Det här är en artikel publicerad i tidskriften Tiden nr 4/2020.
Den amerikanska valrörelsen blev unik. Joe Biden utmanade en populistisk president mitt under brinnande pandemi. I slutändan stod Biden som segrare, men hur gick det till? Eric Sundström har deltagit i eftervalsseminarier med Bidens kampanj och rapporterar.
Hösten 2019 var vacker i Washington DC, västra Pennsylvania och Nevada. Det gick ännu att göra studieresor och jag träffade fackliga aktivister i städer som präglades av den starka amerikanska ekonomin. Snacket på golvet handlade om nya jobb och stigande löner: ”Du måste förstå att Trump kan bli omvald.” USA var på väg mot ett presidentval som påminde om 1984 eller 1996, då Ronald Reagan respektive Bill Clinton hade en tuffande ekonomi i ryggen när en svag utmanare kördes över. Men allt skulle förändras. Covid-19 och den allvarligaste ekonomiska krisen sedan 1930-talets depression satte det mest dysfunktionella av presidentskap i blixtbelysning.
Valet blev en folkomröstning om en sittande president, och den erfarna utmanaren (Joe Biden) framstod som den logiska bryggan till framtiden (Kamala Harris). En inkompetent mobbare och rasist lämnar Vita huset; en stammande arbetarklasskille och dottern till invandrare från Jamaica och Indien flyttar in.
CNN:s utdragna valvaka gav bilden av ett jämnt val, vilket skymmer en rad imponerande omständigheter. För första gången sedan USA:s nuvarande partisystem formerades 1828 har samma parti (Demokraterna) fått flest röster i sju av de åtta senaste presidentvalen. Att slå en sittande president är alltid svårt och har bara hänt två gånger i modern tid (1980 och 1992).
Men Biden/Harris klarade uppgiften med stöd av rekordmånga väljare – över 81 miljoner – vilket gav 51,3 procent av rösterna. Valdeltagandet blev det högsta någonsin; runt 66,7 procent. Biden/Harris fick 15 miljoner fler röster än vad Clinton/Kaine fick fyra år tidigare. De slog den sittande presidenten med drygt 7 miljoner röster och erhöll en övertygande marginal i elektorskollegiet (306–232).
Men hur hittar du och övertygar 81 miljoner väljare mitt i en pandemi i ett land där det ofta är svårt att utföra själva valhandlingen? De stora utvärderingarna är ännu inte gjorda, men två områden som förtjänar att uppmärksammas redan nu är virtuell organisering, samt den allt viktigare kampen mot desinformation på nätet.
I ett land med drygt 230 miljoner röstberättigade genomfördes 700 miljoner försök att kontakta väljarna – varav 332 miljoner var telefonsamtal.
När Biden/Harris-kampanjen formerades våren 2020 antogs tre principer. För det första skulle det handla om en virtuell kampanj, vilket inkluderar traditionella väljarsamtal via telefon. Därmed var anslaget bredare än en renodlat digital kampanj.
Polstjärnan i en amerikansk valkampanj är antalet knackade dörrar. Den andra principen definierade därför en ny målsättning: Antalet meningsfulla konversationer – oavsett om de skedde via telefonsamtal, SMS-trådar, eller i sociala medier. Det blev avgörande att lära valarbetare och volontärer att hantera alla tekniska verktyg.
För det tredje behövde du skapa en varm känsla av samhörighet – i en virtuell kampanj. Det brukar sägas att när du går till ett lokalt valkontor för första gången har du kandidaten eller en sakfråga i tankarna. När du återvänder tänker du på samhörigheten och hur kul det var. Lösningen blev att skapa virtuella valkontor i appen Slack. Det var här som volontärer träffades, utbytte erfarenheter, sattes i arbete – samtidigt som ett litet team av anställda valarbetare fanns i bakgrunden för att hjälpa till vid behov.
På det här sättet sammanfördes två traditionella kampanjmodeller: community organizing som förknippas med Barack Obama, samt distributed organizing som förknippas med Bernie Sanders. Det förra innebär att du kampanjar i ditt närområde under lokal vägledning, medan den senare modellen bygger på att volontärer koordinerar sig virtuellt och kampanjar mer självständigt och oberoende av bostadsort. Nu kunde volontärer välja den modell som de önskade och var vana vid, med den nivå av vägledning som de efterfrågade.
