
Det här är en artikel publicerad i tidskriften Tiden nr 4/2020.
”Först maten, sedan moralen” lyder ett känt citat från Bertold Brechts Tolvskillingsoperan. Jag kom att tänka på den raden när det blev klart att Bidenvann valet över Trump. Jag kom att tänka på hur vi socialdemokrater i dag snarare tänker tvärtom; först moralen, sedan maten.
I sin senaste bok Kapitalet och ideologin beskriver Thomas Piketty hur vänstern har bytt väljarbas över hela världen. Under perioden 1950–1970 var det förknippat med lägre utbildningsnivå att rösta på till exempel Demokraterna i USA, något av vänsteralternativen i Frankrike eller brittiska Laboupartiet. Sedan 1990-talets början har detta förändrats i sådan grad att vänsterröstning alltmer förknippas med högre utbildningsnivå. I Sverige dröjde det innan trenden verkligen slog igenom men nu är den här, med kraft.
Frågan är inte om vi kan vinna tillbaka de lågutbildade. Det kan vi, och vi vet hur. Frågan är snarare om vi vill.
Timmarna efter att de amerikanska vallokalerna stängde blev en mardröm. Det såg ut som en upprepning av 2016. När det till slut stod klart att Biden vunnit infann sig först lättnad, därefter glädje. Men jag kan inte låta bli att reagera på vad jag och många andra socialdemokrater var glada över. Den största glädjen tycktes vara över att ”demokratin” vann. Samma demokrati som fyra år tidigare valde Trump. Den andra orsaken till glädje tycktes vara valet av vice president; en färgad kvinna.
Men frånvarande var den svenska vänsterns reaktioner på att USA nu får höjda lägstalöner, fler med sjukvårdsförsäkring och kanske viktigast av allt – en president som är positiv till fackförbund. Moralen kom före maten, som sagt.
Hur mina sociala medier såg ut efter valet i USA ska man inte dra för stora växlar på, men jag kan ändå inte låta bli att känna att det är ett exempel på det som Piketty kallar ”den brahminska vänstern”. Vad medlemmar och förtroendevalda i S, eller läsare av Tiden för den delen, gläds över, eller blir förbannade på, är inte längre fullt representativt för arbetarklassen. I slutändan måste vi välja vilket parti vi vill vara – och vilka vi ska representera. Det bekväma vore att fortsätta på inslagen väg, att fortsätta attrahera filosofer och akademiker. Det obekväma, men nödvändiga, är insikten att vi hamnat snett; insikten om att ifall vi återigen ska bli ett parti för arbetarklassen kommer det kräva förändring. En förändring akademikervänstern inte alltid är förtjust i.
Är vi redo för det? Jag vet inte. Men jag vet att utan en sådan förändring är vi snart en arbetarrörelse utan arbetare.