Det här är en artikel publicerad i tidskriften Tiden nr 4/2020.
Svensk arbetarrörelse har varit världsledande på internationell solidaritet. Men vad innebär internationell solidaritet i vår tid? Anna Sundström, generalsekreterare på Olof Palmes internationella center, reflekterar.
Är en bättre värld möjlig? När man läser morgontidningen är det lätt att drabbas av en dystopisk känsla. Demokratin i världen går kräftgång och fattigdomen ökar i coronapandemins spår. Inget tycks stoppa auktoritära ledare och tillräcklig politisk vilja saknas för att stoppa klimatförändringarna. Hur kan våra kärnvärden guida oss i en tid av nya utmaningar när socialdemokratin på många håll i världen är tillbakatryckt och röster för att sätta den egna nationens intressen främst vinner stort gehör?
Med Olof Palme blev den socialdemokratiska utrikespolitiken mer aktiv. Hans övertygelse om att en värld i fred förutsätter internationellt samarbete lade grunden för det moderna svenska biståndet. Utredningen Sverige hjälper, 1959, där Olof Palme var ledamot, låg till grund för den biståndsproposition som överlämnades av statsminister Tage Erlander till riksdagen 1962. Målet om att avsätta 1 procent av nationalinkomsten klubbades och den första biståndsmyndigheten bildades. Propositionens biståndspolitiska mål om att ”höja de fattiga folkens levnadsnivå” är nära nog identiskt med målsättningen om att ”skapa förutsättningar för bättre levnadsvillkor för människor som lever i fattigdom och förtryck”, som styr det svenska biståndet i dag. I regeringen Erlanders pressmeddelande konstaterades ”att den svenska hjälpen till de fattiga folken inte kräver någon annan motivering än den som bottnar i känslor av moralisk plikt och internationell solidaritet, i vår uppfattning om människovärde och jämlikhet”.
Men Palme var inte bara övertygad om den internationella solidaritetens betydelse för utvecklingen utan var även fast förvissad om att vårt internationella arbete måste vara förankrat i ett engagemang här hemma. Civilsamhället utgjorde därför redan från början ett mycket viktigt fundament för den svenska biståndspolitiken. Inom arbetarrörelsen var solidaritetsarbetet en självklarhet. Genom stödet till antiapartheidrörelsen i södra Afrika, i fördömandet av fascismens härjningar i södra Europa och Latinamerika och den amerikanska krigspolitiken i Vietnam var den internationella solidariteten ständigt närvarande i vår rörelse. På första maj, på föreningsmöten, i studiecirklar och gemensamma insamlingskampanjer lyftes blicken alltid ut mot världen. När gatorna fylldes av demonstranter och mobiliserade ungdomen var det under arbetarrörelseflagg de enades. Ur detta engagemang grundades Arbetarrörelsens internationella centrum som 1992, genom en sammanslagning med Fredsforum, bildade Olof Palmes internationella center.
Med Olof Palme blev den socialdemokratiska utrikespolitiken mer aktiv. Hans övertygelse om att en värld i fred förutsätter internationellt samarbete lade grunden för det moderna svenska biståndet.
I dag är avståndet till demonstrationer och till de stora rörelserna större. När gatorna fylls av demonstranter som protesterar mot ojämlikhet, förtryck och maktfullkomliga står arbetarrörelse alltför sällan i första ledet. Att hitta former för samarbete, i breda allianser, med civilsamhällesorganisationer, nätverk och mer löst sammansatta rörelser är vår helt avgörande framtidsfråga. Folkens uppror är en möjlighet till gemensam handling och arbetarrörelsens stöd till systerorganisationer runt om i världen, förankrat i ett engagemang här hemma, är vårt gemensamma ansvar och kärnan i Palmecentrets uppdrag.
Länge rådde relativ konsensus om den svenska biståndspolitiken mellan de politiska partierna i riksdagen om än med varierat politiskt fokus. Moderaterna propagerade för ett större näringslivsfokus, Miljöpartiet mer fokus på miljöfrågorna och Liberalerna ville se mer tonvikt på demokratiska fri- och rättigheter och stöd till uppbyggnaden av demokratiska institutioner. Där befinner vi oss inte längre.
Att dra sig ur internationellt samarbete, stänga gränser och sätta den egna nationens intressen först är del av den högerpopulistiska trend som påverkat hela det politiska landskapet över ett drygt decennium. Sverigedemokraterna, som försvarat biståndet med motiveringen att vi ska hjälpa människor på plats i stället för att ta emot flyktingar, föreslår en halvering av biståndsbudgeten till 0,5 procent av BNI, alltså under FN:s biståndsmål om 0,7 procent som brukar kallas ”skammens gräns”. Sverigedemokraterna är fortfarande svaret skyldigt på frågan hur ett slopat flyktingmottagande och ett minskat bistånd bidrar till att hjälpa människor på plats.
