Det här är en artikel publicerad i tidskriften Tiden nr 4/2020.
Den fattiga ungen som växte upp i Bergsjön finns kvar. Hon har bara blivit äldre. Annika Strandhäll öppnar upp sig om hur klassamhället och patriarkatet har påverkat henne, hur de fortfarande påverkar, och hur de formar Sverige.
Jag hade en dagbok, den var brun i något plastigt material med mönster på. Den var köpt på Kvibergs loppmarknad i Kortedala, som jag besökte regelbundet med min mamma. Därifrån kom också mitt sminkbord som köptes ungefär samtidigt och som jag älskade. Jag var nio år. Dagboken och sminkbordet transporterades hem till höghuset på Rymdtorget i Bergsjön via en grannes försorg.
Jag har tyvärr inte kvar dagboken men minns att jag skrev mycket i den. Om min vardag, mina tankar om livet. Om vardagsfattigdomen vi levde i, min oro för mamma som mådde så dåligt, om allt som jag på barns vis så väl förstod men inte pratade om med någon, förutom min slitna bruna dagbok. En av mina anteckningar var lyckan när jag som tioåring fick en helt ny vinterjacka från hm, den kostade 199 kronor och var ljusgul, fluffig, varm och fin. Jag noterade ned allt noggrant i dagboken. Fortfarande kan jag känna glädjen.
Mamma, finaste mamma. Uppväxt i Kortedala. Gift som 18-åring, snart mamma till min storasyster, en kvinna av sin tid. Mestadels hemma med barnen skötte hon om oss, hem och allt däromkring. Pappa hade först låsfirma, blev sedan bärgare med egen bil. Mamma jobbade extra som barnskötare emellanåt. Så småningom hade de råd att flytta in i en av de där fina hyreslägenheterna i nybyggda Bergsjön.
När jag var sju år skildes mina föräldrar, min mamma hade redan då en dålig hälsa och ingen egen inkomst eller ekonomi att tala om. Hon hade ju skött markservicen. Året var 1982. De hade då varit gifta sedan 1966.
Pappa skaffade tvåsitsig jeep med tak man kunde ta av efter skilsmässan, började leva ungkarlsliv, träffade en ny kvinna. Livet gick vidare. Jobbade på med sin firma. Mammas liv efter skilsmässan blev en ändlös misär. Hon hade i stort hela ansvaret för oss, ingen utbildning eller erfarenhet av att leva ensam. Tre barn. Hon försökte men det gick inget vidare och hon blev snabbt helt nedbruten av att inte klara vardagen. Hon hankade sig fram på olika jobb, blev sjuk och sjukpensionär. Vid tillfällen var vi i kyrkan i Bergsjön och hämtade matpaket. Förnedringen var total. Hon sökte fonder för att kunna köpa julklappar och julmat. Mammas tänder rasade ihop för hon hade inte råd att gå till tandläkaren. Ekonomin och livet gick inte ihop. Trots det tror jag aldrig hon betalade en räkning sent. Det trasade sönder min mamma. Jag tittade då som barn på, ledsen och oerhört frustrerad.
När jag var sju år skildes mina föräldrar, min mamma hade redan då en dålig hälsa och ingen egen inkomst eller ekonomi att tala om. Hon hade ju skött markservicen.
Hösten 2017 dog hon. Då hade hon levt på sin lilla pension, lägsta tänkbara i ett antal år. Hon ramlade i hallen hemma och bröt benet. Med dålig hälsa, långt framskriden kol och utsliten i kropp och inte minst själ blev det fysiska traumat för mycket. Jag satt hos henne, då som relativt nyutsedd svensk socialminister med stora delar av statsbudgeten på mitt bord. Jag höll hennes tunna i förtid åldrade hand på den geriatriska avdelningen på Mölndals sjukhus då hennes kropp gav upp. Hon blev 68 år.
Jag väljer att så ofta jag numera kan prata om min mammas liv och historia av anledningen att den på intet sätt är unik. Det är en historia som så många svenska kvinnor delar och känner igen sig i. Antingen själva, eller som anhörig. Dessa fantastiska kvinnor, de som håller ihop familjen, tar största ansvaret för barn och hem, finns där för de gamla föräldrarna när hälsan börjar svikta och som samtidigt sliter i helt vanliga jobb, i handel, i barnomsorgen, i äldreomsorgen, i sjukvården. De röster som hörs alldeles för lite i ett Stockholms- och inte minst, medelklassfixerat medieklimat.