De volontärer som inte valde att kampanja lokalt i en delstat sammanfördes i ett nationellt team som kallades fire hose (brandslangen). I oktober bestod den här gruppen av över 150000 volontärer som ringde eller skickade sms – och efter dagsläge i kampanjen riktades deras insatser mot olika väljare i 17 nyckeldelstater.
En dialog fördes även med valorganisationerna i delstaterna. En huvuduppgift var att utbilda valarbetare och volontärer så att de i sin tur kunde guida väljarna i själva röstförfarandet.
I ett land med drygt 230 miljoner röstberättigade genomfördes 700 miljoner försök att kontakta väljarna – varav 332 miljoner var telefonsamtal. Målet var att hitta och kontakta varenda väljare, åtminstone en gång. Och varje volontär skulle hitta ett hem i kampanjen, oavsett var den bodde.
Ett av valrörelsens mest omtalade ord blev relational organizing. I stället för att knacka på dörrar hos folk som du oftast inte känner, kliver du över den ofta jobbiga tröskeln till dina släktingar, vänner, jobbarkompisar och andra bekanta. En sådan interaktion – när du som väljare har en meningsfull konversation med någon du känner – anses vara tre gånger så effektiv som dörrknackning. Och det kunde göras med social distansering.
En förtroendeklyfta som behövde överbryggas var att få volontärer att dela med sig av sina privata nätverk till kampanjen, vilket ska ha skett på ett säkert sätt med volontärens medgivande. Därefter uppstod möjligheten att matcha dessa personliga kontakter med väljare som enligt kampanjens övriga data var viktiga och behövde uppsökas. Därmed kunde en volontär i New York få veta att i nyckeldelstaten Arizona finns en gammal skolkompis som har en poströst hemma på köksbänken som ännu inte är inlämnad eller inskickad. Tio miljoner sådana synkroniseringar ska ha skett under kampanjens sista månad.
För att sammanfatta: Stärk dina valarbetare, ge dem verktyg, släpp dem lösa.
Att assistera väljare med rösthandlingens alla delar gjordes annars huvudsakligen via hemsidan iwillvote.com. Om du som besökare på hemsidan körde fast skickades instruktioner hem till dig via brev med betalt porto så att valhandlingen enkelt kunde genomföras.
I alla kampanjer finns väljare som är svåra att nå; som inte svarar i telefon eller på sms, som du nu inte kan knacka på hos – eller som du helt saknar traditionella kontaktuppgifter till. Lösningen blev att kontakta dem via målgruppsanpassade annonser och enkla enkäter på Facebook – vilken valfråga är viktigast för dig?
Därefter inleddes en konversation i Messenger där väljaren fick prata om valet med en AI-programmerad bot. Tänker du rösta? När, var och hur? Viktig data samlades in. Om väljaren ställde en fråga som boten inte förstod, eller bytte språk, tog en volontär över konversationen. 250000 interaktioner med väljare som inte hade gått att nå på andra sätt genomfördes på det här sättet.
Andra exempel från den virtuella kampanjen, i urval, var att lära känna moderatorer för existerande politiska grupper på nätet, i stället för att starta nya. AI-robotar användes i flera delar av kampanjen, som när Kamala Harris utsågs till vicepresidentkandidat vilket fick upp emot 10000 personer att skapa ett Slack-konton varje dag. I stället för manuella svar, fick de nya volontärerna en första artificiell vägledning in i kampanjen.
Via ett digitalt verktyg skapade volontärer runt 100000 egna events. Zoom användes för alla möten och utbildningspass, men även när rundabordssamtal anordnades i nyckeldelstater med personer som visade framfötterna i kampanjarbetet. Syftet var att förankra arbetet med bland annat relational organizing, att få volontärer att växa och involvera fler i kampanjarbetet.
I kampanjens slutskede skapades ett fellowship-program i samarbete med partiet DNC, vilket delvis gick emot amerikansk kampanjtradition då du fick lön för att bland annat arbeta gentemot unga väljargrupper och lokala organisationer. Med hjälp av Soapbox kunde volontärer och väljare enkelt spela in egna videoberättelser. Några blev så autentiska att de användes som betalda annonser lokalt – i andra fall spreds de organiskt och blev nyhetsartiklar i traditionell media.
För att sammanfatta: Stärk dina valarbetare, ge dem verktyg, släpp dem lösa.
Hur kunde Hillary Clinton förlora mot Donald Trump? En av många förklaringar är att ryktesspridning, smutskastning och rena konspirationsteorier påverkade valutgången. Biden/Harris-kampanjen ville undvika misstagen från 2016, och motmedlet kallades internt för The Malarkey Factory.
