Nyligen berättade Nyamko Sabuni att hon numera kallar sig själv feminist. Därefter sa Ebba Busch Thor att hon är ’borgerlig feminist’. I en tid där allt fler kallar sig själva feminister, vad händer då med feminismen?
Ett förekommande begrepp idag är livsstilsfeminism. Bakom begreppet ligger idén att feminism blivit mindre av en politisk hållning och mer av en livsstil eller identitetsskapande markör som växer i popularitet. En del menar att detta är positivt. Att livsstilsfeminismen nu genomsyrar fler sammanhang och att den feministiska kampen inkluderar fler. Feminism är någonting som inte längre betraktas som stigmatiserande utan i bästa fall något självklart att sympatisera med, eller åtminstone respektera.
Å andra sidan finns uppfattningen att livsstilsfeminismen har skadat feminismen som politisk rörelse. Delvis genom att urholka begreppets faktiskt politiska innebörd, och delvis genom det omdebatterade bakslag mot feminism som vissa menar är en konsekvens av livsstilsfeminismen. Bakslaget där särartsfeminism etablerats som en motreaktion. Där en alltmer konservativ livsfilosofi fått ett uppsving med högtidliga bröllop i ung ålder och viljan att knyta an till klassiskt kvinnliga attribut. Istället för att bryta traditionella könsnormer ser vi en motreaktion med unga kvinnor som bejakar dem.
Hur ska vi förstå livsstilsfeminismen, och hur mår dagens feminism?
När Ungdomsbarometern under de senaste åren tillfrågat unga människor om vilka identitetsmarkörer de kan relatera till har ordet “feminist” toppat listan i den kvinnliga kategorin. Vid första anblick har det gjort mig glad. Att min generations tjejer vill identifiera sig med ett epitet som kännetecknar en lång tids kamp för kvinnors rättigheter, och på så vis ta stafettpinnen vidare. Jämställdhetsarbete är som bekant är ett ständigt pågående arbete i att både fortsatta förändra liksom försvara och förvalta.
När jag var 13 år, för åtta år sedan, och började på högstadiet var feminist ett skällsord.
Samtidigt kan vi mot den bakgrunden se att allt färre ungdomar söker sig till partipolitiska ungdomsförbund. Naturligtvis kan andra intresseorganisationer erbjuda organisering som tillvaratar politiskt engagemang, men inte på samma sätt som partipolitikens reformistiska makt. Det är emellertid inte heller intresseorganisationer som i huvudsak snuvar partipolitiken på min generations tjejers feministiska engagemang, utan deras ställningstaganden baseras ofta på att i sociala medier sprida Clara Henry, Kakan Hermansson eller andra feministiska profilers iakttagelser om osköna snubbar. Här ställer jag mig frågan om huruvida tjejer som uppger att de identifierar sig som feminister överhuvudtaget anser sig göra ett politiskt ställningstagande.
När jag var 13 år, för åtta år sedan, och började på högstadiet var feminist ett skällsord. I historieböckerna kunde det möjligen framgå att det var fråga om en rörelse som gett oss aborträtt och möjlighet att leka med fingerfärg på förskolor medan våra föräldrar arbetade, men ordet var laddat. Det fanns fortfarande en idé om att det var fråga om en politisk ståndpunkt, att man offrade någonting genom att vara feminist, att bekännandet av feminismens färg skapade förväntningar på att säga ifrån mot sexism i klassrummet.
Den feministiska rörelsen har ibland förminskats till tillfälliga strömningar och 2010-talet kommer sannolikt att beskrivas som en feministisk blomstertid, inte minst i samband med #metoo-uppropen. Min erfarenhet under högstadieåren talar om att det blev coolt och populärt att vara feminist. Ett intensivt upplysningsarbete pågick i sociala medier där sprickan växte sig djup mellan “medvetna pionjärer” med akademiska teorier om varför manshat var en sund motreaktion och “kränkta silhuetter” med profilbilder med ägg på Twitter som rasade mot utvecklingen.
Den stora massan mellan dessa motpoler accepterade feminismen, tog den till sig och började kalla sig feminister eller sympatisera med feminister. Vissa pratade sakpolitisk förändring som behovet av samtyckeslag och engagerade sig för detta bakom sin skärm. Samtidigt såg vi fler och fler som engagerade sig i vilka ord som användes i debatten.
