”Varför njöt jag inte mer av att vara vacker?” I en personlig text skriver Nina Björk om orättvisor svåra att göra någonting åt och varför vi inte talar mer om hur utseendet påverkar våra liv.
Länge var mitt utseende hemligt. Fast så klart synligt. Men hemligt i betydelsen ordlöst, onämnbart, inget jag pratade om – inte med mina tjejkompisar, inte med mina föräldrar eller syskon. Knappt ens män jag var tillsammans med nämnde det. Mitt utseende fanns. Det var en faktor. Men den faktorn var onämnbar.
Inte bara mitt utseende var hemligt, utan alla mina vänners. De enda utseenden vi diskuterade var dem som tillhörde människor vi inte kände. Julia Roberts, Victoria Beckhams, Brad Pitts, Jonny Depps. Om någon kompis var intresserad av någon kille eller tjej kunde vi prata om den åtråvärdes utseende, han är så snygg! Men om de verkligen blev tillsammans inföll tystnaden. Snygg eller ful? Inga omdömen fälldes.
Varför var det så? Jag tror att det var av bra anledningar. Av kanske två bra anledningar.
Ett) En människa man lär känna går från att vara objekt till att bli subjekt. Hon blir levande, verklig. Att då betrakta henne som en tavla man står på avstånd från och bedömer känns fel – nu pågår ju en relation.
Två) Människan i fråga är ”oskyldig” till sitt utseende; hon har inte gjort något för att förtjäna eller belastas med det. Och det är dumt att bedöma en individ utifrån saker som ligger utanför det hon själv väljer att vara.
Faktorn som var mitt utseende var alltså stumt. Men likväl inte overksamt. Jag var snygg. Det visste jag. Men jag ville liksom inte veta det medvetet eller… aktivt. För om jag hade vetat det medvetet och aktivt hade jag kunnat bygga mitt liv på det! Mitt självförtroende, mitt varande i världen, mina handlingar, mina relationer. Och det fick bara inte ske. Varför kände jag det så starkt? Visste jag redan då att mitt snygga utseende var något övergående och därför inte borde utgöra en grund för min subjektivitet?
Men många saker i livet är ju övergående; ungdomens jakt på intensitet, på liv till varje pris till exempel – och inte lät jag därför den önskan gå bort som grund för jaget. Så varför denna ovilja att låta mitt utseende vara en del av mitt jag? Jag tror faktiskt att denna ovilja också hade en bra grund: det var ytligt.
Jag förstår om ni invänder nu: å, denna trötta gamla uppdelning i djup och yta! Denna vilja att se skönhet som ytligt och tänkande som djupt – har vi inte kommit längre? Nej, det kanske vi inte har gjort. Och det kanske är bra. För det kanske är sant?
Fast nu, när jag är äldre, kan jag tänka: varför njöt jag inte mer av att vara vacker? Varför blev jag närmast förolämpad när någon mer såg mitt utseende än min själ?
Samtidigt som jag var ung och snygg ville jag vara en intellektuell. Eller snarare bli en. Och det krävde att jag gjorde någonting: att jag läste svåra böcker, att jag erövrade teorier, tankesätt, historiska idétraditioner, att jag lärde mig argumentation. Detta gjorde jag med glädje, av den enkla anledningen att aktiviteten var rolig och krävde hela min koncentration.
Jag fäste blicken, som Knausgård skriver i Min kamp. Och jag fäste blicken på någonting annat än mig själv. På någonting annat än mitt yttre. Det är ett bra sätt att bygga ett hållbart jag. Faktiskt ett bättre – djupare – sätt än att bygga det på ett utseende.
Fast nu, när jag är äldre, kan jag tänka: varför njöt jag inte mer av att vara vacker? Varför blev jag närmast förolämpad när någon mer såg mitt utseende än min själ? Frågan bygger dock på ett felslut. Jag njöt inte mer då för om jag hade gjort det hade jag inte blivit den jag är nu. Och jag tycker att jag nu har blivit ett ganska hållbart jag.