Dessa berättelser om hur otrygghet kan gestalta sig är oftast inga klickmagneter, och en politisk debatt som handlar om ensamstående mammors dåliga ekonomi eller de ökande klyftorna är inte lika spännande att rapportera om som en debatt om klaner eller gängkriminalitet helt enkelt. Utan att för den sakens skull göra en värdering.
Ekonomiska klyftor och trygga barn
Den där kvällen 2014 under regeringsbildningen när Stefan Löfven ringde upp mig så var de en av mina första tankar. Att jag med min bakgrund vet hur varenda krona spelar roll, varenda hundralapp. Inte minst för kvinnor som så mycket oftare är beroende av våra trygghetssystem på grund av sin svagare ekonomiska ställning.
Jag hade då under flera år varit ordförande för Sveriges kommunaltjänstemannaförbund Vision, ett starkt kvinnodominerat fackförbund och jag kände att här fanns det möjligheter att på riktigt göra skillnad. Men nu skulle jag bli chef för socialdepartementet och socialförsäkringsminister. Som sådan skulle jag på mitt bord ha människors och inte minst kvinnors trygghet från vaggan till graven. Familjepolitiken, föräldraförsäkring, underhållsstöd, bostadsbidrag, sjukförsäkring, sjukpension, pension för att nämna några områden.
En enorm möjlighet att förändra
Det går inte att vara naiv och framför allt så har inte väljarna fel. Vi lever i ett Sverige där inkomstskillnaderna har ökat under de tre senaste årtiondena, oavsett konjunktur eller regering. Vi har till och med haft en snabbare ökning av inkomstskillnaderna än många andra länder.
Det finns i dag i Sverige precis som i många andra länder en frustration över att de ekonomiska klyftorna ökat så snabbt och att så många fler människor de facto upplever att samhället brister när livet vänder. Särskilt i våra väljargrupper. När man drabbas av sjukdom, arbetslöshet, arbetsskada eller går i pension upptäcker man de stora hål som i dag finns i samhällsnätet. Tryggheten man tog för given brister.
Men den otryggheten för också med sig minskat hopp och framtidstro, inte minst hos unga. Det i sig minskar tilltron till den traditionella politikens förmåga att lösa samhällsproblemen och öppnar upp för populism och auktoritära politiker.
Vi lever i ett Sverige där inkomstskillnaderna har ökat under de tre senaste årtiondena, oavsett konjunktur eller regering.
Som minister blev jag tvungen att ta itu med den verkligheten. Ett exempel jag kan nämna är den ekonomiska familjepolitiken. Trots att inkomsterna för barnfamiljer generellt stadigt ökat över tid, har klyftorna förstärkts ordentligt. Man kan också tydligt se att försämringarna för de barnfamiljer som har det sämst tydligt kopplas till minskade satsningar inom familjepolitiken, en utveckling sedan slutet av 80-talet. Då ska man ha i minnet att i inledningen av 2000-talet låg de fattiga barnfamiljerna på 8–9 procent av alla hushåll. I dag ligger vi på drygt 16 procent. Särskilt utsatta är ensamstående mammor. Vi har påbörjat en riktningsförändring av politiken och satsade väldigt mycket på inte minst den ekonomiska familjepolitiken under förra mandatperioden men detta kommer att ta längre tid att vända. Vi behöver ha en tydlig reformagenda och en långsiktig politik för minskade klyftor som vi också orkar hålla i över tid och klarar att kommunicera tydligt med väljarna. Den omsvängning av Sverige vi har påbörjat behöver förstärkas och få väljarnas förtroende att fortsätta.