Något som karakteriserar en trend är att allt fler anammar någonting över en viss tid. Fidget spinners på bussen eller att klippa pannlugg på våren och ångra sig. Nuförtiden kallar sig folk feminister till höger och vänster i både semantisk och politisk mening. Det har blivit någon form av allmän uppfattning att feminism inte längre är en höger- eller vänsterfråga, jämfört med mina föräldrars referenser till 70-talets “rödstrumpor”.
Denna enighet kring feminism kan uppfattas som glädjande. Problemet är att enigheten primärt handlar om att ordet feminist inte längre är laddat utan tillgängligt, och att feminism stannar vid ett ord i samklang. Problemet är att feminism som livsstil och trend slutar vara en politisk kraft. Problemet är att trender upphör och ersätts med nya.
Min uppfattning är att livsstilsfeminismen har lett till att fixeringen vid etiketten har undergrävt kraven på agerande eller till och med idén om förändring. När Ulf Kristersson inte ville kalla sig själv feminist utbröt ett större missnöje än mot det faktum att Ulf Kristersson vill skära ned på arbetsmiljösatsningar i kvinnodominerade yrken. När Stefan Löfven medgav att han kallar sig feminist var hyllningarna från feministflertalet större än när hans regering genomförde jämställdhetssatsning efter jämställdhetssatsning.
Feminismen som trend har lett till att alla vill vara med, utan ambitioner om att förbättra samhället i en feministisk kurs.
Med ett sådant här förhållningssätt där ytliga märklappar betyder mer än faktisk aktion skulle feminismen kunna välkomna Donald Trump med öppna armar om han fick för sig att ikläda sig epitetet. Livsstilsfeminismen har främjat en rörelse där alla får vara med utan krav på riktig förändring eller politisk vilja i feministisk riktning.
Feminismen som trend har lett till att alla vill vara med, utan ambitioner om att förbättra samhället i en feministisk kurs. Till exempel har Ebba Busch Thor, vars tidigare mest uppmärksammade inlägg i jämställdhetsdebatten varit att uppmana kvinnor att “göra andra val” för att undvika låg pension efter föräldraledighet och låglönejobb, och Kristdemokraterna omfamnat ordet feminism, sannolikt för att tilltala yngre kvinnliga väljare. Att hon dessutom hänger med uttalat feministiska influencers blir mer relevant för hennes politiska trovärdighet än hennes direkt kvinnofientliga politik.
En annan fara med feminismen som en trend är att det går att kapitalisera på den. Det kan handla om att i sann livsstilsfeministisk anda klä sig i tröjor med glittriga GIRL POWER-tryck, tillverkade av en kvinna i Indien med en timlön på några kronor. Eller att enskilda opinionsbildare kan bygga sig karriärer på förtrycksskildringar som förvisso kan fylla en informativ funktion men som inte sällan kretsar kring det personliga varumärket och inte uppmuntrar till utan rentav fråntar fokus från politisk förändring på riktigt.
Livsstilsfeminismen expanderar också utrymmet för vad feminismen kan förväntas ansvara för eller bör prioritera. Feminister som fortfarande anser att kvinnans ekonomiska frigörelse är den enskilt viktigaste feministiska frågan och att feminismens sakpolitiska prioriteringar kan vara sådant som satsningar på välfärden och kvinnodominerade yrken i offentlig sektor uppfattas som gråa och exkluderande. Detta eftersom den moderna feminismen ska genomsyras av ett intersektionellt perspektiv där frågor om såväl könsidentitet som djurrätt ska inkluderas i den feministiska kampen.
Perspektiv som utgör viktiga frågor per se och förtjänar separata kamper, men som genom att likställas i den feministiska kampen tenderar att ske på kvinnornas bekostnad. I dagens feministiska rörelses vilja till inkludering reduceras kvinnor till “icke-män”, som ett slags komplett till mannen, och plötsligt är det inte konstigt att prata om kvinnors rättigheter och minkars rättigheter i samma andetag.
Viljan till inkludering och inflikandet av olika perspektiv med en avancerad terminologi riskerar att få feminismen att uppfattas som akademisk elitism. Jag är av uppfattningen att den feministiska kampen måste vara lättillgänglig, utan att välkomna personer som hatar kvinnor eller driver politik som trycker tillbaka kvinnor, och något för vanliga kvinnor att relatera till.
Begreppet vanliga kvinnor är förstås plumpt, men innebörden är att den politiska feminismen måste ta utgångspunkt i vardagsnära frågor framför abstrakt teori.