Moderaterna föreslår en mindre, men ändå drastisk sänkning av biståndet till 0,7 procent av BNI. Men hävdar samtidigt på fullt allvar att allt bistånd ska fasas ut på 15 år med motiveringen att målen i Agenda 2030 då uppfyllts och det helt enkelt inte längre finns behov av fortsatt utvecklingssamarbete. I argumentationen om varför enprocentsmålet ska slopas har de lyckats slå en knut på sig själva som inte är helt enkel att följa men som går ut på att det är fel med utgiftsmål. Varför ett utgiftsmål för militären är helt i sin ordning, men inte för biståndet, är Moderaterna inte särskilt intresserade av att svara på. Inte heller verkar det finnas något svar på varför det är problematiskt med ett enprocentsmål när de accepterat FN:s biståndsmål på 0,7 procent.
Kristdemokraterna stödjer visserligen enprocentsmålet men är inte lika intresserade av att följa de riktlinjer kring vad som kan räknas som bistånd som fastställts av OECD:s biståndskommitté utan har föreslagit att svenska biståndsmedel bland annat ska bekosta uppbygganden svenska fängelser i andra länder.
För att kunna finansiera en fortsatt skattesänkarpolitik har högern alltså inlett ett krypskytte på biståndet. Cyniska jämförelser där biståndets budget ställs mot inrikes kostnader måste bemötas som de populistiska förslag de är och den omvända Robin Hood-retoriken blottas. I en värld där världens 26 rikaste människor äger lika mycket som de 50 fattigaste procenten av jordens befolkning kan vi inte låta debatten begränsas till att handla om bristande resurser.
Problemet för högern och andra biståndsskeptiker är att svenska folket, precis som Tage Erlander konstaterade, har starka känslor av moralisk plikt och internationell solidaritet. Stödet för biståndet är nämligen stort hos allmänheten. Sedan 1974 har Sida årligen låtit genomföra mätningar av svenskarnas attityder till bistånd. I slutet av 1980-talet var andelen som var positiva till biståndet rekordmånga, runt 85 procent. Under krisåren på 1990-talet sjönk stödet kraftigt och nådde 1996 den historiska bottennivån på strax över 50 procent för att sedan sakta öka till 80 procent 2014 varefter biståndsviljan återigen minskat.
Nästan mer intressant är att Sidas mätningar också visar ett tydligt samband mellan den politiska debatten om biståndet storlek och stödet för biståndet. När det har funnits utspel eller beslut om ett minskat bistånd har också allmänhetens inställning till biståndsanslagets storlek blivit mer negativ. För att kunna minska biståndet är det alltså helt nödvändigt att underminera allmänhetens förtroende för utvecklingssamarbetet genom att i debatten ifrågasätta biståndets resultat och effektivitet, att ensidigt fokusera på korruption och peka på missbruk av biståndsmedel. Snarare än det faktum att svenskt bistånd är bäst i klassen, enligt Commitment to Development Index (CDI). Betyder det att allt bistånd är effektivt eller ger resultat? Nej. Just därför är transparens och ett ständigt förbättringsarbete så centralt för alla biståndets aktörer.
Sedan ett antal år minskar det sammanlagda biståndet till låginkomstländer och internationella investeringar samtidigt som ländernas skuldbörda ökar. I dag är uppskattningsvis 400 miljoner människor i behov av humanitärt stöd och skydd. Det är mer än en fördubbling sedan årsskiftet, på grund av covid-19-pandemins konsekvenser. Biståndet är med andra ord nödvändigt men tyvärr otillräckligt. Alltför få länder når i dag upp till ”skammens gräns”. Den rika världen behöver höja ambitionerna.
Faktum är att så många som 46 länder i världen inte själva har möjlighet att finansiera grundläggande behov som skola, hälsovård och social trygghet utan internationellt stöd. Internationellt bistånd är nödvändigt för att fylla det gapet och skapa förutsättningar även för människor i sköra stater och i länder med konflikter att ta sig ur fattigdom. Genom till exempel multinationella företags skatteflykt och återbetalningar på ohållbara skulder går stora summor pengar också i motsatt riktning, från låginkomstländer till höginkomstländer, vilket försämrar deras möjligheter till utveckling.
Med jämlikhet, solidaritet och internationalism som både mål och medel ska vi socialdemokrater återerövra demokratin med förnyad insikt om att demokratin inte mår bra av ökade klyftor och orättvisor.
