Joel Halldorf, docent i kyrkohistoria, påminner om arbetarrörelsens historiska betoning av moral, gemenskap och traditioner. Genom P.O. Enquist och Ronny Ambjörnsson ser vi det släktskap mellan arbetarrörelsen och frikyrkorna som vi har glömt bort, men som vi behöver förnya.
P.O. Enquists plan var att skriva en roman om Sven Lidman. Om författaren som blev predikant och en av pingströrelsens främsta förkunnare. Rörelsens ledare, Lewi Pethrus, betraktade han som en svart reaktionär som stod fjärran från hans egna övertygelser. Men när han började studera materialet tvingades han ändra sig. För i Pethrus fann han en socialt engagerad och politiskt radikal person. En folkrörelseman som stod på de utsattas sida.
Därför blev Pethrus huvudperson i Enquists stora roman Lewis resa. De frikyrkliga tog till sig hans berättelse omedelbart. Äntligen någon som såg bortom schablonerna, till den sociala passion som alltid besjälat rörelsen. Men boken har också ett budskap till Enquists egen rörelse: till socialdemokratin. I en intervju med journalisten Birger Thureson kommenterade han: ”Broderskapsrörelsen skulle ha lyssnat till Lewi. Där hade han sin logiska hemvist. Men socialdemokratin satt fast i den vanliga bilden av pingstväckelsen som något nästan sinnessjukt.”
Enquists budskap är att frikyrkorna inte bara står närmare socialdemokratin än de flesta tror, utan att de också bär på värden som behövs i politiken. Det handlar om de existentiella dimensionerna – sådant som en gång hade en självklar hemvist i arbetarrörelsen, men som i dag förlorats ur sikte: moral, mening, gemenskap och traditioner.
Den här idén om ett släktskap överraskar kanske somliga. I delar av vänstern finns en misstänksamhet mot allt religiöst, och i synnerhet mot frikyrkor. I botten ligger här marxismens materialism, krönt av Karl Marx ord om religionen som ett opium för folket. Dessutom bär arbetarrörelsen på minnet av att ha kämpat för rättvisa mot konservativa kyrkor och präster. Och eftersom frikyrkorna är teologiskt konservativa har man antagit att de också är politiska mörkermän. Det som sker i USA, där väckelsekristna evangelikaler sluter upp bakom Donald Trump, anses bekräfta denna bild.
Men berättelsen om den svenska frikyrkligheten är en annan. Under 1800-talet protesterade frikyrkorna tillsammans med arbetarrörelsen mot bristen på demokrati och jämlikhet i samhället. Under den stora strejken i Sundsvall år 1879 tillhörde hälften av de strejkande frikyrkorna, liksom två av de tre främsta ledarna. De strejkande använde det lokala bönhuset som högkvarter och samlades morgon och kväll till andakt ledd av frikyrkopredikanter.
Ekonomihistorikern Erik Bengtsson menar att detta är ett mönster under 1800-talet: frikyrkorna bidrog med institutionell infrastruktur till arbetarrörelsen. Visst fanns politiska skillnader mellan rörelserna, men de förenades inte bara i kraven på rättvisa och demokrati utan också genom sin kamp mot en gemensam fiende – det konservativa etablissemanget, representerat av monarkin, adeln och Svenska kyrkan.
För Svenska kyrkan stod vid denna tid till höger på den politiska skalan, medan frikyrkorna fanns i det liberala lägret. Frikyrkornas liberalism bottnade i den starka vikt de la vid frihet, inte minst rätten att utöva sin religion. Ekonomiskt betonade man individens ansvar, men det var inte fråga om någon nyliberal laissez faire. Man argumenterade ofta för både välfärd och bättre villkor för arbetarna.
I sin klassiska studie konstaterar Alarik Klefbeck att den egna individualismen och marxismens religionskritik drev frikyrkorna bort från socialismen, medan folkrörelsedemokratin och kristen solidaritet förenade dem med arbetarrörelsen. Ur detta växte, menar Klefbeck, en frikyrklig vänsterpolitik på frisinnad grund: Solidaritet, men inte kollektivism, och många små gemenskaper snarare än nationell homogenitet.
Detta återspeglas i hur de frikyrkliga röstade under större delen av 1900-talet. Fram till 1970-talet var Folkpartiet deras främsta val, följt av Socialdemokraterna. Högerpartiet fick långt färre röster av frikyrkoväljarna än av genomsnittssvensken.
Det är ur denna mylla Lewi Pethrus kommer. Han föddes år 1884, döptes i den lokala baptistförsamlingen som tonåring och tog ungefär samtidigt anställning på en fabrik. Där anslöt han sig genast till facket ”Själv är jag ju kommen från arbetarklassen, och jag har alltid ansett mig tillhöra den samma”, skriver han i sina memoarer. Det är de religionskritiska krafterna som fjärmar honom från Socialdemokraterna, inte deras ekonomiska politik. När han år 1964 bildar kds, dagens Kristdemokraterna, är det ett försök att bromsa sekulariseringen av Sverige, men han betonar att partiet inte är något högerparti utan att det vill slå vakt om välfärdsstaten.
Det var detta radikala arv som Enquist upptäckte…
Det här var ett utdrag av en text från nr 4/2020 av Tiden. Beställ hem tidningen här och läs hela texten: https://natverkstan.premium.se/tidskrift/tiden