Jämställdhet och trygghet
Här sitter jag nu, det är 36 år sedan jag skrev i min dagbok om min nya vinterjacka. Nu vid mitt nya fina sminkbord (används som coronaarbetsplats) i mitt hus på Värmdö. Före detta fackförbundsordförande, socialförsäkrings- och socialminister. Numera änka och ensamstående med mina två flickor. Nu jämställdhetspolitisk talesperson för Sveriges största parti och riksdagsledamot. Det Socialdemokratiska Arbetarepartiet som byggde Sverige. Tog vårt land på resan från ett odemokratiskt och fattigt land med enorma sociala klyftor och gjorde det, steg för steg, sakta och ofta under stort motstånd till ett av världens rikaste, mest jämlika och jämställda länder.
Som jämställdhetspolitiskt talesperson brukar jag ofta säga att man som socialdemokrat kan vara outsägligt stolt över den politik som nästan uteslutande vi tagit initiativ till och genomdrivit för att göra Sverige till ett land som ligger i absolut framkant när det gäller jämställdhet. Införandet av särbeskattning, världens fortfarande modernaste föräldraförsäkring, utbyggnaden av barnomsorgen, rätten till abort, varvade listor i politiken, kvinnofridslagsiftningen, sexköpslagstiftningen och förra mandatperioden samtyckeslagstiftningen för att nämna ett axplock. Väldigt mycket har handlat om ökad självständighet och trygghet för kvinnor i bred bemärkelse, inte minst med fokus just på ekonomisk trygghet och självständighet. Att kunna välja sin egen väg i livet, ha råd att skilja sig, att våga gå när första slaget kommer, att ha råd att försörja sina barn. Helt enkelt att kvinnor ska ha samma möjlighet som män att påverka sitt eget liv och samhället. Vår uppgift som socialdemokrater har handlat om att identifiera hinder för detta och att genom politiska initiativ och reformer ta bort dessa hinder.
Just därför är det av största vikt att ta bort skygglapparna i vårt politikskapande och se att kvinnor i Sverige 2020 tar ut 70 procent av föräldraledigheten och 62 procent av vabben, fortfarande tvingas jobba deltid i för hög utsträckning (ofta där politiken är arbetsgivare), att de yrken som domineras av kvinnor tvärs över hela arbetsmarknaden är sämre betalda, att kvinnor är dubbelt så mycket sjukskrivna som män. Att kvinnor alltjämt tar ett större ansvar för barn, hem och familj och som obetalda anhörigvårdare när föräldrarna blir gamla. Som tack blir konsekvensen av allt detta ett pensionsgap mellan kvinnor och män på 6000 kronor i månaden i genomsnitt.
Dessutom har medellivslängden ökat stadigt i Sverige sedan 1800-talet i alla grupper utom för en. Lågutbildade kvinnor, de är numera till och med något avvikande åt andra hållet. Det är skrämmande. Här vill jag ha den politiska debatten, här behöver vi skapa förändring. Här behöver tryggheten, rättvisan och jämlikheten öka.
Jag vill avsluta med en sista personlig betraktelse kring konsekvenser av klassamhället och fattigdom.
Min sambo Thomas dog för ett år sedan.
Jag visste så klart rent intellektuellt att jag skulle kunna försörja våra flickor, jag har så mycket bättre förutsättningar i dag jämfört med många andra. Jag har både ekonomi och ett fint uppdrag. Men mentalt spelade det ingen roll.
Omedelbart efter Thomas död blir jag den lilla flickan från Bergsjön igen, hon som så in på skinnet visste hur skör tryggheten var. Taket över huvudet, maten på bordet, att kunna köpa den där vinterjackan.
Veckorna efter Thomas död talar jag om för flickorna att nu handlar det om att tänka till, hålla igen.
Mentalt bunkrar jag för krig. Börjar kolla vilka affärer som har de billigaste matpriserna, fundera över hur vi ska fixa ett billigt vettigt boende. Nu ska ju allt ligga på bara mina axlar. Husrum, föda och att kunna stötta flickorna. Ta allt ansvar. Omedvetet går jag in i min barndoms verklighet, min mammas verklighet. Det fanns ju ändå där i mig underliggande. Rädslan, otryggheten, känslan av att ändå inte räcka till.
Och värst av allt, tankarna, att jag egentligen visste att någon gång skulle golvet rämna under mig. Jag är ju ändå bara den där fattigungen från höghuset i Bergsjön, med den ensamstående morsan som rökte så mycket.
Annika Strandhäll, riksdagsledamot, jämställdhetspolitisk talesperson S
