Det här är en artikel publicerad i tidskriften Tiden nr 4/2020.
Få saker kan förena människor från olika samhällsklasser, länder och ideologier som fotbollen. Men fotbollens själ är nu hotad, skriver Elsa Alm.
Det var inte med Wilsonbåtarna som fotbollen kom till handelsstaden Göteborg. Som vi fått lära oss i podden ”Änglarnas”, så bildades Sveriges första fotbollsförening Göteborgs Bollklubb, som spelade någon blandning mellan fotboll och rugby, redan år 1875. Men när de engelska sjömännen ankom till staden på Wilsonbåtarna, tog de sig på kvällarna ner till Hedens exercishus (som finns kvar än i dag) och började spela en annan och väldigt bufflig form av fotboll.
Under industrialismen flyttade stora delar av arbetarklassen till städerna och tog jobb på fabrikerna. I Göteborg flyttade en del av arbetarklassen till Annedal, där de mellan 1870 och 1880 stod för en stor babyboom. Det var deras barn som engelsmännen i början på 1900-talet skulle träffa på Heden och som sedermera själva skulle börja spela i föreningarna Idrottssällskapet Kamraterna och Annedal IS på Karlsrofältet.
Ett karaktärsdrag för idrottsföreningarna som har sina rötter i arbetarklassen är att de just bildats på ölkaféer.
År 1904 sattes ett gäng chalmerister som velat bilda en krets och Annedal IS i kontakt med Annedalsbarnen. Den 2 oktober 1904 träffades man på Café Blanche men eftersom man inte fick lov att sitta där utan att betala, och eftersom många från arbetarklassen inte hade råd att köpa något så fick man gå vidare till Café Olivedal. Där lät den 19-åriga Bernhardina Anderberg sällskapet sitta utan att köpa något vilket ledde till att Idrottsföreningen Kamraterna Göteborgs första hjälte faktiskt var en kvinna.
Ett karaktärsdrag för idrottsföreningarna som har sina rötter i arbetarklassen är att de just bildats på ölkaféer. Föreningarna med rötter hos medel- och överklassen är bildade i villor. Exempelvis AIK som är bildad på Biblioteksgatan, Djurgården som härstammar från Alberget och ÖIS som kom till vid Balders Hage.
Jag själv är född och uppväxt i Masthugget. I dag är stadsdelen mest förknippat med surdegsbröd, Håkan Hellström-musik och Slottsskogen. Men i början på 1900-talet så var området förknippat med den värsta av slum. Lokalhistorikern CRA Fredberg menade att det inte fanns en hederlig borgare ur centrala Göteborg som någonsin begav sig till Masthugget. Det var svårt att ta sig dit, trafikförhållandena var dåliga och det var ett ”oborstat klientel” som höll till där.
Det var just det oborstade klientelet från Masthugget som kom att bli IFK Göteborgs första supportrar och det var det klientelet som kom att stå för Sveriges första nationellt dokumenterade publikskandal. När det 1912 vankades derby på Valhalla så befann sig Masthuggspubliken på andra plats, vilket är bakom mål – det som vi i dag kallar för ståplats. Det finare folket som var där för att kolla på ÖIS befann sig på läktaren.
När matchen led mot sitt slut stod det 1–1. Då tilldömdes IFK
Göteborg en straff, men domaren (som så klart var från Stockholm) valde att blåsa av matchen innan straffen hunnit läggas. Publiken på andra plats blev givetvis ursinnig och jagade spelarna in i omklädningsrummen och krossade fönster.
Fotbollen har förändrats på många sätt sedan dess, men den har också förändrat min stad. Det är få saker som kan förena människor från olika samhällsklasser, länder och ideologier. Fotbollen är en av dem.
Ett välfärdssamhälle behöver bygga på en gemenskap för att fungera. Vi behöver känna solidaritet med den näste för att vilja betala skatt och bidra till ett gemensamt samhällsprojekt. Vi behöver hjälpas åt.
Samtidigt är själva själen i fotbollen hotad. I den ena av årets semifinaler i Champions League så möttes Leipzig och Paris Saint Germain. Eller med andra ord: Redbull och Qatar drabbade samman. Nationer och företag köper i dag upp internationellt stora fotbollslag för att genom sportswashing legitimera sina smutsiga intressen. Fotbollen har blivit en produkt som ska säljas och konsumeras.
Fotbollen har förändrats på många sätt sedan dess, men den har också förändrat min stad.
I Sverige har vi något som kallas för 51-procentsregeln. Det innebär att vi som är medlemmar i en idrottsförening alltid äger minst 51 procent. Det innebär att Redbull inte kan köpa upp Azalea BK, döpa om föreningen till Redbull BK och flytta föreningen 50 mil mot medlemmarnas vilja. Vilket faktiskt är verkligheten i andra länder.
Trots det så hotas fotbollen och idrottsrörelsen i Sverige på andra sätt. Pandemin har gjort att den 96:e säsongen av Allsvenskan tvingats spelas utan publik. De publikfria matcherna har inte bara kostat fotbollsföreningarna enorma summor – de har också gjort fotbollen tråkigare. Bortamatcher, tifon och klacksånger är saker vi fotbollssupportrar av förklarliga coronaskäl får överleva en fotbollssäsong utan.
År 2019 började polisen arbeta med något som kallas för villkorstrappan. Det innebär att man börjat arbeta med en ökad mängd förbud och andra åtgärder mot den allsvenska fotbollspubliken och det svenska föreningslivet. Minskad publik på ståplats och förbud mot flaggor som är större än 1×1 m är åtgärder som polisen redan tillämpat. Förbud mot bortapublik, ett totalförbud mot tifon och förbud mot ståplatspublik är andra åtgärder som polisen sagt sig vara beredda att genomföra. Åtgärder som i förlängningen skulle slå undan benen helt för svensk fotboll och föreningsliv.
Jag är orolig inför vilka läktare och vilken fotboll vi har att komma tillbaka till efter pandemin. De uteblivna intäkterna på grund av publikförbudet har gjort att fler har höjt sina röster för att avskaffa 51-procentsregeln. Det skulle givetvis kunna bidra till ett större kapital i många föreningar – men det skulle också förstöra det som är grunden i svensk fotboll: det helt ideella engagemanget från många, inte sällan unga människor.
Varje år den 4 oktober så samlas vi blåvita på Karlsrofältet för att fira vår förenings födelsedag. Det kan vi göra tack vare att arbetarklassen från Annedal för över hundra år sedan valde att gå samman i Idrottsföreningen Kamraterna. Jag hoppas att människor även om hundra år kan samlas kring en fotboll att vara stolt över, och inte en kapitalistisk produkt. Och att vi förhoppningsvis inte heter IFK Volvo och har tvingats flytta till Torslanda.
Elsa Alm, Tankesmedjan Tiden