Vi vet ännu inte vilken påverkan coronapandemin kommer att ha på den svenska biståndsviljan men vi kan redan nu konstatera att virusets påverkan på utvecklingen i världen är mer omfattande än vad vi kunnat föreställa oss. För första gången sedan FN-organet UNDP började mäta utvecklingen i världen genom sitt Human Development Index går utvecklingen bakåt. I delar av världen riskerar utvecklingen att rullas tillbaka flera årtionden. Världsbanken uppskattar att pandemin kommer att krympa den globala ekonomin med 5,2 procent i år, den djupaste lågkonjunkturen sedan andra världskriget. Mellan 140 och 340 miljoner arbetstillfällen kommer att gå förlorade rapporterar ILO. Pandemin kastar miljontals människor tillbaka in i fattigdom.
Trots att tillgång till social trygghet är en grundläggande mänsklig rättighet saknar mer än två tredjedelar av världens befolkning tillgång till sociala trygghetssystem. Arbetslöshet blir detsamma som fattigdom och alltför ofta svält. Barn får inte gå i skolan eftersom föräldrarna inte kan betala skolavgifterna, barnarbete och barnprostitution växer, andelen barnäktenskap ökar då föräldrar som inte har råd med mat tvingas gifta bort sina döttrar.
Vi socialdemokrater vet att sociala trygghetssystem är ett effektivt sätt att bekämpa fattigdom. Folkpension, beredskapsarbeten och barnbidrag gjorde att fattigdomen minskade dramatiskt i Sverige under 1900-talet. En växande ekonomi som omvandlas till sociala reformer stöper om det orättvisa samhället till en välfärdsstat. I återuppbyggnaden efter coronapandemin behöver fokus öka på att stödja utvecklingsländer att bygga upp nationella system för social trygghet och säkra alla människors tillgång till hälsovård och utbildning.
Samtidigt som våra samhällen utmanas av en pandemi av historiska dimensioner utgör klimatkrisen ett akut hot mot vår existens. Vi vet att tiden är mycket knapp. Effekterna syns redan nu i form av återkommande bränder, översvämningar och torka. Hårdast drabbas de miljontals människor som redan lever i social och ekonomisk utsatthet. Behovet av internationell solidaritet och samverkan har därför aldrig varit större än just nu. De resurser som krävs för att stödja de länder som är mest utsatta för klimatförändringarnas effekter utgör bara en halv procent av de ekonomiska resurser som världen nu mobiliserat för att möta pandemin, visar en rapport från Röda Korset.
Ekonomiska och sociala framsteg världen över har varit garanten för ett starkt stöd för globaliseringen men precis som globaliseringens kritiker varnat för har ojämlikheten ökat i dess spår och i takt med att globala institutioner och regelverk får ökad betydelse har det nationella oberoendet försvagats. Misstron mot globaliseringen ökar och ger vind i seglen för dem som förordar nationalistiska lösningar. Kortsiktiga lösningar som handelstullar, minskat bistånd och nya murar mot omvärlden blir sätt att visa politisk handlingskraft. Sedan ett drygt decennium har konflikten tilltagit mellan dem som ger prioritet till solidaritet inom det egna landet, och de som ser behovet av global rättvisa.
Själva kärnan i solidaritetsbegreppet är just insikten om vårt ömsesidiga beroende av varandra. Olof Palme talade ofta om den moderna världens ödesgemenskap; en insikt om att världens länder kommit att bli allt mer beroende av varandra. ”Vår framtid är gemensam. Vi måste dela den tillsammans. Vi måste forma den tillsammans.”
Klimatförändringarna och coronapandemin gör detta tydligt. De utmaningar vi står inför måste vi möta i samverkan. Globalt samarbete för global jämlikhet är vår främsta framtidsstrategi.
Med jämlikhet, solidaritet och internationalism som både mål och medel ska vi socialdemokrater återerövra demokratin med förnyad insikt om att demokratin inte mår bra av ökade klyftor och orättvisor. För att kunna vara öppna mot omvärlden måste vi hantera ojämlikheten på hemmaplan samtidigt som vi står upp för våra kamrater runt om i världen. Deras villkor blir, på en global marknad, våra och deras kamp är vår.
Svensk arbetarrörelse har varit världsledande på internationell solidaritet – och så som världen nu utvecklas behövs den solidariteten mer än någonsin. Det handlar inte om antingen eller. Som FN:s generalsekreterare António Guterres uttryckt det; ”I en sammankopplad värld är solidaritet egenintresse.”
Anna Sundström, generalsekreterare Olof Palmes internationella center
