Erik Nises fortsätter Tidens uppskattade serie med lokalpolitiker. Den här gången med en otålig profil; Lars Stjernkvist. Vi får Stjernkvists syn på hur partiet har förändrats, regeringsfrågan och varför materiella svar inte löser alla samhällsproblem.
Strax innan klockan 17:00 den 1 december gick Norrköpings kommunalråd som vanligt in i fullmäktigesalen. När han kom ut igen, strax före 22, var han bara Lars Stjernkvist. I vanliga fall brukar han promenera eller cykla hem, men den sista dagen fick han skjuts och när han kom hem pratade han en stund med sin fru och kollade som vanligt igenom text-tv innan han gick till sängs.
Det mesta tyder på att Lars Stjernkvist har lyckats med det många beskriver som det svåraste i en framgångsrik politisk karriär, nämligen att avsluta den medan den fortfarande är framgångsrik. Fotbollskillen från Motala har varit SSU-ordförande i Östergötland, riksdagsledamot, generaldirektör, partisekreterare och gjort tretton år som kommunalråd varav tio som KSO i Sveriges nionde största stad. Nu vet han inte riktigt vad han ska göra. Som vanligt.
Den första aktiva politiska handlingen begicks den 25 oktober 1975: Lasse, 17 år, cyklade sin vanliga väg till fotbollsträningen men svängde i stället av mot Södergården där SSU den kvällen hade ett möte om demokratin i Spanien.
– Jag åkte hem den kvällen helt övertygad om att jag hade bidragit till att Francoregimen skulle falla och det var vad som gjorde att jag avstod som en karriär som pratglad vänsterback i IFK Motala till förmån för politiken, säger Lars Stjernkvist.
Han blev med tiden ordförande för SSU i Motala, sedan för hela distriktet, partiombudsman och hade egentligen tackat nej till att stå på riksdagslistan men i sista sekund hände nåt med kandidaten. Eftersom tiden var knapp behövde man gena lite i den demokratiska processen och alltså föra fram en kandidat med brett stöd. Så Norrköping övertalade honom att ställa upp ändå. När Göran Perssons regering utnämnde honom till generaldirektör för det kortlivade Integrationsverket anade kompisarna hemma att Lasse testades för större roller.
– Det sades att Persson gav folk uppdrag för att se om de klarade av något, så vi trodde alla att han skulle bli minister om några år men han blev ju partisekreterare i stället. En minst sagt framgångsrik sådan, säger Mårten Arnberg, partiarbetare, lokalpolitiker och tidigare regeringstjänsteman från Norrköping.
– Han flängde land och rike runt och har en väldig förmåga att knyta kontakter. Överallt där man träffar på partifolk så har han varit där och gjort sig omtyckt.
Det var under de där åren Lars Stjernkvist blev rikskänd. Göran Persson har beskrivit hur hans nya partisekreterare omedelbart lyckades göra sig hemmastadd i tv-sofforna. Och där blev han sedan kvar, som något slags partisekreterare emeritus, eller kanske ställföreträdande, när de som haft titeln senare inte varit så sugna på att synas i media. Eller inte blivit inbjudna.
– Lasse är en stjärna på kommunikation. Han tänker själv, säger nästan alltid nåt intressant och
undviker de här fraserna som folk är trötta på, säger Widar Andersson, politisk redaktör på Folkbladet som följt Stjernkvists väg från Motala till Stockholm och tillbaks till Östergötland.
I Norrköping har hans kändisskap byggt minst lika mycket på att han tar sig runt i stan med cykel och sällan missar chansen att tala en stund med de som söker upp honom. Nu inför slutet på uppdraget har Stjernkvist glatt sig extra åt att folk inte riktigt vet vad det är han ska sluta som.
– Alla vet inte att jag varit kommunalråd, men alla i stan vet att jag är socialdemokrat. Det gör mig glad. Att vara partist är det finaste jag vet.
Hur har Socialdemokraterna förändrats sedan du gick med?
– Om jag börjar med det som är bättre så tycker jag att det i dag finns en större nyfikenhet och ödmjukhet i vårt parti i dag. Det var ganska hårda motsättningar inom partiet på sjuttiotalet
som jag uppfattade det, säger Lars Stjernkvist.
Han minns ett möte där han fick gehör för en linje som det i Motala så mäktiga Metall inte gillade. Efter mötet sökte förbundets ombudsman upp honom och gjorde klart att den unge Stjernkvist inte kunde förvänta sig ett enda uppdrag framöver.
– Det fanns en inställning att vi var osårbara och inte behövde behandla folk med ödmjukhet. I dag finns en nyfikenhet att ta till sig nya argument…
Det här var ett utdrag av en text från nr 4/2020 av Tiden. Beställ hem tidningen här och läs hela texten: https://natverkstan.premium.se/tidskrift/tiden
