2016 sparkade dåvarande gymnasieminister Aida Hadzialic av locket på en av arbetarrörelsens krutdurkar och blottade en djup spricka inom Socialdemokratin. Två år senare pekar SSU:s valanalysgrupp ut samma fråga som en av orsakerna bakom S dåliga valresultat: Identitetspolitik. Vad betyder det och kan debatten göra någon nytta?
I och med migrationsdebatten efter 2015 hade Aida Hadzialic fått nog av att olika nyanser av hudfärg tilläts styra stora delar av vänsterns samhällsanalys. För Aftonbladet (5/4) berättade hon om hur debatten påverkade henne personligen – hur antirasister avkrävde henne vissa specifika åsikter i relation till migrationsfrågan eftersom Hadzialic själv har flyktingbakgrund.
Hadzialic hyllades av vissa och sågades av andra. SSU:s valanalys 2018 definierar inte termen identitetspolitik men verkar gå i linje med Hadzialic tankar. Identitetspolitiken splittrar, heter det. Klass står i konflikt med politik definierad utifrån ras, kön och sexuell läggning.
Vad är arbetarrörelsen utan LO?
Debatten i sig är inte ny. När den kvinnliga rösträttsrörelsen tog fart under förra sekelskiftet var konflikten densamma: gömmer frågan om kvinnors rättigheter den gemensamma kampen för arbetarklassens rättigheter? Dagens frågeställning är motsvarande: Gömmer så kallad identitetspolitik den gemensamma kampen för arbetarklassens rättigheter?
Men bara för att konflikten är gammal gör det inte frågan mindre brännande.
Det finns en skillnad från förr: Att kvinnor fick rösträtt för exakt hundra år sedan gjorde aldrig att S tappade arbetarklassens män. Dagisreformer, aborträtt och varvade listor verkar inte ha drivit bort LO-männen heller. Men 2018 röstar en ansenlig del av det manliga LO-kollektivet på Sverigedemokraterna. Socialdemokratin förknippar de inte med sina egna rättigheter. De förknippar Socialdemokratin med flyktingars rättigheter, feminism och Pride-tåg.
Inte konstigt att det bränner till. Vad är arbetarrörelsen utan LO?
Högerns term
När jag researchade den här texten försökte jag se på identitetspolitik som en neutral term. Alltså ett ord som kapslar in ett antal politiska diskurser – såsom antirasism, transpersoners rättigheter och intersektionalitet – men som i sig saknar värdering om huruvida dessa rörelser är bra eller dåliga. Det visade sig vara omöjligt. Identitetspolitik är motståndarens term.
Begreppet har sedan 70-talet använts av olika läger med olika klangbotten, men de senaste åren har identitetspolitik nästan uteslutande använts om något man ser som negativt.
Rörelserna som förknippas med identitetspolitik dominerade valåret 2014 med Feministiskt Initiativs framfart i främsta ledet. Men själva termen identitetspolitik slår inte igenom på bred front förrän efter. Google-sökningarna på ”antirasism” sjunker efter valet 2014 i nästan samma takt som sökningarna på ”identitetspolitik” ökar.
identitetspolitik är något man säger om andra, sällan om sig själv.
Från mediearkiv framträder en tydlig bild: identitetspolitik är något man säger om andra, sällan om sig själv. Termen är något man pekar finger genom, ofta från höger till vänster. Ofta från konservativa till progressiva. Majoriteten av allt opinionsmaterial i frågan är skrivna på blå ledarsidor.
Facebooks största diskussionsgrupper för feminism och antirasism bekräftar bilden: dels används termen väldigt lite, och när det väl dyker upp är det ingenting man förknippar sin egen kamp med. Även här förknippas alltså identitetspolitik med något negativt.
Identitetspolitik i vänsterns mun
Identitetspolitik ses i aktuell debatt som tätt sammanlänkat med krav på könsneutrala toaletter, så kallade triggervarningar och på politisk korrekthet som anses ha infiltrerat universitet genom ”genusideologi” vilket i sin tur hotar det fria tänkandet. Framförallt beskrivs det som en föreställning om att ens grupptillhörighet – hudfärg, klass, kön etc – bör styra hur man blir bemött och beter sig (ex: Gür, Svd 7/5-16, Lundberg, Norrbottens-Kuriren 21/5-16). Det sista går igen hos Hadzialic.
Skulle en antirasistisk aktivist från till exempel ovan nämnda Facebookgrupper svara ledarskribenterna skulle bilden av den egna rörelsen ändras avsevärt. Genom diskriminering gör samhället de facto skillnad på människor. Att inte benämna och organisera sig kring diskrimeringsgrunderna i sig gör dem omöjliga att se och då också svåra att bekämpa.
Genom diskriminering gör samhället de facto skillnad på människor
Till viss del kan motreaktionen mot identitetspolitik och oenigheten inom arbetarrörelsen handla mer om prioritering än något annat. Man menar att de stora grupperna – löntagare eller ”vanligt folk” – fått stå tillbaka för att diskriminerade grupper ska få större plats. Samtidigt mobiliserar högern just de större folklagren genom att fokusera på en nationell identitet. Det kan mycket väl ha bidragit till socialdemokratins kniviga läge i väljaropinionen. (Den här konflikten lyfts bland annat av Fancis Fukuyama i boken ”Identity”.)
Den här texten handlar ändå inte om vad antirasism eller transaktivism är eller om vad som halmdockor respektive rimlig kritik mot vissa aktivistiska strategier eller policy. Problemet den här texten vill ringa in är att arbetarrörelsen över huvud taget inte kan formulera rimlig kritik mot sig självt med lösa termer som identitetspolitik. Om ingen definierar sig som identitetspolitiker, och termens innehåll dessutom formulerats från höger, vem är då vår motpart?
Det är skillnad mellan att smeta lösa definitioner på vår ideologiska eller parlamentariska opposition, men gör vi det på varandra, inom samma rörelse, uppstår inget samtal. Knäckfrågan kvarstår: Hur ska arbetarrörelsen hantera frågor så som antirasism och hbtq-frågor i dagens politiska landskap? Samtidigt som rasism och kvinnors usla arbetsvillkor i offentlig sektor kvarstår. Samtidigt som transpersoners extremt höga självmordsstatistik kvarstår. Samtidigt som arbetarmän flockas till Sverigedemokraterna.
Splittringen mellan kvinnor och män, stad och land och unga och gamla är ett faktum.
Prat om separatism, transrättigheter och #MeToo driver bort män, land och gamla. Men menar vi att identitetspolitikens problem är separatistisk verksamhet, transpersoners rättigheter och #MeToo driver arbetarrörelsen i stället bort kvinnor, stad och unga.
Arbetarrörelsen behöver precisa frågeställningar för att måla sig ur det hörnet och förbli hela. Hadzialic hann kanske aldrig formulera dem fullt ut, men samtalet fortsätter och vi bör delta. Det gör vi bäst med öppna ögon på samhällets utmaningar, och vi gör det som framgångsrikast med klar blick på varandra.
Lotta Ilona Häyrynen
chefredaktör för Frihet och feministisk skribent
