningen: Att det brittiska politiska systemet helt enkelt inte klarar av att implementera något så komplicerat som en skilsmässa från eu. Den andra, och mindre elaka tolkningen, är att Brexit har visat att eu är som Hotel California i The Eagles gamla hit: ”You can check out any time you want, but you can never leave”.
När vi i Sverige röstade om EU-medlemskap 1993 kom frågan om vad som skulle hända om vi ångrade oss naturligtvis upp. Men avfärdades ungefär lika snabbt.
När vi i Sverige röstade om EU-medlemskap 1993 kom frågan om vad som skulle hända om vi ångrade oss naturligtvis upp. Men avfärdades ungefär lika snabbt. Ville man gå ur eu var det bara att sluta betala medlemsavgiften, hette det. Och en sak har vi lärt oss av Brexit: det är inte bara att sluta betala medlemsavgiften.
Att lämna eu är ett fruktansvärt komplicerat projekt som nu i över tre års tid har slitit sönder Storbritannien och det brittiska konservativa partiet. Margaret Thatcher, John Major, David Cameron och Theresa May är alla exempel på konservativa premiärministrar som har fallit på EU-frågan. David Cameron kallade till en folkomröstning om eu 2016 i hög grad för att lösa ett partiinternt problem.
Det gick minst sagt så där.
Boris Johnson uteslöt i höstas 21 tunga konservativa politiker ur parlamentsgruppen. Bland dem fanns den förre finansministern Philip Hammond, Kenneth Clarke (som har suttit i parlamentet för de konservativa i 50 år) och Sir Nicholas Soames som är Winston Churchills barnbarn. Det var ungefär som om Stefan Löfven hade uteslutit Ingvar Carlsson, Bosse Ringholm och Lisbet Palme ur det svenska socialdemokratiska partiet.
Dramatiskt var bara förnamnet.
Brexits effekter på Labour har däremot diskuterats mindre och det har sin naturliga förklaring. Brexit initierades inte av Labourpartiet och Labourpartiet har inte heller suttit vid regeringsmakten sedan 2010. Detta har med andra ord inte varit Labours cirkus. Men det betyder inte att Brexit inte har påverkat Labour.
Och kommer att fortsätta påverka Labour.
Brexit har i över tre år varit den allt annat överskuggande frågan i brittisk politik. Samtidigt har Labourpartiet in i det längsta vägrat ta ställning i den. Labour kampanjade mot Brexit i folkomröstningen 2016 men utan någon större entusiasm. I alla fall inte från partiledningens sida. David Cameron hade räknat med att Labours ledare Jeremy Corbyn skulle lyckas mobilisera i alla fall delar av Labours traditionella arbetarklassväljare mot Brexit. Men Jeremy Corbyn var oengagerad och trött. Så oengagerad och trött att en del misstänkte att det hela var en konspiration. Saboterade Labourledaren folkomröstningen med mening?
För att förstå hur den typen av teorier kan tas på allvar måste man förstå att det finns en stor oenighet kring vad Jeremy Corbyns politiska projekt egentligen är. Låt oss ta det hela från början: Jeremy Corbyn valdes till Labourledare 2015 och var då en relativt obskyr vänsterman. Han ställde upp i Labours partiledarval mest för att det var tradition att någon från partiets ”hårda vänster” skulle göra det.
Sedan gick han till allas förvåning och vann.
Jeremy Corbyn fördes till makten på en våg av unga hipsters, övervintrade trotskister och folk som hatade Tony Blair.
Jeremy Corbyn fördes till makten på en våg av unga hipsters, övervintrade trotskister och folk som hatade Tony Blair. Irakkriget var på många sätt den avgörande faktorn. Ilskan och sorgen över att Storbritannien under Tony Blair, trots stort folkligt motstånd, deltog i invasionen av Irak är fortfarande stark. Genom att välja Jeremy Corbyn ville Labours aktivister ta tillbaka makten över partiet. Och det finns de som i dag nästan fem år senare helt enkelt betraktar Jeremy Corbyn som en vänstersocialdemokrat. Labour gick för långt in mot mitten under Tony Blair och i dag blåser nya vindar. Jeremy Corbyn är resultatet.
Det är den ena analysen.
