Svenska socialdemokrater hänvisar mer än gärna till partiets historia. I interna diskussioner är det sällan en fördel att framstå som en radikal förnyare, utan det är betydligt mer gynnsamt att påstå sig återanknyta till arbetarrörelsens traditioner. Som historikern Jenny Andersson framhåller i The Library and the Workshop: Social Democracy and Capitalism in the Knowledge Age: När systerpartier i Europa väljer karismatiska ledare som ägnar sig åt ”modernisering” och ”förändring”, tenderar svenska socialdemokrater att betona kontinuitet och politiskt arv. Vi använder ett mer defensivt språkbruk och underdriver positionsförflyttningar. Vi ”värnar” den svenska modellen och ”slår vakt om” det folkhem vi byggt upp. En fast kurs med folkets förtroende, även när vi gör en tvärvändning.
Jag tänker på detta fenomen när jag läser Payam Moulas artikel Migration, Marx och internationell solidaritet i senaste numret av Tiden. Moula går tillbaka hela vägen till 1800-talet och Karl Marx för att motivera en total omläggning av Socialdemokraternas migrationspolitik. I ett förment försök att värna partiets traditioner vill Moula helt avskaffa rätten att söka asyl vid gränsen, med ett litet undantag för konventionsflyktingar. Istället anser Moula att Socialdemokraterna bör prioritera ett ökat antal kvotflyktingar och stödåtgärder i närområdet.
För Moula är en restriktiv migrationspolitik endast en återgång till normal socialdemokratisk politik. Det påstås att de senaste 10–20 åren är en avvikande tidsperiod där friare migration blev en vänsterfråga. Arbetarrörelsen har tidigare varit skeptisk mot en överdriven invandring, skriver Moula, eftersom invandring orsakar ett överskott av arbetskraft vilket försämrar inhemska arbetares möjlighet att kräva bättre villkor. Utifrån den historieskrivningen underdriver Moula det extrema i vad han föreslår.
Jag vill dock starkt kritisera Moulas förslag. Mina huvudsakliga invändningar är tre stycken.
Texten har fått ett varmt mottagande av ett antal högt uppsatta socialdemokrater. Jag vill dock starkt kritisera Moulas förslag. Mina huvudsakliga invändningar är tre stycken.
För det första är historieskrivningen vinklad. Marxcitaten Moula använder sig av förekommer även i Andrea Nagles mycket omdiskuterade artikel i American Affairs från 2018 The left case against open borders. Nagle driver en liknande tes som Moula och hon har fått kritik för feltolkningar och selektiva citeringar. Marx och arbetarrörelsen generellt har absolut varit skeptiska mot kapitalisters rätt att importera strejkbrytare. I den delen har Nagle och Moula rätt, men lösningen har aldrig varit tuffare gränskontroller och strikta migrationskvoter. Typiskt sett har arbetarrörelsens internationella organ kritiserat det ekonomiska system som skapar en global underklass och förespråkat ett fackligt samarbete över nationsgränserna. Det är ganska långt från Moulas och Nagles position.
För det andra är Moulas ekonomiska analys alldeles för svepande. Att endast hänvisa till ett ökat utbud av arbetskraft i förhållande till antal arbetstillfällen är en missvisande förenkling av hur arbetsmarknaden reagerar på invandring. I en nyligen publicerad litteraturstudie ”The impact of immigration on the labormarket” (Journal of Economic Surveys (2019) Vol. 33, nr. 3, s. 922–948) går nationalekonomen Anthony Edo igenom ett 50-tal olika publikationer som behandlar invandringens eventuella effekter. Edos slutsats är att regelbunden invandring har en marginellt negativ effekt på kort sikt, men en försumbar eller något positiv inverkan på det långsiktiga löneläget. Invandringens konsekvenser är inte på förhand givna och Edo pekar på olika stabiliserande faktorer som exempelvis anställningsskydd, välfärdsförmåner samt minimilöner. Edo framhåller vissa studier som indikerar att lågutbildade inhemska arbetare kan få något sämre lön på grund av konkurrens från lågutbildade invandrare, men den tendensen varierar beroende på vilket skydd som finns för de inhemska löntagarna. Är det vanligt med osäkra anställningskontrakt som ofta omförhandlas? Får arbetslösa hjälpa att vidareutbilda sig? Finns det en stabil a-kassa? Sådant spelar roll för att motverka negativ löneutveckling.
