Sverige bär ansvar för framtidens migration

Det pågår idag en debatt inom socialdemokratin om hur framtidens migrationspolitik ska se ut. Något förenklat förespråkar den ena sidan ett bevarande av en konventionsenlig migrationspolitik baserad på argument om solidaritet, medan det andra lägret förespråkar en förflyttning till en mer restriktiv migrationspolitik utifrån arbetsmarknadspolitiska argument. Moula tar i sin artikel ”Migration, Marx och internationell solidaritet” ställning för den senare linjen genom att argumentera för bland annat minskad nationell migration och begränsning av asylrätten, till förmån för ett ökat kvotflyktingsystem och internationella insatser. Denna hållning har med rätta bemöts utifrån de risker för ett ökat lidande som en begränsning av asylansökningar utanför kvotsystem skulle leda till. Men det räcker inte. Debatten behöver kompletteras med det ideologiska perspektivet om vilket ansvar den ekonomiskt rika delen av världen, där Sverige ingår, har för att människor tvingats på flykt och hur detta påverkar hur vi bör utforma framtidens migrationspolitik.

Ett fundament inom socialdemokratisk ideologi har alltid varit att hävda den svagare partens rätt att utöva sin frihet, särskilt när de få resursstarkas ”frihet” begränsar det stora kollektivets frihet. Den globala migrationen handlar i mångt och mycket om just det, om hur en priviligierad grupps livsval och frihet (läs den ekonomiskt rika världen) begränsar människors frihet och livsval genom att indirekt tvinga dem på flykt. Det mest akuta exemplet på detta är de rika ländernas klimatutsläpp.

En socialdemokratisk idépolitisk diskussion om framtidens migrationspolitik måste därför ta avstamp i Sveriges ansvar för grundorsakerna bakom migrationen.

Idag medför de rikaste ländernas klimatutsläpp, det priviligierade fåtalets, att miljontals av världens fattigaste människor behöver fly från sina hem. Klimatförändringar orsakar stigande havsnivåer och torka som försämrar möjligheter till jordbruk. Klimatförändringar leder även till en ökad konkurrens om naturresurser som i sin tur förstärker väpnade konflikter. Inte minst drabbar detta låginkomstländer belägna i Afrika söder om Sahara, Syd-och Sydostasien och lågbelägna önationer i Stilla havet. Situationen förväntas bli värre. Idag är det totala antalet människor på flykt 70 miljoner. År 2050 beräknas siffran vara det dubbla till följd av klimatförändringarna.[1]En socialdemokratisk idépolitisk diskussion om framtidens migrationspolitik måste därför ta avstamp i Sveriges ansvar för grundorsakerna bakom migrationen.

FN slår inte bara fast att klimatförändringar tvingar människor på flykt, utan FN:s klimatkonvention slår även fast att det är de rika länderna, däribland Sverige, som har det historiska ansvaret för klimatförändringarna och som nu även har det största ansvaret för att minska sina utsläpp. Sverige och den övriga rika delen av världen är inte bara en del av det här problemet, utan är själva huvudproblemet. Enligt Världsbanken är utsläppen i Sverige drygt 4,5 ton koldioxidekvivalenter (CO2e) per person och år.

Det ska jämföras med exempelvis Tanzania där siffran är 0,2 ton, eller Bangladesh med en siffra på 0,5 ton. I dessa alarmerande siffror saknas dessutom de utsläpp som svenskarnas konsumtion leder till utomlands. För att sätta det i ett perspektiv handlar de konsumtionsbaserade utsläppen som Sverige orsakar om cirka 100 miljoner ton växthusgaser per år jämfört med de svenska nationella utsläppen som ligger på omkring 54 miljoner ton om året.

De som drabbas av vår ohållbara nivå av koldioxidutsläpp är de människor i världen som lever i fattigdom med få möjligheter att påverka situationen. Socialdemokratin har ideologiskt alltid förstått att det kan råda situationer då enskilda och resursstarka aktörers frihet kan komma att behöva begränsas, för att skydda andras friheter. Betonar man enskilt vissa aktörers frihet, utan att bry sig om vilken effekt det har för andra, ekonomiskt svagare individer, hamnar man onekligen i den starkes förtryck av den svagare.

Det klassiska exemplet för detta, som till och med går att återfinna i vårt partis grundläggande utbildningsmaterial ”Vår ideologi”, är den möjliga konflikten kring en fabriksägares rätt att göra utsläpp i en badsjö som gör det omöjligt för dem som bor vid sjön att bada där. I en sådan situation skulle vi socialdemokrater välja att begränsa fabriksägarens frihet att bestämma över sin egendom och inte tvekar kring dennes ansvar för att vara med och åtgärda konsekvenserna av eventuell miljöförstöring. Den som förstör bär ett ansvar för konsekvenserna.

