Det här är en artikel publicerad i tidskriften Tiden nr 4/2020.
Tankesmedjan Tidens chef Daniel Färm lämnar för nya uppdrag inom rörelsen. Här kommer hans slutord.
Den kapitalistiska världen syntes ha glömt att dess egen byggnad framtvingar krisen som hånande slutpunkt på dess stolta uppsvingsperioder.” Så inleder Hjalmar Branting sin första ledare i det första numret av idétidskriften Tiden 1908.
Egentligen stämmer det inte att det första numret av Tiden kom ut 1908. Redan i november 1883 startade den partilöse riksdagsledamoten, tillika grundaren av Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen och sedemera nobelpristagaren, Klas Pontus Arnoldson en dagstidning i Stockholm. Namnet? Tiden. Priset? 5 öre per lösnummer. Skribenter? Bland annat August Strindberg. Utrikesredaktören? En ung man vid namn Hjalmar Branting. 1885 tog Branting över som chefredaktör, och Tiden blev officiellt organ för dåtidens föregångare till lo, Fackföreningarnas centralkommitté. På grund av dålig ekonomi lades denna första vända av Tiden dock ned efter bara ett halvår, vid nyår 1886. Vi ska komma ihåg att detta var innan det socialdemokratiska partiet bildades 1889. Och ytterligare några år innan lo bildades 1898.
Så den som i dag, detta ”anno Corona”, söker en anledning att fira kan alltså lägga 135-årsskumpan på kylning och skåla med andra idéhistoriskt intresserade – över länk.
Annars är det ändå först 1908 som Socialdemokraterna beslutar att ge ut en egen idétidskrift: Tiden. Med Hjalmar Branting vid rodret för både tidskriften och partiet. Rubriken på ledaren som citeras ovan var ”I orostider”. Så började den idépolitiska resa som sedan dess har fortsatt att vara central för socialdemokratins idédebatt. I snart 113 år har tidskriften Tiden fortsatt driva och utveckla relevanta svar på varje tids egna samhällsproblem.
I samband med Tidens 85-årsjubileum 1993 utvecklade dåvarande Tidenredaktören Anne-Marie Lindgren varför socialdemokratins svar alltid har varit mer relevanta än andras. Inte för att det finns eller har funnits en enda sann socialdemokratisk sanning. Det är inte för att socialdemokratins idéer styrs av ideologisk renlärighet i dess arroganta och chauvinistiska betydelse. Nej, socialdemokratins svar har alltid varit relevanta för att de har kombinerat ”en idealistisk-utopisk del, och en ekonomisk-rationalistisk del”. Visioner och verklighetsförankring. ”Våra bästa stunders längtan” och ”Den som är satt i skuld är inte fri”. Otålig klasskamp och budgetdisciplin.
Men inriktningen bygger i båda hänseendena ändå på en marxistisk grundsyn. Socialdemokrati är en samhällskritisk tanketradition som ser och vill bryta den över- och underordning som den kapitalistiska samhällsmodellen skapar. Det är också denna ”socialism inför verkligheten” som har präglat den otroliga kraft i reformlusta och samhällsbygge som har blivit den svenska välfärdsmodellen. Visionen är tydlig: alla – oavsett social eller ekonomisk bakgrund – ska kunna färdas väl genom livet. Det är vad vi menar med välfärd.
Samtidigt är arbete helt centralt för att skapa mening och delaktighet i samhällsutvecklingen samt resurser att fördela via välfärd. Därför är och förblir full sysselsättning ett viktigt mål för socialdemokratin. Arbete och välfärd.
Ändå är det som att tiden har stått still sedan Brantings ord om kapitalismens ansvar för dåtidens kris. I dag befinner vi oss i den på många sätt värsta krisen sedan andra världskriget. Pandemin som sådan kan inte kapitalismen lastas för. Men krisen som följer i dess spår förvärras av att vi redan var inne i en annan – utdragen och mycket genomgripande – kris: jämlikhets- och rättvisekrisen. Att klyftorna i Sverige ökar snabbare än i något annat OECD-land oroar. Att måttet på ojämlikheten i ett land – Ginikoefficienten – har ökat med 40 procent i Sverige sedan mitten på 1990-talet oroar. Att smittspridningen under pandemin i Sverige har kunnat löpa amok inom delar av äldreomsorgen oroar.
Orsakerna är lika enkla som tydliga.
Allt för låga skatter i ett samhälle präglat av nyliberala dogmer gör att välfärden i allmänhet är underfinansierad och skadas av marknadsstyrning. Det visade sig att skattesänkningar inte hade den kraftfulla effekt på arbetsutbudet som högern och marknadsliberaler alltid har hävdat. Tillväxteffekterna uteblir i hög utsträckning.
Vårt samhälle går in i en nedåtgående spiral. Skattesänkningar försämrar kvalitet och tillgänglighet inom äldreomsorg, skola och sjukvård. När det offentliga brister kräver samma borgerliga politiker som har sänkt skatterna att vinstdrivande bolag ska få ta över. När skattemedel sedan försvinner i vinstutdelningar undergrävs välfärdens finansiering ännu mer. Till det kommer att skatterna tas ut på ett orättvist sätt: rut-avdrag, slopad värnskatt, låg eller obefintlig kapitalbeskattning, låg skatt för bolagsägare, och så vidare. Höginkomsttagare och män gynnas – låginkomsttagare och kvinnor missgynnas.