Av detta följer att en regelbunden invandring inte i sig är skadlig för inhemska arbetare. Vad invandringen får för effekt är beroende av hur politiker väljer att hantera mottagandet. Om invandrare hindras från att kräva kollektivavtalsenlig lön och inte får stöd av välfärdssamhället kan vi anta att de blir mer benägna att sälja sitt arbete till lägre lön. Om invandrare däremot får facklig representation, erbjuds att utbilda sig till yrken där det råder brist, och kan lita på samhällets skyddsnät, då blir invandraren sannolikt mindre benägen att acceptera en dålig lön. Den här avgörande skillnaden missar Moula, vilket leder till ett onödigt polemiskt påstående om att friare invandring per automatik skulle vara en seger för kapitalisterna.
Vidare, för det tredje, verkar Moula underskatta problematiken kring att förbjuda asylansökningar utanför kvotsystemet. Moula vill endast tillåta ansökningar från så kallade konventionsflyktingar, vilket skulle innebära att bara den som är individuellt eftersökt i sitt hemland kan söka asyl i Sverige. Människor som är på flykt från krig, men som inte har en specifik individuell hotbild mot sig, skulle inte få söka asyl. Om dessa människor trotsade det föreslagna förbudet och tog sig till Sverige skulle de, enligt Moulas förslag, behöva omhändertas av svenska myndigheter.
Därefter skulle migranterna behöva utvisas, men till vilket plats ska de hänvisas? Ett annat EU-land som inte heller vill ta emot migranter? Ett överfullt flyktingläger i närområdet? Det finns en överhängande risk för en kedjereaktion där migranterna utvisas tillbaka till den krigszon de en gång lyckats lämna bakom sig. Det kan i många fall leda till att Sverige bryter mot sina internationella förpliktelser att inte utsätta migranter för livsfara. Det hade varit klargörande om Moula kunde resonera kring detta mycket allvarliga problem.
Visserligen vill Moula utöka kvotflyktingssystemet, men i sammanhanget är det otillräcklig. Bara en mycket liten andel av världens flyktingar är registrerade kvotflyktingar och de är inte alltid de mest behövande som lyckas att registrera sig. Därtill tenderar politiker i potentiella mottagarländer att manipulera kvotsystemet utifrån egna nationella intressen. Många regeringar vill inte ta emot fler invandrare än minsta möjliga antal och exemplen på misslyckade kvotförhandlingar är pinsamt många.
Alltså finns det en betänklig risk, om Moulas vision blir verklighet, att människor blir kvar i konfliktområden utan reella möjligheter att ta sig därifrån. Visserligen önskar sig Moula mer bistånd i närområdet, men det är inget direkt substitut för minskad vidarebosättning. I flyktingläger erbjuds i bästa fall mat, vatten, tältplats och hygienartiklar. I Sverige erbjuds en möjlighet att skapa sig en ny vardag fri från fruktan. Det är inte två jämförbara åtgärder och ska inte ställas mot varandra i budgetsammanhang.
Onekligen vill Moula framstå som en gammal hederlig socialdemokrat som bara värnar den svenska modellen och slår vakt om fackföreningarnas förhandlingsutrymme. Men det han faktiskt gör är att bidra till ett invandringskritiskt narrativ där immigration framställs som ett hot mot svenska arbetares välstånd och hans förslag skulle i praktiken undergräva det internationella asylsystemet som mödosamt byggts upp det senaste århundradet. Om idéerna anammas av Socialdemokraterna vore det en radikal förändring av vår politik på migrationsområdet – och inte till det bättre.
Conrad Palmcrantz
Styrelseledamot Årsta-Johanneshov S-förening
