Det politiska läget i Latinamerika är turbulent. En rad länder upplever hot mot demokratin och de demokratiska institutionerna har visat sig sköra. Men kommer situationen bli värre? Tvärtom, menar Martin Sandgren från Palmecentret som skriver att vi nu har nått kulmen av oroligheter.
Den 5 oktober fick vi äntligen gå utanför huset igen. Då hade det nästan gått ett år sedan den 18 oktober då oroligheterna bröt ut i Santiago, Chiles huvudstad. Vägspärrar av brinnande bildäck, plundrade butiker, militärfordon på gatorna för första gången sedan diktaturen, polisövervåld, undantagstillstånd och utegångsförbud. Allt blandades med massdemonstrationer och ett uppvaknande som landet aldrig tidigare upplevt. Liknande händelser utspelades i städerna La Paz, Quito, Bogotá, Managua och Caracas runt om i Latinamerika. Med pandemin, som har drabbat regionen extra hårt, skärptes undantagstillstånden och utegångsförbuden ytterligare. Kanske var det då något överdrivet optimistiskt att yrvaket öppna dörren och tro att det kan bli något bra av detta.
Efter militärjuntornas epok, som på håll var lika mycket ett nyliberalt experiment, vann demokratin mark igen under 80-talet och Latinamerika började sakta att återhämta sig för att så småningom blomstra. En gynnsam global konjunktur, ökad efterfrågan på råvaror och politiska reformer som genomfördes av dåtidens många demokratiska vänsterregeringar bidrog till en växande ekonomi, att miljontals människor lyftes ur fattigdom och att en allt större medelklass växte fram. Med framgången stärktes också stödet för ländernas regeringar och förtroendet för demokratin.
Men runt 2010 börjar utvecklingen på område efter område att gå åt fel håll. Ekonomin bromsar in. Den nya medelklassens välstånd är sårbar och ofta bara en olycka, sjukdom, pensionsbesked eller ett varsel från att halka ner i fattigdom igen och fattigdomskurvan börjar peka uppåt igen. Människors förtroende för politiska partier, parlament och regeringar minskar, medan det för kyrka och militär ökar. Lägg därtill regionens ökande utsatthet för exempelvis klimatförändringar och naturkatastrofer, eller eskalerande våldsspiral.
De demokratiska institutionernas skörhet exemplifieras av hur demokratiskt valda presidenter som Zelaya i Honduras, Rousseff i Brasilien och Lugo i Paraguayavsattes i närmast kuppliknande former eller hur Perus president Vizcarra avsattes av parlamentet häromveckan. Andra ledare som Maduro i Venezuela och Morales i Bolivia har å sin sida försökt manipulera de demokratiska spelreglerna för att själva kunna sitta kvar längre än vad ländernas konstitutioner medger.
Korruptionsskandalerna har inte bara ökat lavinartat, utan dessutom visat sig hänga ihop. Det som 2014 började som Operation Lava Jato (biltvätt) i Brasilien visade sig senare inte bara ha rötter långt tillbaka i tiden, utan förgreningar i hela regionen. Skandalen kring det brasilianska byggföretaget Oderbrecht, som bara är ett av många exempel, blottlade mutor till regeringsföreträdare i inte mindre än tolv länder i utbyte mot lönsamma byggkontrakt.
Är då händelserna det sista året kulmen på utvecklingen eller ett tecken på att vi närmar oss avgrunden?
Min tes, som lutar åt att vi nu har nått kulmen av oroligheter, bygger på att…
Det här var ett utdrag av en text från nr 4/2020 av Tiden. Beställ hem tidningen här och läs hela texten: https://natverkstan.premium.se/tidskrift/tiden
