De senaste tio årens politiska utveckling kan beskrivas på olika vis. Utvecklingen, eller vågen snarare, beskrivs ofta i termer av högernationalism, högerpopulism, främlingsfientlighet, auktoritära framgångar, och anti-etablissemang. Trump, Le Pen, Orban, Bolsonaro, Salvini och Brexit har blivit samtidens politiska symboler.
Men under ytan sker revolutionerande förändringar som många missar. Sanningar som varit etablerade i över 30 år gäller inte längre. Den som på djupet vill förstå vad som sker kommer inse att de politiska kontinentalplattorna har skiftat; och att de skiftat åt vänster.
Ekonomi
”Å ena sidan får vi höra att teknologins framsteg kommer bota åldrandet, ge oss evigt liv… att vi kan resa till inte bara månen utan även Mars. Nästan allt är möjligt. Men det är inte möjligt att höja skatten för den rikaste procenten?” – Slavoj Zizek
För att förstå vår politiska samtid måste vi förstå orsakerna bakom. I sin röstförklaring i statsministeromröstningen sa Jan Björklund att den högernationalistiska vågen som går igenom Europa och Sverige är en motreaktion mot de liberala idéerna. På den här punkten har Björklund rätt, och han har forskarna på sin sida.
På den här punkten har Björklund rätt, och han har forskarna på sin sida.
Tecken på missnöje mot den rådande ordningen gick att se redan innan finanskrisen 2008, men det var i och med den som ett politiskt brus blåste upp till storm. Nu har det gått tio år och orsakerna till hur vi hamnade här är etablerade. Bok efter bok skrivs och fastän det finns olikheter i förklaringarna handlar det till stor del om olikheter i betoning och nyans. Orsakerna bottnar i tre separata delar; en ekonomisk del, en kulturell del och en som handlar om demokrati och kontroll. Låt oss börja med det ekonomiska.
Under de senaste decennierna har de flesta länder sett växande ekonomiska klyftor samtidigt som stora befolkningsgrupper har blivit utan nämnvärda förbättringar. I länder som Frankrike och Storbritannien tvekar 70 procent på att deras barn kommer få det ekonomiskt bättre än de själva.
Det är nästintill förbluffande att läsa om hur de stora ekonomiska institutionerna, exempelvis IMF och OECD, som vänstern tidigare ansåg vara nyliberala spöken nu bytt ståndpunkter. The Economist och andra liberala tidskrifter betonar vikten av starkare välfärdsstater, mer progressiv beskattning, högre löner och starkare fackförbund. För att citera Viktor Barth Kron låter liberaler utomlands alltmer som ”gamla svenska sossar” , eller för att citera Torbjörn Nilsson: ”Utanför Sveriges gränser betraktas ekonomin som den centrala förklaringen till växande nationalism. Och där har den ekonomiska debatten också svängt.”
Liberaler utomlands argumenterar inte för jämlikhet för att de har blivit sossar. Däremot har de insett hur växande klyftor skadar ett samhälle, och faran för vår demokrati.
När Alexandria Ocasio-Cortez, USA:s nyvalda och yngsta kongressledamot någonsin, nyligen föreslog 70 procent skatt på inkomster över 10 miljoner dollar hånades hon av den förmögna eliten och många republikaner. Hånen avtog dock något när två nobelpristagare i ekonomi snabbt gick ut och var positiva. Hennes förslag, samt hur seriösa ekonomer förhåller sig till höjda skatter i dag, är nästintill omöjligt att föreställa sig för bara några år sedan.
Om vi inte stärker vanligt folks makt, inflytande och förbättrar deras livsvillkor så får folket till slut nog.
Lärdomarna från de senaste tio åren är relativt enkla. Om vi inte stärker vanligt folks makt, inflytande och förbättrar deras livsvillkor så får folket till slut nog. Då röstar de för någon som vill något annat, som föreslår något annat system.
Det är inte ovanligt för samhällseliten att se ner på grupper som ”missnöjesröstar”. De avfärdas ofta som populistiska och icke-rationella eller nostalgiska och emotionella. Sanningen är dock att för vissa grupper vore det irrationellt att inte vara förbannad och vilja bryta status quo. Befogat missnöje, och ilska, har orsakat samhälleliga omvälvningar så länge vi människor existerat; inte sällan till de missnöjdas fördel.
Kultur
Den andra orsaken bakom dagens politiska våg handlar om kultur, identitet och gemenskap. Vid en ytlig granskning kan man tro att det uteslutande handlar om motstånd mot invandrare, eller rasism. En del av de som efterfrågar lägre invandring gör det av rasistiska skäl och fördomar, men inte alla. Vi behöver se det i ett större perspektiv.