Den andra är att Jeremy Corbyn står för en helt ny typ av vänster. De två marxistiska akademikerna Matt Bolton och Frederick Harry Pitts argumenterar
till exempel för denna syn i sin bok Corbynism: A Critical Approach. Som de ser det har fenomenet Jeremy Corbyn mer gemensamt med populister som Donald Trump och Viktor Orban, än med traditionell europeisk vänster. Jeremy Corbyn betraktar inte kapitalismen som ett materiellt produktionssystem. Jeremy Corbyn ser snarare den politiska kampen ur ett moraliskt, ja nästan religiöst perspektiv. Arbetarklassen eller ”de förtryckta” är i Jeremy Corbyns värld alltid goda och allt som är dåligt med världen kan på samma sätt skyllas på ”överklassen” eller ”bankdirektörerna”.
Detta gör Jeremy Corbyn till populist, menar Matt Bolton och Frederick Harry Pitts.
Inte vänstersosse.
Corbynismen delar upp världen i ont och gott: då blir dess ledare också något av en religiös figur.
Enligt Matt Bolton och Frederick Harry Pitts är det dessutom en världsbild som lätt kan slå över i att bli konspiratorisk. Jeremy Corbyns Labourparti har enda från början attraherat en armé av mer eller mindre knäppa nättroll. De försvarar Labourledaren med fanatisk iver, kritiserar media och ger sig ofta på enskilda journalister som de tycker rapporterar på fel sätt. Det hela har onekligen en del gemensamt med hur exempelvis Donald Trumps stödtrupper agerar. Corbynismen delar upp världen i ont och gott: då blir dess ledare också något av en religiös figur. Framförallt ser Matt Bolton och Frederick Harry Pitts i corbynismen ett frö till den antisemitism som har spritt sig inom Labour de senaste åren.
Flera högprofilerade parlamentariker har lämnat partiet i protest mot vad de uppfattar som Jeremy Corbyns ovilja att ta itu med den växande antisemitismen bland medlemmar och företrädare. Jeremy Corbyns supportrar menar å sin sida att anklagelserna främst är ett försök att smutskasta partiledaren.
Labour har emellertid förlorat väldigt många judiska väljare de senaste åren och det hela har blivit ett reellt politiskt problem i många valkretsar.
Matt Bolton och Frederick Harry Pitts tror inte att Jeremy Corbyn själv är antisemit. Däremot menar de att hans världsbild lätt kan slå över i just antisemitism. Om man ser en liten grupp ”bankdirektörer” som ansvariga för i princip alla samhällsproblem är det relativt lätt att därifrån ta steget in i den antisemitiska konspirationsvärlden. Bankdirektörerna blir en del av en ”judisk världskonspiration”.
De som köper analysen av Jeremy Corbyn som en vänsterpopulist för paranoida tider ser också hans agerande gällande Brexit som naturligt. Jeremy Corbyns politiska projekt får näring ur samma populistiska mylla som Brexit.
Därmed ligger det inte i Jeremy Corbyns intresse att stoppa Brexit.
Samtidigt är det faktiskt inte heller så enkelt. Tittar man på vad Labour konkret drivit i Brexitfrågan sedan folkomröstningen får man snarast intrycket av en partiledning som svajar än hit och än dit.
Efter folkomröstningen 2016 röstade Labour med de konservativa för att starta själva Brexitprocessen. Labour var med och triggade artikel 50 i Lissabonfördraget och detta har i efterhand räknats som Storbritanniens kanske största strategiska misstag gentemot eu i förhandlingarna. Britterna satte därmed i gång sina utträdesförhandlingar innan de hade någon egen tydlig plan kring vad de ville åstadkomma.
Men Labour lyckades sedan inte bara med konststycket att distansera sig från alltihopa utan även med att i princip vara för och mot Brexit samtidigt. Jeremy Corbyn deklarerade att han ville genomföra Brexit. Men han ville genomföra en annan form av Brexit än den som Storbritanniens dåvarande premiärminister Theresa May förespråkade.
Det var en teoretiskt omöjlig position.
Men den fungerade faktiskt länge.
Först efter att Boris Johnson tog över som premiärminister tvingades Jeremy Corbyn bli tydligare. I alla fall lite grann. I valet den 12 december 2019 gick Labour in med åsikten att Storbritannien borde förhandla fram ett nytt Brexitavtal med eu. Sedan vill Labour låta det brittiska folket rösta om detta nya Brexitavtal i en ny folkomröstning.
Jeremy Corbyn själv vill dock inte säga hur han skulle rösta i en sådan folkomröstning. Är Labourledaren för Brexit, eller emot? Ingen vet. I stället deklarerade Jeremy Corbyn att han tänkte hålla sig ”neutral”.
Men kan en oppositionsledare verkligen vara ”neutral” i vad som är den just nu viktigaste frågan för de brittiska väljarna?