Med detta i beaktande, är det problematiskt när svenska socialdemokratiska debattörer formulerar migrationspolitiska reformförslag utan att ta hänsyn till att ”vår” frihet faktiskt har lett till, leder till, och kommer att leda till, en minskad frihet för miljontals människor i flera av världens fattigaste länder, vilket i sin tur tvingar dessa människor på flykt. Den svenska socialdemokratin bör ta lärdom av ett av den tyska socialdemokratiska tankesmedjan Friedrich Ebert Stiftungs perspektiv i migrationsdebatten. I skriften ”Causes of Flight – Made in Europe –  On European Policy and Its Relationship with Migration and Flight” problematiserar tankesmedjans skribent Braunsdorf om hur europeiska aktörer genom sitt agerande bär ett huvudansvar för migrationens grundorsaker. Utöver klimatet lyfts även aspekter som vapenexport, skatteflykt och företags kränkningar av mänskliga rättigheter upp som bidragande orsaker till en ökad migration. Detta ansvar kan vi inte förhålla oss likgiltiga inför när vi utformar framtidens migrationspolitik.

I sin artikel hänvisar Moula till Marx, och skriver med rätta att denne förstod att det inte fanns någon motsättning mellan att värna de inhemska arbetarnas intresse och att stärka den internationella solidariteten. Samtidigt kunde dock Marx se kopplingen mellan ett rikare lands påverkan på ett fattigares, och att det faktiskt påverkade migrationen. I det brev från 1870 som Moula hänvisar till i sin text gällande den ”irländska frågan”, tydliggör Marx Englands roll i att ha drivit människor på flykt från Irland. Han skriver följande: ”När det gäller den engelska bourgeoisin har den i första hand ett gemensamt intresse med den engelska aristokratin i att förvandla Irland till enbart betesmark som förser den engelska marknaden med kött och ull till lägsta möjliga priser. De är också intresserade av att minska den irländska befolkningen genom vräkning och tvångsförflyttning (…)”

Marx iakttar här inte enbart den rådande situationen, utan går i sitt brev vidare med att föreslå hur den engelska arbetsklassen bör förhålla sig till denna situation samt till den pågående irländska frihetskampen. Han skriver då, vilket Moula utelämnar i sin text, följande:

”Det är Centralrådets särskilda uppgift att få de engelska arbetarna att inse att Irlands nationella frigörelse inte är en fråga om abstrakt rättvisa eller en humanitär känsla utan det första villkoret för deras egen sociala frigörelse.”

Marx insåg att Irland hade gjorts fattigt till stor del genom engelskt förtryck och tvingat en stor del av befolkningen på flykt, men drog av detta inte slutsatsen att upprättandet av hårdare gränskontroller mot Irland var lösningen. Tvärtom förstod Marx att lösningen låg i att de engelska arbetarna organiserade sig tillsammans med de irländska, och att de båda gruppernas frihet var beroende av varandra. I själva verket var det detta Marx syftade till, när han avslutade sitt brev med att föreslå att en gemensam organisering av arbetare med olika bakgrunder även borde vara vägen framåt i USA, och skriver: ”Ni har ett brett fält framför er i Amerika för ett arbete på samma sätt. En koalition av de tyska arbetarna med de irländska arbetarna (och naturligtvis också med de engelska och amerikanska arbetarna som är beredda att ansluta sig till den) är den största prestationen ni kan åstadkomma nu”.

Tvärtom förstod Marx att lösningen låg i att de engelska arbetarna organiserade sig tillsammans med de irländska, och att de båda gruppernas frihet var beroende av varandra

Det bör erkännas att Marx brev endast är ett mindre fragment i en del av hans omfattande texter, men hans analys av den ”irländska frågan” pekar ändå på att Marx med all sannolikhet idag inte hade landat i slutsatsen att lösningen ligger i en mer restriktiv migrationspolitik, utan snarare argumenterat för ett starkt erkännande av de ekonomiskt rika ländernas ansvar för migrationen och gett arbetarrörelsen rådet att organisera arbetsklassens i de rika mottagarländerna.

De flesta socialdemokrater har inte svårt att erkänna att dagens ekonomiskt rika länder under de senaste 200 åren gynnats av en koldioxidintensiv produktion och dessutom stått för en majoritet av de utsläpp av växthusgaser som människan gett upphov till. De flesta förstår också vad detta innebär i form av dagens, och framtidens, klimatflyktingar. Att med den vetskapen då förespråka en direkt åtstramning av migrationspolitiken, vilket Moula faktiskt föreslår i sin text, framstår dessvärre som endimensionellt. Inte heller är det utifrån denna kunskap rimligt att fastna i ett motsatsförhållande mellan ökade internationella insatser och en bevarad asylrätt.

Sanningen är att båda två behövs och båda är det rimliga svaret utifrån situationen idag. Medvetenheten av vårt ansvar för klimatutsläppen bör därför föras in i utformandet av framtidens migrationspolitik. I utformandet av en sådan kan vi då rimligen inte välja en mer restriktiv migrationshållning, utan bör snarare axla en roll som alltid står upp för asylrätten i mottagandet av flyktingar som söker sig till Sverige.

Ruben Wågman (S)
Ekonom-historiker

[1]Black, Richard, “Environmental refugees: myth or reality?”, University of Sussex;  https://www.unhcr.org/3ae6a0d00.html