Parti Socialiste – et quoi maintenant?

Samtidigt som socialdemokratiska partier gått framåt och vunnit val i flera europeiska länder, senast i Finland och Spanien, så hotas det franska socialdemokratiska partiet av utplåning.  Är det ett döende parti vi ser eller finns det ljus i slutet av tunneln?

Som ett resultat av de två stora partiernas nedgång har det skett förändringar i det franska partisystemet. Från att ha varit del i ett praktiken tvåpartisystem (förstärkt av det majoritetsvalsystem som används i valen till nationalförsamlingen) tillsammans med högerpartiet som numera kallar sig les Republicains så finns det nu sex större partier och rörelser. President Emanuel Macrons La Republique en Marche och Marine Le Pens Nationell Samling har alltmer utkristalliserat sig som de två största partierna med ett väljarstöd på mer än 20 procent vardera.

Inspirerad av Zygmunt Bauman så använder Gilles Finchelstein, vid den till socialistpartiet knutna tankesmedjan Jean-Jaurès, aggregationstillstånden som en metafor för att beskriva förändringarna i det franska partisystemet. Under 1980-talet rådde fast form med klara motsättningar mellan höger och vänster. Därefter övergick man till flytande form under 2000-talet då partiidentifikationer blir alltmer rörliga, de upplevda skillnaderna mellan höger och vänster mindre och frågan om relationen till EU – med kulmen i folkomröstningen 2005 om en EU:s nya konstitution – splittrar de etablerade partierna närmast på mitten. I dag har man nått stadiet gasform där de traditionella partierna är närmast upplösta och där systemet präglas av instabilitet och av inkoherenta preferenser hos väljarna.

Socialistiska partiets nuvarande kris inleddes, eller blottlades åtminstone efter att Francois Hollande valdes till president i maj 2012. Hollande blev den andra socialistiska presidenten efter Mitterrand under den femte republiken (med start 1958). Under valrörelsen tillkännagjordes att hans mandat skulle fokusera på två problem: skenande budgetunderskott, så att landet levde upp till de så kallade Maastrichtkriterierna (uppsatta av EU), och växande ekonomisk ojämlikhet. Det är inte svårt att inse varför det blev en närmast omöjlig uppgift att lösa dessa båda utmaningar samtidigt.