De politiska vindarna har vänt utan att vi har märkt det. Nu krävs omprövning och ny politik på flera områden, inte minst vad gäller stadspolitik. Johannes Hulter vill göra sig av med funktionalismen för att återta den klassiska arkitekturen när vi bygger städer.
Socialdemokratin befinner sig i en brytningstid. Efter decennier av avregleringar, marknadsexperiment och liberalt agendasättande i stort som smått, som våra ledande politiker antingen välkomnat med naiv entusiasm eller resignerat accepterat i efterhand, har vi nu slutligen nått en sorts socialdemokratisk nollpunkt. Grundläggande samhällsområden som vård, skola och omsorg äts upp inifrån av riskkapitalbolag. Kommuner runt om i landet går på knäna eftersom staten retirerat från sina grundläggande uppdrag. Den liberala samhällsanalysen och människosynen ligger trots detta som ett ideologiskt filter över all politisk diskussion, även inom socialdemokratin själv, och hindrar omprövningar på viktiga områden.
Vid det här laget borde det vara uppenbart för var och en att den så kallade ”tredje vägens socialdemokrati” var en liberal återvändsgränd, såväl ideologiskt som väljarmässigt. Alternativet handlar inte om att återvända till någon sorts idylliserat Erlanderland, där alla handlar på Konsum och gemensamt tittar på Hylands hörna i den enda tv-kanalen. Det är varken möjligt eller önskvärt. Men det är hög tid för socialdemokratin att hitta en ny väg framåt och kasta av sig det liberala oket. Här finns många goda ansatser att ta fasta på, exempelvis den praktiska politik som socialdemokrater i opposition bedriver i Göteborg, Helsingborg och Linköping.
Ett område där en ny väg för socialdemokratin är särskilt angelägen är inom stadsbyggandet. Här har det egentligen saknats en medveten stadspolitik ända sedan funktionalismens genomklappning. Det som i Sverige kom att kallas ”funktionalism” var en del av en internationell stadsbyggnadsdoktrin som kom att prägla efterkrigstidens stadsplanering i hela den industrialiserade världen. Fram till vändpunkten i början av 1970-talet, så var det funktionalistiska stadsbyggandets principer den självklara utgångspunkten för ett modernt samhälle. Och inget land var mer modernt än Sverige.
Funktionalismen sammanföll med en period av ojämförligt stark ekonomi och enorma resurser för offentliga investeringar, de så kallade rekordåren. Detta möjliggjorde en radikal omstöpning av samhällsstrukturen vars konsekvenser vi lever med än i dag. Funktionalismen bröt högst medvetet med många av de principer som styrt stadsbyggandet under hundratals år. Den gamla staden hade varit tät. Det var nära mellan människorna, på gott och ont. Varje enskilt hus hade sin egen personlighet, formad i den klassiska gestaltningstraditionen. Bostäder och olika sorters verksamheter var blandade i samma kvarter. På gatorna samsades alla möjliga trafikslag. Hela staden hängde ihop i ett gemensamt rutnät. I den nya funktionalistiska staden låg husen glest. Husen var anonyma och avskalade. Bostäder och verksamheter var skilda åt. Varje trafikslag hade sin egen isolerade ”bana” och varje bostadsområde låg för sig självt, innesluten av skog och trafikleder. Den gamla staden ville man riva bort så fort som möjligt. Sverige blev snabbt ett land av ensamma bilister som isolerat rörde sig längs stora trafikleder mellan bostadsenklaven och arbetsplatsen med någon avstickare till köpcentrumet. Det sociala sammanhang som varit grogrunden även för arbetarrörelsen själv tunnades ut och tonade bort i avgasröken.
Det är samtidigt lätt att se vad i funktionalismen som lockade socialdemokratin…
Det här var ett utdrag av en text från nr 4/2020 av Tiden. Beställ hem tidningen här och läs hela texten: https://natverkstan.premium.se/tidskrift/tiden