Men trots min ungdomliga motvilja mot att bygga min subjektivitet på mitt snygga yttre märker jag nu att det ändå alltid fanns med. Som en självklar del av mitt jag. En självklar del av mitt självförtroende. När jag nu mister det mister jag en del av mitt jag. Inte mitt inre jag, inte min kärna. Men någonting går förlorat. Någonting jag sörjer. Ett sätt att äga gatan och rummet. Den vackra unga kvinnan.
Så många popsånger om henne, så mycken litteratur, så många drömmar – så mycket vi alla har investerat i den bilden! Att det har skett mot min, och säkert många andras, vilja ändrar inte saken. Lockelsen att vara hon har satt sig i mig. Utan att jag har valt det.
Jag borde inte sörja något jag inte har valt och inte velat. Jag sörjer ändå.
Häromveckan kom min son hem från en skolövning de hade haft i hans gymnasieklass. Alla hade fått lappar på vilka olika faktorer stod uppskrivna, till exempel ”jag har mat på bordet varje dag”, ”jag kan köpa plåster i min egen hudfärg”, ”jag har råd att köpa den nyaste mobilen”, ”jag är heterosexuell”. Poängen var att de skulle bli medvetna om olika privilegier, som kunde göra det lättare för en i livet.
Min son hade invändningar emot att det inte stod ”jag är snygg enligt normerna” på någon lapp – för han, som nyss har börjat en ny skola med massa nya människor, hade känt att ett snyggt utseende verkligen kan göra tillvaron lättare.
Jag höll med, det gör det. Men återigen: jag tror det var av adekvata anledningar som inte faktorn om utseende fanns med på de där lapparna. För vi hade kunnat göra så att ingen behövde gå hungrig i världen bara vi hade fördelat den globala livsmedelsproduktionen annorlunda; vi skulle kunna åstadkomma ekonomisk jämlikhet; vi skulle kunna eliminera rasism och heterosexism. Men den ojämnt fördelade skönheten?
Även om normerna för vem som är vacker skulle förändras – och de har ju verkligen förändrats genom historien – är det svårt att tro att inga normer alls skulle kunna råda på det området. Det är som om det är dömt att finnas något slags orättvisa här.
Så vi talar inte om det. Vi låtsats inte om det. För det är så få av oss som egentligen gillar orättvisor. Att det anses fult att tala om folks utseende beror kanske på att det är fult med orättvisor. Med medfödda orättvisor, som varken individen eller samhället kan göra någonting åt.
Jag brukar i och för sig tänka att det inte finns några ”medfödda orättvisor” eftersom orättvisor är någonting som skapas socialt, i samhället. Det som finns är medfödda olikheter och dessa kan bli till orättvisor om samhället belönar olika talanger och fallenheter olika.
Om vissa till exempel föds med en fallenhet för att lätt lära sig musik, matematik, språk, eller att träna sig till fysisk styrka eller snabbhet och andra inte föds sådana är ju detta inte orättvist – bara olikt. Men om det samhälle i vilket de olika individerna föds belönar dessa talanger olika så förvandlas olikheten till orättvisor.
Med skönhet förhåller det sig lite annorlunda. Det är inte en medfödd fallenhet, det handlar inte om huruvida man gör någonting bra eller dåligt. Det är också svårt att ta bort skönhetens ”belöningar”, som att andra människor lättare blir attraherad av en. Vi kan försöka tona ned skönhetsnormerna, vi kan publicera bilder på människor med olika sorters utseenden, vi kan utveckla en kultur som överhuvudtaget inte är så intresserad av bilder och yta.
Vi kan prata om personlighet oftare än om look. Men vi kan inte tvinga någon att tycka någon annan är vacker.
Nina Björk
Det här var en text från nr 4/2020 av Tiden. Beställ hem tidningen här: https://natverkstan.premium.se/tidskrift/tiden
