Det här är en artikel publicerad i tidskriften Tiden nr 4/2020.
Hur ska svenska arbetarrörelsen navigera i en tid av ökad polarisering? Erik Nises reflekterar över samtiden och drar lärdomar från andra sidan Atlanten.
En universallösning bland sådana som på olika sätt livnär sig på politik går ut på att förstärka skillnader i värderingar och att höja konfliktnivån i politiken. Det verkar funka utmärkt för organisationer som företräder de besuttna men alla som är i politiken för att förändra måste inse att det rör sig om en skickligt gillrad fälla.
Trots att Donald Trump över huvud taget inte gav någon information om vilken politik han tänkte driva under mandatperioden (alltså bokstavligt talat inte en rad på sin kampanjhemsida) och Biden satsade allt på att göra sig så policymässigt vag som möjligt så kände sig affärsidkare tvungna att spika för sina fönster på valdagen och valkampanjen har utspelat sig mot en fond av spänt patrullerande trashanksmiliser och ihållande kravaller.
Biden vann och det var ju förstås skönt. Men landet är fortfarande splittrat och grannar har börjat hata varandra.
Att göra politik av ett antal värdefrågor som delar befolkningen är ett klassiskt sätt för mäktiga intressen att få verka i fred. Att blanda ihop politik med symbolladdade identitets- och livsstilsfrågor, ofta kopplade till materiella förutsättningar, skapar kraftfulla känslor och mobiliserar människor på ett sätt som torr policy har svårt att göra. Skickligt utfört skapar detta grepp hos båda sidor en genuin rädsla. Du uppmanas inte längre rösta för ett antal idéer utan för själva din rätt att existera. Det avspeglas i retoriken: Trampa inte på mig! Våra liv räknas! Det är inte konstigt att valdeltagandet ökar.
Biden vann och det var ju förstås skönt. Men landet är fortfarande splittrat och grannar har börjat hata varandra.
Verkligheten under mandatperioderna hinner förstås aldrig ikapp tonläget under valrörelserna. Det finns tyvärr ingen knapp i Vita huset som slår av rasismen och polisvåldet. För många som fått sparken från kolgruvan väntar ingen ny anställning i solenergibranschen. De rika i storstäderna kommer fortfarande beklaga andras sätt att leva. Det amerikanska klassamhället ser ut att bestå under överskådlig tid. Konflikterna som drivit folk till urnorna får ingen lösning. För en säker effekt av att man är djupt oense om vad som behöver göras är att det mesta fortsätter som vanligt.
Det är ingen slump att polariseringen nu blossar upp efter en tid av politisk stiltje i västvärlden. I decennier efter andra världskriget rådde ett bedrägligt samförstånd. Till för inte så länge sedan verkade systemen till största del göra vad de skulle. Men som ytterligare ett bevis på att politiken ligger nedströms teknologin har politiska rörelser, efter en explosionsartad digitalisering och nya vågor av globalisering och skenande klyftor, återigen börjat famla efter förslag som kan räta upp obalanser i ekonomin. För första gången på länge verkar medborgarna vara mottagliga för radikal politik – de är övervägande missnöjda med sakernas tillstånd.
I vårt eget land anser en klar majoritet att samhällsutvecklingen i stort går åt fel håll trots att de flesta rent personligen tror sig stå starka i framtiden. Bristerna är så uppenbara att systemet inte längre verkar kunna köpa sig majoritetens lojalitet. Men än så länge undkommer de som gynnas av samhällsutvecklingen medborgarnas vrede. Därför har vi en majoritet i riksdagen för att minska arbetstryggheten samtidigt som en direktör i den nya ekonomin låser in personal som vägrar jobba övertid frivilligt.
I början av den amerikanska valrörelsen fascinerades jag av att Donald Trump, mannen som innehar vad som brukar kalla världens mäktigaste ämbete, hade mage att påstå att han slogs på väljarnas sida mot makter större än hans egen. Först efter valet inser jag att det faktiskt ligger något i retoriken. Väljarna i USA, som röstat på Clinton, Bush, Obama och Trump, vet nu att det inte spelar någon avgörande roll för ekonomin och jobben vilket parti som styr. I grunden är alla representanter för systemet och upprätthåller det genom att vädja till olika koalitioner av för tillfället rådande stämningar. Man vinner val genom att göra väljarna oerhört arga på motståndaren men egentligen händer inte särskilt mycket vid maktskiften.
Maktinstitutionerna på båda sidor av Atlanten befolkas till stor del av människor långt från vardagen i både Pittsburgh och Piteå. Varken där eller här ställer majoriteten av makthavarna upp i några val. Paradoxalt nog så verkar det som att ju tydligare det blir att politiken saknar verktyg för riktig samhällsförändring desto mer av samhällsproblemen får politiker klä skott för.
