Socialdemokratin har länge talat om jämlikhet men på senare tid har det talats mer om diskriminering, antirasism och rasifiering. Har kampen förjämlikhet blivit förlegad, eller är det samma kamp fast med olika begrepp, undrar Sven Ove Hansson.
Grupp eller individ?
För att få klarhet i detta behöver vi reda ut några saker. En viktig distinktion går mellan å ena sidan jämlikhet mellan grupper, å andra sidan jämlikhet mellan individer. När vi talar om jämlikhet i största allmänhet syftar vi oftast på jämlikhet mellan individer. Att inkomstskillnaderna är stora i samhället betyder helt enkelt att somliga har det mycket sämre ställt än andra, alldeles oavsett vilka grupper de tillhör.
Jämlikhet mellan grupper handlar däremot om att jämföra olika kategorier av människor. Vi kan till exempel tala om jämlikhet mellan kvinnor och män (ofta benämnd jämställdhet), jämlikhet mellan invandrare och infödda, jämlikhet mellan funktionshindrade och dem som inte är det, och jämlikhet mellan människor med olika sexuell läggning och könsidentitet.
Jämlikhet mellan grupper är ofta ganska okontroversiell, åtminstone i teorin. Det är till exempel ovanligt att politiker säger sig vara motståndare till jämlikhet (jämställdhet) mellan kvinnor och män. Betydligt fler är motståndare till allmänt minskade löneskillnader, vilket i grunden är en fråga om jämlikhet mellan individer.
Ur de direkt drabbades synvinkel är det uppenbart att jämlikhet mellan grupper inte räcker. Det är naturligtvis illa att ha sämre livschanser än andra på grund av sitt kön, sitt ursprung, sin religion, sin sexuella läggning eller någon annan grupptillhörighet. Men att ha sämre villkor än de flesta andra är illa nog även om det inte beror på att man tillhör någon viss grupp. Utifrån detta perspektiv handlar jämlikhet inte bara om vem som hamnar bland de bättre respektive sämre lottade. Det handlar också om själva uppdelningen i högre och lägre skikt, i privilegierade och underprivilegierade, i olika samhällsklasser.
Diskriminering
Om man driver detta resonemang till sin spets skulle man kunna hävda att jämlikhet mellan grupper är en underordnad fråga, och att allt ska handla om jämlikhet mellan individer. Men i ett större perspektiv håller inte det resonemanget, eftersom ojämlikhet mellan grupper innebär diskriminering. Låga kvinnolöner innebär till exempel diskriminering av kvinnor, och sämre anställningsvillkor för nyanlända migranter innebär diskriminering av nyanlända migranter.
Diskriminering drabbar inte bara dem som blir direkt utsatta, utan också alla andra som tillhör den diskriminerade gruppen. Den som skriker rasistiska tillmälen till en afrosvensk förorättar också alla andra afrosvenskar. Den som förringar en muslims fromhet förolämpar också alla andra som har samma tro.
Den historiska erfarenheten visar att när diskriminering väl har slagit rot, kan den leva vidare i generation efter generation. Den ger upphov till ett förtryck som tar sig ständigt nya former och är exceptionellt svårt att utrota. Kvinnoförtryck och antisemitism är två tydliga exempel på detta.
Rasismens vanföreställningar
Rasismen bygger på vanföreställningar som det är angeläget att avslöja och bekämpa. Rent biologiskt finns det inga människoraser, om man med detta menar grupper som är tydligt avskiljbara i genetiskt hänseende. De genetiska variationerna inom arten människa är små jämfört med andra arter. Dessa små skillnader är i snitt större mellan människor som har ursprung på platser med stort avstånd, men skillnaderna ökar gradvis med avståndet, snarare än stegvis. Det beror bland annat på att det genom historien har förekommit ett avsevärt flöde av gener mellan människor som levt på olika platser. Det går därför inte att dela in oss människor i biologiskt välavgränsade undergrupper.
Så till exempel är det en ren vanföreställning att människor…
Det här var ett utdrag av en text från nr 4/2020 av Tiden. Beställ hem tidningen här och läs hela texten: https://natverkstan.premium.se/tidskrift/tiden
