2017 valdes Jacinda Ardern till partiledare för Labour i Nya Zeeland. Partiet låg på 24 procent och ytterligare tre år i opposition väntade. Tre år senare är Arden omvald till premiärminister med ett valresultat på 50 procent och egen majoritet. Vad hände och vad kan vi lära? Antonia Verstappen från Labour i Nya Zeeland skriver.
Tidpunkten är januari 2020, en strålande varm sommar här på södra halvklotet, och premiärminister Jacinda Ardern har just meddelat att valet i Nya Zeeland kommer att hållas den 19 september. Vi har haft tuffa två år i regering och försöker komma framåt med ett progressivt program som fortsatt möter motstånd från vår koalitionspartner, mitten-högerpartiet ”Nya Zeeland first.” Trots några framgångar med att höja inkomsterna och historiska investeringar i välfärden har en del av vår politik som vi gick till val på inte kommit så långt som vi önskat.
Bostadspriserna fortsätter att öka, arbetet med skattereformer går långsamt och barnfattigdomen visar sig frustrerande svår att slå ut. Vårt lands politiska kommentatorer frågar sig om det de ser verkligen är en regering för förändring, såsom Jacinda sa sig vilja skapa efter vår överraskande valseger 2017. Jobbiga kommentarer att höra, och med opinionsundersökningarna som visar ett jämnt läge – med en liten fördel för det konservativa National Party – så känner sig de socialdemokratiska partimedlemmarna nervösa inför den kommande valkampanjen.
Sedan förändrades världen.
Med 50,01 procent av rösterna var Labours valseger historisk. Det är första gången som en majoritetsregering väljs under vårt proportionella valsystem och faktiskt den första regeringen som valdes med direkt majoritet av rösterna sedan 1951. Det är det bästa val Labour Party har gjort sedan 1946.
Valkvällen blev spännande. När resultaten kom in till partiets valvaka i Aucklands rådhus spådde äldre, klokare huvuden att vår röstandel skulle falla något. Att de djupt konservativa landsbygdsmandaten definitivt inte skulle bli röda. Men siffrorna stod sig och de 18 tidigare blåa mandaten i parlamentet blev röda den natten. Labour vann den viktiga ”partirösten” i 71 av de 72 valområdena.
Det är omöjligt att fånga spänningen den natten, även om jag önskar att jag kunde ha lagt den i en flaska för att dela med våra progressiva vänner runt om i världen.
Politiska kommentatorer i Nya Zeeland kallade valet för covidvalet, men att hävda att den historiska 2020-segern enbart var en produkt av covid-19-pandemin är orättvist gentemot den mästarklass i ledarskap och kriskommunikation som vi har sett från Jacinda de senaste nio månaderna. Trots oppositionens förhoppning om att få valet att handla om våra svårigheter med några riktigt svåra generationsbundna sociala frågor så blev 2020 i själva verket en folkomröstning om regeringens covid-19 hantering.
Vår regerings hälsostrategi var i världsklass, och även om jag inte kan redogöra för allt här, så är ett bra icke-hälsorelaterat exempel på folkets mentalitet hur de ser på vår ekonomiska hantering av pandemin. Det är en långvarig (men frustrerande) politisk sanning i Nya Zeeland att allmänheten uppfattar Nya Zeelands Nationella parti, det stora högerpartiet, som det parti som är bäst för att hantera ekonomin. I årtionden har opinionsundersökningar lyft fram detta som vår akilleshäl…
Det här var ett utdrag av en text från nr 4/2020 av Tiden. Beställ hem tidningen här och läs hela texten: https://natverkstan.premium.se/tidskrift/tiden