Det skulle förvåna mig om särskilt många av Trumps väljare egentligen tror att presidenten verkligen bekämpade det osynliga systemet – ”Den djupa staten”, ”Klägget i Washington” eller kapitalismen som vi tidigare brukade kalla den riggade ekonomin – men för miljoner amerikaner är det första gången de hör en politiker som erkänner att det över huvud taget finns. Och Trump vore naturligtvis inte denna groteska skrattspegel av vår tid om han inte förvrängde också denna sanning. I hans anhängares värld är eliten en pedofilring understödd av paret Clinton som opererar från en pizzeria med syfte att ta ifrån dem deras revolver. En del av väljarna verkar acceptera detta i brist på verklig maktanalys. Motståndarsidan förfäras, skrattar generat eller kallar Trumps väljare konspiratoriker, och hjälper på så sätt till att förlöjliga själva idén om att det över huvud taget finns makteliter med låg demokratisk legitimitet.
För dominerande krafter inom Demokraterna är Trump som den perfekta motståndaren. Det är bekvämare att angripa en omänsklig man i stället för att göra upp med ett omänskligt system. I Sverige kräver eliten fler epigoner för att fullborda tricket. Från de som fullt ut anammar Trumpismen till de som samlar sig kring föraktet mot hans väljare, har svensk borgerlighet delat upp sig för att trygga den ordning som skapat vreden som bär fram politiker som Trump och Åkesson. Den ekonomiska politiken är i dag nära identisk från C till SD. Den skenbara skillnaden tar sig uttryck i värderingsfrågor som ibland för syns skull lutar sig mot policy tunn som fernissa. Bakom den bedrägligt humanistiska retoriken står Centern benhårt fast vid den politik som har lett till SD:s uppsving; privatiseringar, avregleringar i ett samhälle där alla tävlar mot alla. Moderaterna svänger blixtsnabbt mellan fri invandring och flyktingstopp i väntan på ett opinionsläge som återigen tillåter full press på löner och välfärd. KD:s huvuduppgift verkar vara att legitimera nästa steg av införlivandet av de arga i systemet de är arga på. Allt medan SD sakta men säkert anpassar sig efter husses ekonomiska program mot löftet att få lämna hundkojan och äta smulor från bordet. Så skapas en majoritet för status quo. Oavsett om du läser DN och förfasar dig över populisternas twitterattacker mot Greta Thunberg eller om ditt husorgan är Fria Tider och du är beredd att ta till vapen för att få till stånd en förändring i denna depraverande nation så lyckas de få dig att rösta för samma grundläggande system.
Maktinstitutionerna på båda sidor av Atlanten befolkas till stor del av människor långt från vardagen i både Pittsburgh och Piteå. Varken där eller här ställer majoriteten av makthavarna upp i några val.
Att hela kulturkriget är ett cyniskt trick avslöjas av den ofta ironiska tonen i de professionella splittrarnas kommunikation. De bryr sig inte det minsta om de problem de vill att du ska rasa över. Att de numera konservativa råskinnen nyss var liberala förkämpar för fri invandring som kallade fackföreningarna för rasister är inte ett dugg konstigt. Deras uppgift har alltid varit att motverka jämlikhet. Det som på riktigt bekymrar högern är följande:
I Sverige finns det folkmajoritet mot att skattepengar går till storbolagsvinster, mot försvagningar av arbetsrätten, mot att de som har råd att bygga hus får ta hutlösa hyror av de som måste hyra, ett starkt stöd för högre pensioner och en anständig sjukförsäkring. Det finns en kompakt majoritet för att behålla den demokratiska kontrollen över de institutioner som krävs för att så många som möjligt ska kunna leva goda liv.
Därför är det ingen slump att högern till sist omfamnat dem som är experter på att höja konfliktnivån i värderingsfrågor som skär genom grupper och samhällen. Följaktligen är det heller ingen slump att SD, som gör allt för att lura i folk att de hotas av muslimer, röstar mot förslag som skulle kunna hindra religiösa extremister att driva friskolor för skattemedel eftersom förslaget också hotar mäktiga näringslivsintressen.
Precis som Donald Trump så slåss statsministern på många sätt på folkets sida mot en maktelit. Skillnaden är att Löfven gör det på riktigt. För till skillnad från Trump har Socialdemokraterna seriös politik på tunga områden med en majoritet av väljarna på sin sida. Och till skillnad från de amerikanska republikanerna så behöver inte heller de svenska socialdemokraterna fantisera ihop motståndarna. Makteliten står mitt framför väljarnas ögon i form av riksdagens 205 högermandat och de ekonomiska intressen de försvarar.
Men i Socialdemokraterna har vi märkligt nog fortfarande inte funderat färdigt över hur vi ska orka bära maktens tunga regalier i ett läge med kompakt högermajoritet i den högsta lagstiftande församlingen. Hittills har strategin varit att peka på de goda saker som trots allt kommer ur mittensamarbetet. Precis som Biden nu gör så hoppades vi i januari 2019 att en tid av läkande skulle ta vid i nationen. Strategin var från början tvådelad. Dels ska vi berätta om hur mycket av det valprogram som för första gången gav ett valresultat under 30 procent vi trots allt får igenom. Dels ska vi när de problem vi inte kan fixa, eller till och med tvingas förvärra, kommer på tal dra i gång en värderingsdiskussion som i sig förstärker splittringen bland dem som vi vill hjälpa med vår politik. Det funkar förstås inte eftersom det är helt i enlighet med högerns strategi. Halvvägs in i mandatperioden syns inga tecken på att väljarna är på väg att formera sig efter sina ekonomiska intressen. Ändå är jag en vän av Jöken.