Ute i Europa har det varit svårt för många att förstå varför Labour inte har tagit tydligare ställning. Brexit är den politiska frågan med mest energi i Storbritannien och 48 procent av den brittiska väljarkåren är mot Brexit. Varför talar Labour inte för dem? Varför gör man sig inte till partiet för dem som vill stanna i eu. Här har alla möjliga hypoteser lyfts fram: allt ifrån att Jeremy Corbyns närmsta rådgivare är rysk agent, till att Labour vill se en ekonomiskt katastrofal Brexit eftersom det skulle öka aptiten på vänsterpolitik i landet. Ser man Jeremy Corbyn som en politiker av Donald Trump-modell blir det naturligt att leta efter den typen av förklaringar. Men svaret går snarast att finna i Labours egen historia.
Efter andra världskriget förespråkade inget av de två stora brittiska partierna att Storbritannien skulle gå med i den Europeiska kol- och stålunion som växte fram på kontinenten. 1956 gjorde det brittiska utrikespolitiska fiaskot i Suezkanalen dock att landet långsamt började omvärdera sin roll i världen. Kanske var Storbritannien inte längre den stormakt som Storbritannien hade varit?
Kanske behövde man tänka nytt?
Harold Macmillans konservativa regering var den första som försökte ta Storbritannien in i unionen. Men det gick inte.
Det var det konservativa partiet som först började leka med tanken om brittiskt medlemskap i det som så småningom skulle bli eu. Harold Macmillans konservativa regering var den första som försökte ta Storbritannien in i unionen. Men det gick inte. Frankrikes president Charles De Gaulle lade in sitt veto. Han vill inte ha några britter i sin europeiska klubb.
Det var inte bra för maktbalansen.
Under 1960-talet började även Labour förespråka medlemskap i eg och den socialdemokratiska premiärministern Harold Wilson gjorde ett andra försök att ta Storbritannien in i gemenskapen.
Men Charles De Gaulle och Frankrike lade in sitt veto igen.
Det var först den konservativa brittiska regeringen under Ted Heath som lyckades göra britterna till européer. Året var 1973 och Charles de Gaulle var med andra ord död.
Året efter kom Labour till makten igen under Harold Wilson. Men då hade EU-motståndet hunnit växa inom partiet. Personer som vänstersocialdemokraten Tony Benn kritiserade EU-projektet för bristande demokratisk legitimitet och Harold Wilson hade plötsligt ett splittrat Labour att hantera. Idén att en folkomröstning kunde lösa frågan föddes. Det ansågs vara en högriskstrategi men Harold Wilson kunde till slut inte se någon annan väg.
Precis som David Cameron 2016.
1975 röstade det brittiska folket alltså om huruvida landet skulle förbli eg-medlemmar eller inte. Margaret Thatcher hånade Harold Wilson för hans beslut att hålla en folkomröstning: ”Det är en taktisk manöver vars enda syfte var att lösa ett internt problem inom Labour”, sa hon. Varför kunde Labour inte bara bestämma sig?
Men Harold Wilsons taktiska manöver fungerade faktiskt. Främst eftersom folket röstade så som Harold Wildon hade tänkt sig att de skulle rösta. Detta verkar vara själva tricket med folkomröstningar.
Storbritannien röstade för eg. Och därmed blev det någon sorts fred i Europafrågan även inom Labour.
I valmanifestet 1983 förespråkade Labour plötsligt att Storbritannien skulle lämna eg igen men detta var i det valmanifest som kom att kallas för ”det längsta självmordsbrevet i historien”.
Men under 1980-talet svängde partiet av åt vänster under en ny radikal ledare: Michael Foot. I valmanifestet 1983 förespråkade Labour plötsligt att Storbritannien skulle lämna eg igen men detta var i det valmanifest som kom att kallas för ”det längsta självmordsbrevet i historien”. Michael Foot förlorade valet 1983 stort mot Margaret Thatcher och slutsatsen som Labour drog var i hög grad att politiken man hade förespråkat var alltför revolutionär. Hela projektet hade varit mer vänster än det fanns aptit för i väljarkåren. Labour påbörjade en lång period av modernisering under sin nästa ledare Neil Kinnock och EU-frågan blev en del i den.
EU-motståndet kastades ut ur Labour tillsammans med kraven på att förstatliga industrier och radikalt höja skatterna.
Under 1990-talet blev Labour bit för bit starka EU-förespråkare. Delvis var detta en del i projektet att börja uppfattas som ”valbara” men långt ifrån enbart. I praktiken kom det brittiska EU-medlemskapet under dessa år nämligen att innebära att ett antal förbättringar för brittiska arbetare.