Desinformation på nätet ska i första hand hanteras av plattformarna som sprider lögnerna och hatet, naturligtvis. Men Demokraternas partihögkvarter (DNC) vågade inte vänta. Efter 2016 gjordes viktiga investeringar i digitala verktyg som kan lyssna och följa diskussionerna på nätet. Den verksamhet som hade byggts upp integrerades med Biden/Harris-kampanjen.
Det effektivaste motmedlet är att snabbt flagga desinformation och få plattformarna att ta bort innehållet, bland annat genom att påvisa hur användarvillkoren inte följs. Att utbilda de som arbetar för kampanjen samt alla volontärer i hur desinformation ska hanteras är av största vikt. Kampanjen hade en löpande dialog med journalister som bevakade valrörelsen, vilket kombinerades med tjat på representanter för plattformsjättarna och krav på ytterligare åtgärder.
Men en huvuduppgift i The Malarkey Factory var att kombinera lyssnandet i sociala medier med forskning och traditionellt kampanjarbete. Oroväckande narrativ och negativa ”nyheter” som hade många omnämnanden och interaktioner fördes genast in i de egna opinionsundersökningarna. Analytiker kunde därefter bedöma vilka väljargrupper som påverkades av uppgifterna – och på vilket sätt. Cirkulerar uppgifterna bara runt i en högerextrem bubbla? Eller påverkas för oss viktiga väljargrupper?
För att säkerställa bedömningarna och utforma olika, effektiva motargument till varje aktuell väljargrupp användes såväl fokusgrupper som befintlig kunskap om väljarbeteenden. Syntesen formade en ”digital saneringskampanj” som även beaktade de hemsidor och sökord som den aktuella målgruppen brukar använda. Kampanjens ”motbudskap” kunde därefter i realtid riktas till relativt smala väljargrupper som var mottagliga för den desinformation som hade börjat spridas.
Det effektivaste motmedlet är att snabbt flagga desinformation och få plattformarna att ta bort innehållet, bland annat genom att påvisa hur användarvillkoren inte följs.
Ett exempel är försöken att skapa skandaler kring Joe Bidens son Hunter, eller påståendet att Usama bin Ladin skulle vara vid liv. Kampanjens analys visade att sådan smutskastning inte påverkade de väljare som skulle vinnas, och motivationen hos de egna kärnväljarna var oförändrad. Beslutet var enkelt: Här skulle kampanjen inte ödsla tid och kraft.
När en attack visade sig göra skada gällde principen ”don’t treat the hit, treat the wound”. När Biden anklagades för att vara styrd av vänsterradikala krafter, eller när hans ålder och mentala hälsa ifrågasattes, var svaret inte att gå i polemik kring Alexandria Ocasio-Cortez eller synen på äldre. Du skulle inte upprepa, och därmed stärka, de falska budskapen i ivern att bemöta dem.
I stället producerades budskap, bilder och filmer med Biden som en stark, erfaren och genuin ledare som talar klart och tydligt om politiska reformer och fattar egna beslut. Kampanjens forskning visade att väljare som kunde påverkas av ett taffligt försök till smutskastning, men som samtidigt inte hade bestämt sig, var mottagliga för ett positivt och holistiskt budskap. Om den egna analysen visade att det passade kunde ”saneringsbudskapet” även framföras gentemot en aktuell väljargrupp via någon av de 5000 personligheter med stora följarskaror i sociala medier som kampanjen samarbetade med.
När rösträkningen i Pennsylvania visade att Bidens ledning var ointaglig kom äntligen beskedet från CNN: Valet är definitivt avgjort. Jag tänkte tillbaka på bussresan under den fackliga studieresa hösten 2019 genom just Pennsylvania, och oron för att de vackra men bedagade industrilandskapen utanför bussfönstret skulle ge Trump fyra år till.
Rekordmånga amerikanska väljare ville något annat, och en given fråga är om den här valrörelsen kommer att påverka svenska valkampanjer. Svaret är att det brukar bli så. Men kommer just de virtuella erfarenheterna att spela någon roll i en svensk valrörelse år 2022, när vi är vaccinerade mot covid-19 och allt har blivit som vanligt igen? Svaret torde vara att vi inte vet om det någonsin blir precis som vanligt igen.
Och hur det än blir ska krafter sprungna ur folkrörelser – som Socialdemokraterna och LO – ha de bästa verktygen när vanligt folk engageras för radikal förändring.
Eric Sundström, LO:s Enhet för ekonomisk politik.