Trots allt har det kända universums mest framgångsrika politiska organisation för arbetarklassen gjort någonting väldigt modigt. När den parlamentariska majoriteten far fram som en hagelsvärm mot Sveriges arbetare så har Stefan Löfven ställt sig i vägen. Skulle han kliva åt sidan måste han förklara varför vi inte vågade skydda löntagarnas intressen med alla tillgängliga medel. Att vi var för fina för att träffas av ett skott i arslet. Det finns redan ett sådant parti i riksdagen. Det har i hundra år samlat en tiondel av de mest övertygade väljarna.
Lösningen är alltså varken att sitta still i båten eller kliva i livbåtarna. I stället måste vi försöka beskriva det svenska politiska läget utifrån hur det verkligen ser ut – inte som den svenska högern beskriver det.
Ingen tror att högern kommer gå med på våra förslag hur sakligt vi än lägger fram dem. Däremot är jag övertygad om att väljarna är mottagliga för seriösa diskussioner om de stora politiska frågorna och att däri ligger nyckeln till det förändrade valmönster som är enda vägen ut ur låsningen.
Det är ingen idé att gråta över spilld mjölk. Men för att gå vidare måste vi lära av något som varit och därför måste vi inse de fruktansvärda konsekvenserna av att högern spelade ut oss mot våra egna väljare. Hur smärtsamt det än är måste vi påminna oss om att det gick så långt att man från den politiska maktens stratosfärer pekade ut samhällets förlorare som hinder för samhällsutvecklingen.
Precis som Donald Trump så slåss statsministern på många sätt på folkets sida mot en maktelit. Skillnaden är att Löfven gör det på riktigt.
Hade Miljöpartiet haft bättre möjligheter att utmana fossilekonomin om vice statsministern inte stått mitt i ett vinmingel på Gotland och hånat min farsas ålder, kön, hudfärg och klagat på hur han tar sig till jobbet? Han som tidigare brukade rösta på MP för att de var för tåg och han själv banreparatör.
Hade Socialdemokraterna haft ett större stöd på bruksorterna om man i stället för att anklaga gamla kärnväljare för rasism ägnat tid åt att berätta för dem att vi vill avskaffa EBO, ordna upp arbetskraftsinvandringen, vågat diskutera storleken på invandringen och de ekonomiska effekterna av taskig integration? Jag misstänker det.
Alla vet innerst inne att konflikt ibland är resultatet av tydlig politik men att den inte kan ersätta densamma. Men den typ av konflikter som i dag präglar politiken har till uppgift att dölja, snarare än tydliggöra, vilka intressen som egentligen står emot varandra. I stället för att hitta fiender bland de människor som vi vill företräda behöver vi samla stora grupper i koncensus kring de delar av vår politik som är avgörande. Det kräver både ett nytt sätt att tala om våra politiska motståndare och ett nytt sätt att tala till de medborgare som vi vill företräda. Det är omöjligt att göra det med käften full av ett bete som högern agnat.
Från den amerikanska politiken har jag under de senaste fyra åren hört två riktigt bra budskap. Båda från Trumplägret. Ett var när Trump (som svar på att de elitistiska Demokraterna pekade ut hans väljare som okunniga bonnläppar) sa: ”I love the poorly educated”. Det tycker jag är lysande. Några av de viktigaste människorna i mitt liv är med moderna mått lågutbildade. Alla har storligen bidragit till ett bättre land. Många av dem är invandrare. Några mina egna föräldrar. Jag älskar dem och vår rörelse har i alla tider företrätt dem och deras intressen.
Det andra såg jag på magen på en Trumpsupporter som stormade in på en pressträff och gormade om valfusk. Han bar en t-shirt med budskapet: Barbeque, Beer, Freedom. Naturligtvis spreds den där bilden av ”progressiva” som ett exempel på en idiotisk motståndare. I själva verket är det ju helt idiotiskt att de går med på att något så oerhört sympatiskt är en slogan för något så oerhört osympatiskt som Trumps högerpolitik.
Jag bor i en bruksort, har en osäker anställning och halvtaskig lön och de flesta jag umgås med har det ungefär likadant. Dessutom är jag inte jättesällan på krogen där jag förstås pratar en del om politik och vill avsluta den här texten med en trösterik, om än förstås anekdotisk spaning: Om man utgår från människors upplevda problem, inte genast ifrågasätter dem eller skäller ut dem utan i resonabel ton försöker komma på riktiga lösningar så visar det sig snart att de allra flesta fortfarande förstår att klassisk svensk socialdemokrati är det säkraste sättet att säkra beer, barbeque och freedom för folkflertalet.
Erik Nises, ordförande S Borlänge