Den långtgående kapitalkoncentration som vi ser i Sverige och andra länder innebär en ekonomisk maktförskjutning i samhället. Från de breda löntagar-, student- och pensionärsgrupperna till en liten ekonomisk maktelit. Det är inte bara orättvist. Det är djupt problematiskt också rent demokratiskt. Den ekonomiska eliten får ett inflytande över politiska processer. Lejda lobbyister ersätter folkrörelser. De finansierar borgerliga ledarsidor, tankesmedjor och lobbyorgan för att sätta den politiska dagordningen. Men målet är tydligt: värnandet av det egna ekonomiska kapitalet.
Den ekonomiska orättvisan har två ansikten. Det är orättvist att skattesystemet är anpassat till en liten ekonomisk elits intressen. Men det är också orättvist att de gigantiska skattesänkningar som har genomförts sedan den förra stora skattereformen har undergrävt välfärdens långsiktiga finansiering. Bristen på resurser är en central orsak till att krisen har drabbat sjukvården och äldreomsorgen så hårt.
Det är i hög grad kvinnor och utlandsfödda som bär upp svensk äldreomsorg – men de gör det under oacceptabelt otrygga anställningsvillkor och med alldeles för låga löner.
Att äldreomsorgen aldrig har fått den status som den förtjänar är en skam för ett land som har stoltserat med sin välfärd. Om välfärd är att kunna färdas väl i livets olika skeden så bör det även gälla när vi blir gamla. Ändå har vare sig hemtjänsten eller äldreboendena fått tillräckliga resurser för att kunna svara upp mot de behov som finns.
Det är i hög grad kvinnor och utlandsfödda som bär upp svensk äldreomsorg – men de gör det under oacceptabelt otrygga anställningsvillkor och med alldeles för låga löner. Det är också oftast makar, systrar och döttrar som förväntas ta ansvar om det inte finns någon fungerande offentlig välfärd. Därför är det kvinnor – både som anhöriga och anställda – som drabbas hårdast när äldreomsorgen brister. Därför är ett äldreomsorgslyft en viktig jämställdhetsreform.
Via privatiseringar, vårdval, skolpeng, skolvalssystem, friskolesystem och annat har ett konkurrens- och marknadstänk inneburit ett skifte – från medborgar-, elev-, patient- och brukarperspektiv till vad som är bäst för bolag. För att skapa utrymme för vinstutdelning får vi pressade löner, otryggare anställningsvillkor, detaljstyrd verksamhet samt negligerad kompetensutveckling och kompetenskrav. Detta är i grund och botten ett politiskt system. Aktiebolagen gör bara vad lagen – aktiebolagslagen – föreskriver. Låt därför 2020-talets välfärdsdebatt växla från marknadstänk till tilltro till professionen och hur den offentliga styrningen kan bädda för att skattebetalarna får mer pang för pengarna utan vinstdrivande företag i välfärden.
Att vanligt folk får färdas väl genom livet handlar till syvende och sist om makt och frihet. Makt över sitt eget liv. Frihet att få använda den inneboende kraft som alla människor bär på.
Låt krisen bli en hånande slutpunkt på den kapitalistiska världens arroganta uppsvingsperiod. Men låt socialdemokratin också fundera över varför rörelsen hittills inte har lyckats knäcka det kapitalistiska systemets orättvisor. Trots att just dessa orättvisor har stått i fokus för partiets idédebatt i (mer än) 112 år. I S-föreningar. I fackklubbar. I partiledningar. På partikongresser.
I valrörelser. I Tiden.
För idéerna och samhällskritiken är viktiga. Det är de – inte hoppborgar och glättiga valaffischer – som lockar till engagemang. Som bygger en folkrörelse.
Kampen för att bryta den över- och underordning som håller tillbaka människor varken började eller slutar med idédebatten i Tiden. Men vi har bidragit. För det är just när tankar bryts som kampen berikas och stärks.
Jag är stolt och tacksam över att ha fått vara en del av den resa som Hjalmar Branting påbörjade 1908 (eller 1885). Som chefredaktör i ett par nummer precis innan vår nuvarande. Som skribent. Men framför allt som flerårig chef för Tankesmedjan Tiden, som ger ut denna tidskrift.
Nu är Tiden mogen för mig att göra ”höger-vänster om” och gå vidare. Till en systertidning som alltid är aktuell i sin bevakning och analys av politiken. Där fortsätter kampen för min del, tillsammans med bland andra alltid lika klarsynta Anne-Marie Lindgren. Det är min förhoppning att socialdemokratins tidningar, debattarenor och nya digitala initiativ ska stärka vår folkrörelse. Vinden blåser åt rätt håll nu. Vår tid är nu. Framtiden är vänster. Som en vis man en gång skrev.
Daniel Färm, avgående chef för Tankesmedjan Tiden och tillträdande politisk redaktör och vd för Aktuellt i Politiken