Detta gick inte Labours medlemmar och aktivister förbi.
EU:s arbetstidsdirektiv 1998 gjorde till exempel att brittiska arbetsgivare inte längre kunde tvinga någon att arbeta mer än 48 timmar i veckan. Anställda fick rätt till minst 48 timmar ledigt varannan vecka och minst 11 timmars vila per dygn. Reglerna för betald semester blev mer generösa och eu gav två miljoner arbetare som tidigare inte hade haft någon betald semester rätt till det. På samma sätt var det via EU-lagstiftning som brittiska kvinnor fick 14 veckors garanterad mammaledighet samt rätten att ta ledigt från jobbet för att gå till barnmorska och läkare under graviditeten. Arbetsgivaren blev också tvungen att ge mammalediga kvinnor samma rättigheter som andra: exempelvis genom att fortsätta betala in till deras pensioner när de var borta.
Allt detta gjorde många inom vänstern till stora EU-vänner under dessa år. Och många inom högern till argsinta brexitörer. Men inte alla inom vänstern. En viss Jeremy Corbyn höll fast vid de åsikter om eu som han hade format under 1970-talet. På samma sätt som han i hög grad har hållit fast vid alla andra åsikter han formade under 1970-talet. Jeremy Corbyn är och har alltid varit EU-motståndare av samma modell som exempelvis vänsterpartiets Jonas Sjöstedt i Sverige. Men Jeremy Corbyn är i dagens Labourparti ganska ensam.
EU-frågan blev egentligen inte komplicerad för Labour igen förrän i början av 2000-talet. eu hade utvidgats och många arbetare från unionens nya medlemsländer i öst och Centraleuropa kom till Storbritannien för att arbeta. Den brittiska arbetsmarknaden skrek efter arbetskraft och pundet var starkt. Men den stora arbetskraftsinvandringen satte en ny form av press på brittisk sjukvård och skola. Inom många traditionella manliga arbetarklassyrken spred sig en bild av att den stora arbetskraftsinvandringen hade satt en press neråt på lönerna.
Det enda sättet att ”återta kontrollen” som det kom att heta var att gå ur eu.
Under folkomröstningskampanjen om Brexit 2016 var invandringen den helt centrala frågan. Som EU-medlem var Storbritannien tvungen att acceptera eu:s princip om fri rörlighet för människor. Därmed fanns det inget sätt för landet att begränsa den stora arbetskraftsinvandringen. Det enda sättet att ”återta kontrollen” som det kom att heta var att gå ur eu.
Och detta budskap gick hem hos många traditionella Labourväljare.
Å andra sidan hade Jeremy Corbyn som person byggt upp stort stöd hos unga storstadsväljare. Jeremy Corbyn har privatskolebakgrund och urbana värderingar. Han är en typ av vänsterpolitiker som passar i denna miljö. Problemet var bara att Labours unga storstadsväljare hade rakt motsatt åsikt om Brexit som många av Labours traditionella väljare. För de flesta unga människor i den brittiska medelklassen är EU-motstånd något som högern ägnar sig åt. En brexitör är en konservativ gubbe som muttrar om invandring och det brittiska imperiet. Det är inget som de kan identifiera sig med. Tvärtom: det är deras fiende.
Det är detta som har placerat Jeremy Corbyn och Labour i den politiska spagat som de har suttit i under nästan två år. Under valet 2017 sa partiet å ena sidan att man ville stoppa den fria rörligheten från Europa samtidigt som man snodde unga väljare i storstad från de konservativa på att kritisera Brexit. Det var en imponerande politisk akrobatik.
Och den fungerande bara under en begränsad period.
De senaste två åren har Jeremy Corbyn gått till vänster igen i invandringspolitiken (efter press från partimedlemmarna) och dessutom har han alltså omfamnat idén om en andra folkomröstning om Brexit. Valrörelsen 2019 bestod i hög grad av en Jeremy Corbyn som gjorde allt han kunde för att byta ämne från Brexit och i stället prata om partiets ekonomiska politik.
Boris Johnson däremot gjorde allt han kunde för att få valet att handla om Brexit.
Det om något visar att Brexit börjar bli en svaghet för Labour.
Kanske än mer än för de konservativa.
Och detta är något nytt i brittisk politik.
Europafrågan brukade vara de konservativas förbannelse men kanske håller detta nu på att förändras?
Katrine Marçal, författare och korrespondent