Begreppet vanliga kvinnor är förstås plumpt, men innebörden är att den politiska feminismen måste ta utgångspunkt i vardagsnära frågor framför abstrakt teori. För tjejer som utsätts för hedersvåld är det referensramarna av en “vanlig” verklighet och en fråga som kräver feminismens fokus. För kvinnor som sliter ut sina ryggar inom vården, går ned i arbetstid för att sköta om en åldrande förälder eller lever på lättfil för att ha råd med barnens julklappar, upplevs sannolikt inte kampen för normaliserat mensblod som en prioriterad fråga.
På sistone har det talats om en feministisk backlash, en motreaktion mot den feministiska rörelsen och där konservativa värderingar tar allt större plats i kvinnors privatliv. För några månader sedan skrev Greta Thurfjell en uppmärksammad essä i Dagens Nyheter där hon beskrev hur det numera anses som något fult att vilja vara typiskt kvinnlig, att vid tillfällen vilja behaga män eller att vilja ta större ansvar för barn och hem. Jag uppfattade den kontroversiella texten som kritik mot att livsstilsfeminismen alltmer gått mot att förespråka en viss livsstil framför politiska åsikter. Att det blivit problematiskt att leva ett liv i enlighet med en mer traditionell kvinnoroll även om man vill se politiska reformer för ökad jämställdhet.
Jag menar att det grundläggande målet för feminister bör vara att kvinnor ska vara fria att leva som de genuint vill och mår bra av, inte huruvida kvinnor lever jämställt enligt politiska mått. Men målet förutsätter att politiska prioriteringar.
Att vara privat konservativ och politiskt progressiv uppmålas i sammanhanget som en omöjlig ekvation. Jag menar att det konservativa levnadssättet sannolikt kan upplevas som en känsla av något befriande och lite busigt kittlande, men som inte nödvändigtvis behöver tolkas som en politisk motreaktion eller önskemål om att avskaffa förskolereformen. I den vanliga kvinnans vardag kanske det finns en mellanväg där det både är okej att vilja att mannen betalar på första dejten och att få en rättvis lön för sitt arbete. Att vilja göra sig attraktiv för män men veta att rättssamhället inte kommer använda ens yttre attribut emot en efter ett eventuellt övergrepp.
“Kvinnor vill faktiskt jobba inom vården i större utsträckning” kan den konservativa sidan skrika i triumf, hänförda av Jordan B. Petersons medverkan i Skavlan. Där ligger emellertid den politiska huvudkonflikten fortfarande i att kvinnor i “människokopplade” branscher underskattas i löneligan och utsätts för sexism på arbetsplatsen.
Den tydligaste jämställdhetsfrågan i svensk politik där konflikten privat konservatism och politisk progressivitet tar sig uttryck är kanske den om individualiserad föräldraförsäkring. Där familjens, eller kvinnans, individuella bestämmanderätt står mot stärkandet av kvinnors position på arbetsmarknaden generellt.
Jag är orolig för att livsstilsfeminismen urholkar möjligheterna till faktisk förändring.
Jag menar att individualisering är ett rationellt sätt att organisera socialförsäkringssystem, i linje med alla andra sociala försäkringar i Sverige. Ett barn med två föräldrars rätt till sina båda vårdnadshavare är inte något vänstervridet genuspåhitt utan ett faktum. Att många kvinnor vill ta ut större delen av föräldraförsäkringen argumenteras kraftigt för av de konservativa. Socialdemokraternas hållning får inte vara att dumförklara eller skuldbelägga kvinnor som önskar ta ett större ansvar för barn. Däremot måste vi klara av att förmedla att en politik som förändrar samhället kräver visst mått av individuell uppoffring och att det var så vi byggde ett världens mest jämställda länder. Att kvinnor inte diskrimineras på arbetsmarknaden är prioriterat, och våra skattefinansierade försäkringssystem kan inte upprätthålla en ordning som främjar diskriminering.
Jag är orolig för att livsstilsfeminismen urholkar möjligheterna till faktisk förändring. Att vi idag för ofta diskuterar rätt ordval och att kvinnokampen blir urvattnad när vi ska få plats med många kamper inom ramarna för den. Vi måste erinras om systemen som upprätthåller och främjar dagens könsmaktsordning, och bekämpa dem.
Kvinnor med viljan, och framförallt ekonomiskt kapital, att leva som hemmafruar 2019 behöver inte klandras för sin önskan. Däremot behöver de inte samhällets samlade resurser. Den feministiska kampen har minst sagt viktigare uppgifter än så.
Josefine Helleday
Student