Kan vi möta klimatkrisen med parlamentariska lösningar eller krävs aktivism i form av sabotage? Felix Antman Debels och Karin Kolk från Klimatsossarna skriver.
Några månader har gått sedan det amerikanska valet. Ett val som på goda grunder kallats ett ödesval för klimatet. Efter några osäkra dagar blev det klart att Biden tog hem valet, men med mindre marginal än de flesta av oss som värnar om klimatet hoppades på.
usa är ett land där klimatförändringarna redan är märkbara med bland annat omfattande skogsbränder och stora oväder som skördar människoliv. Ändå når en klimatförnekande politik breda framgångar: även på platser som redan nu drabbas hårdast. Södra Florida kan bli obeboeligt om inget görs mot klimatförändringarna. Ändå röstar Floridas invånare på Trump, till och med i högre utsträckning i dag än 2016. Varför klarar inte demokratiska krafter världen över att samla stöd för en omställning som räddar klimatet? Även i Sverige ser vi hur de rödgröna partierna inte klarar av att samla stöd för en kraftfull omställningspolitik.
Vilka möjligheter finns då att genomdriva en tillräckligt omfattande omställning? Det finns ett stråk i klimatdebatten som menar att det inom demokratins ramar inte är möjligt att driva en tillräckligt omfattande omställning: argumentet är att allmänna val premierar att kortsiktigt tillfredsställa väljarnas behov i stället för att lösa komplicerade problem där vinningen syns först på sikt. De landar ofta i att argumentera för en klimatteknokrati där experter styr de politiska besluten. Eller så landar de i det som forskaren Andreas Malm argumenterar för i sin kommande bok ”How to Blow Up a Pipeline”: nämligen direkt aktion i form av sabotage.
Denna diskussion sätter fingret på en öm punkt: hur framgångsrik kan parlamentarismen vara för att uppnå förändringar i klimatfrågan? Går det att motstå starka grupper som i praktiken vill bevara status quo? Att det inte skulle gå att ställa om snabbare grundas ofta i legitima argument som handlar om människors möjlighet till försörjning och frihet. En ganska stor del av miljörörelsen har traditionellt inte engagerat sig i partipolitiken och de som en gång var miljörörelsens parlamentariska gren, Miljöpartiet, åtnjuter inte längre samma stöd från miljörörelsen. En aktivist som Greta Thunberg är fascinerande ointresserad av politiska partier och parlamentens sammansättning.
Så, hur framgångsrik kan aktivism vara? Uppenbarligen inte tillräckligt enligt vissa. Det är också därför Malm förespråkar sabotage trots att all erfarenhet visar att det oftast är kontraproduktivt.
Samtidigt vet vi att aktivism är en viktig kraft för att driva på politiska processer. Det var motståndet mot kärnkraft som ledde till folkomröstningen 1981, det var protester i Ojnareskogen som fick den skyddad. Historiskt har aktivistiska rörelser varit nödvändiga för att genomdriva förändring: från rösträtten till medborgarrätten i USA. Men sanningen är att utan makt via de politiska institutionerna kommer aldrig tillräckligt omfattande reformer kunna genomföras.
Förutsättningen för en effektiv klimatpolitik är att den har politiskt stöd: alltså att det finns en tillräckligt stor majoritet som ställer sig bakom politiken. Men stödet för de hittillsvarande insatserna har till stor del skapats genom att spela ner klimatfrågans magnitud. Vi har fått veta att det kommer lösa sig med nya tekniska lösningar och vissa beteendejusteringar. Genom prissignaler kommer industri och människor ställa om. Det har i viss mån skett: men inte i tillräckligt snabb takt.
Den svenska socialdemokratin har historiskt drivit en progressiv och banbrytande miljöpolitik och gått före i miljöarbetet, både i Sverige och internationellt. Den svenska modellen har också möjliggjort en tuffare miljöpolitik än som annars varit möjlig. Industri- och miljöintressen har ofta stått emot varandra, men inte alltid och ibland bara kortsiktigt. Ekonomiska incitament och hårda regleringar har många gånger stimulerat innovationer vilket resulterat i produktutveckling och konkurrensfördelar på sikt. Exempel är den svenska koldioxidskatten och Sveriges tuffa krav för att minska freonerna.
Under 2000-talet har socialdemokratin allt oftare hamnat fel i miljöfrågorna. Industrins intressen har fått oproportionerligt stor roll, vilket inte nödvändigtvis är bra ens för industrin på sikt. Ett exempel är den svenska fordons- och förmånsbeskattningen som utformats för att gynna Volvo utan att skapa incitament att ligga i framkant med elektrifieringen. Det finns mer positiva exempel som Industriklivet och re- och nyinvesteringar i järnvägen, men sammantaget görs för lite och för mycket ineffektiv symbolpolitik.
Men samtidigt som omställningen går för långsamt är det politiska stödet för en tillräckligt omfattande omställning fortsatt för lågt.
Vad behöver då göras? Vi menar att en framgångsrik parlamentarisk strategi måste ta sin utgångspunkt i hur förutsättningarna för en radikal omställning skapas. Ska klimatomställningen lyckas måste ett antal sektorer i den globala ekonomin, däribland konsumtions- och resmönster, troligen förändras under en överskådlig tid. Vi vet att hotet om katastrof inte räcker: det visar om inte annat problemen med följsamheten för covidrekommendationerna. I stället måste det skapas förutsättningar som gör att flertalet accepterar politiken. Nedan presenteras några av dessa vi tror är nödvändiga:
Låt den svenska modellen stå som förebild. Den Rehn-Meidnerska arbetsmarknadsmodellen baserades i grunden på att man skulle skydda arbetare, inte arbeten. Det är en bra princip. Industrier kommer behöva läggas ner, men ingen ska känna att de kommer stå utan försörjning när ekonomin omvandlas. Det innebär att man i andra änden måste driva på för att nya arbeten som skapas uppfattas som lika kvalificerade och att de som förlorar jobbet ges trygghet och förutsättningar att ta de nya arbetena.
Klimatpolitiken måste ta sin utgångspunkt i folks vardagliga upplevelser och erfarenheter. Ett exempel är utsläpp från drivmedel: att minska sitt bilresande är för vissa enkelt men för andra mycket svårt. Dessa skillnader måste erkännas. Klimatpolitiken kan inte framställa motstånd mot höjd bensinskatt som idiotiskt utan ta sig an frågan…
Det här var ett utdrag av en text från nr 4/2020 av Tiden. Beställ hem tidningen här och läs hela texten: https://natverkstan.premium.se/tidskrift/tiden