Till att börja med, det finns de som riskerar att materiellt förlora på en stor asylinvandring och har rätt att vara bekymrade över en sådan. Dessa grupper tenderar att vara mer negativa till invandring. Men att låginkomstare är oroade över sin ställning på arbets- och bostadsmarknaden gynnar, eller torde åtminstone gynna, en arbetarrörelse som prioriterar löntagarnas intressen. Samtidigt kan stödet för högerpopulister inte begränsas till ekonomisk oro.
Det handlar även om inställningen till ett mångkulturellt samhälle. Många svenskar har i dag en övervägande positiv inställning till mångkultur samtidigt som få själva vill bo i områden som präglas av ”kulturell, etnisk och social mångfald”.
2016 skrev jag en text där jag argumenterade emot mångkultur till fördel för interkultur. Skillnaden, så som begreppen används ibland i akademisk-filosofisk kontext, är att mångkultur har ett mer relativistiskt och passivt förhållningssätt till kulturella fenomen medan interkultur innebär ett mer kritiskt förhållningsätt och möjligheten att förespråka kulturella förändringar. Det finns goda skäl till att vara kritisk till kulturella fenomen som skadar människor, oavsett om det är hederskultur, machokultur eller alkoholkultur.
Det finns delar av motviljan mot mångkultur som handlar om fördomar och rasism. Men, det finns även delar som handlar om en mänsklig ovilja att leva i ett land, samhälle eller ort som präglas av sociala och kulturella klyftor. Få gillar barriärer till sina medmänniskor och grannar. Att inte tala samma språk eller knappt kunna kommunicera med sina grannar är det få som önskar. Främlingskap är inget positivt, och något som ingen vill uppleva.
Främlingskap är inget positivt, och något som ingen vill uppleva.
Människans vilja till gemenskap kan bli exkluderande och skapa lidande hos minoriteter, eller inkluderande och stärka bandet mellan medborgare. Socialdemokrater har historiskt sett varit duktiga på att använda människans sökande efter gemenskap till något gott, exempelvis genom Folkhemmet och Det starka samhället. Efterfrågan för ett samhälle utan sociala och kulturella barriärer är en efterfrågan som främst missgynnar (ny)liberala idéer, inte klassisk socialdemokrati.
Demokrati och kontroll
Den tredje orsaken bakom samtidens politiska våg handlar om demokrati; och kontroll. En av Brexitkampanjens mest använda slogans var ”Lets take control back”. De senaste decennierna har människor fått uppleva hur den demokratiska kontrollen försvagats och tagits över av andra krafter. Kombinationen av privatiseringar, marknadslösningar och överstatligande har flyttat kontrollen, och beslutsfattandet, bort från medborgare till andra aktörer. Ibland beskrivs den här längtan till kontroll som en längtan efter auktoritära ledare eller starka män. Det är delvis ett misstag.
I grunden är det ett uttryck för att människor är trötta på marknaden och dess imitationer. De är trötta på att företag eller teknokrater ska ta beslut de själva vill bestämma över. Och de är trötta på politiker som förklarar i stället för förändrar. Den växande efterfrågan på kontroll är i grunden en växande efterfrågan på en radikalare demokrati och medborgarmakt. Återigen något som missgynnar högern men borde gynna vänstern.
Framtiden är vänster
”Jag är radikal, men som jag säger till mina elever på Queens, jag försöker att inte hålla låda. Jag vill hålla mig på vänsterkanten av det möjliga.” – Michael Harrington
Dagens ekonomiska klyftor skadar våra samhällen, det finns en kraftig efterfrågan för ökad jämlikhet, en starkare samhällsgemenskap, mindre sociala och kulturella barriärer samt en vilja till ökad demokratisk kontroll framför mer marknadslösningar och teknokrati. Låter det här som en högervåg?
Orsaken till varför de här förändringarna på ytan tar sig uttryck i växande stöd för högernationalister och populister, även om det i vissa länder gynnat vänsterpopulister, är olika. Partier till vänster om mitten är och uppfattas för mycket som en del av etablissemanget, de vågar inte presentera en populär ekonomisk politik där de allra förmögnaste bidrar mer, de låter och tycker likadant som liberala partier i frågor om migration, kultur och social gemenskap och de är rädda för att bli förbannade över orättvisor.
Den ekonomiska politiken behöver bli mer vänsterpopulär
Socialdemokratin i Sverige behöver dra lärdomar av detta. Den ekonomiska politiken behöver bli mer vänsterpopulär, migrationspolitiken mindre liberal men kanske framför allt; socialdemokratin måste räta på ryggen och börja vara folkligt förbannad över orättvisor.
Jag är optimistisk inför framtiden. Vi ska inte förminska allvaret i det växande parlamentariska stödet för högerextrema partier, men vågorna som sköljer över Europa är mer än någonting annat en motreaktion mot nyliberala idéer och en nyliberal utveckling. Hitintills har partier till vänster om mitten misslyckats att ta till vara på detta. Hitintills.
Framtiden är vänster.
Payam Moula
chefredaktör för Tiden
