Del 1: “I don’t want you to be hopeful. I want you to panic. I want you to feel the fear I feel every day. And then I want you to act”
Great Thunbergs bevingade ord riktat till den globala finanseliten på World Economic Forum 2018 har använts för att sammanfatta hennes budskap många gånger förr. Det är formuleringar som båda sidor av den uppskruvade debatten om symbolen Greta låst fast vid: antingen som en viktig väckarklocka från en modern Pippi-figur eller som ännu ett alarmistiskt påstående från den “postmoderna” vänsterns senaste galjonsfigur.
Tidpunkten för Greta Thunbergs skolstrejk hade inte kunnat vara bättre. Den torra sommaren, skogsbränderna och klimatfrågans ökande betydelse hos väljarna utan att tillfredsställas av politiker fastlåsta i valrörelsens slutspurt hjälpte säkert alla till att just denna insats i Gretas klimatengagemang fick sådant genomslag. Klimatet har blivit en av de politiska frågor som lär definiera vår samtid. Det märks inte minst på den urbana, övre medelklassen.
Klimatångest är ett relativt nytt begrepp för att beskriva en växande oro inför framtiden. Krisrapport efter krisrapport släpps med allt värre framtidsprediktioner samtidigt som politiken står handlingsförlamad och fossil-lobbyns desinformationskampanjer försvårar opinionsbildning. Myndigheten för samhällsskydd och beredskap målar upp en dyster bild om vad som kommer krävas av framtidens krisberedskap för varje andel av en grads temperaturökning med exempelvis extrema temperaturer, nya sjukdomar och översvämningar som följd. I brist på annat vänder sig allt större delar av den urbana medelklassen mot det enda verktyg som verkar stå dem till hands, nyliberalismens favoritaktivism. Konsumentmakten.
Klimatångest är ett relativt nytt begrepp för att beskriva en växande oro inför framtiden.
Rustade med flygskam, livsstilsartiklar och timmars research om den myriad av miljömärkningar som fyller hyllorna gör man sitt bästa för att ta sitt ansvar över de brinnande skogarna när politiken inte verkar göra det. Påeldade av en (berättigad och förståelig) existentiell klimatångest sträcker sig de enskilda individerna längre än vad som kan anses rimligt, som i fallet med de uppmärksammade diskussionerna om frivillig barnlöshet för klimatets skull. Den klimatvänliga identiteten konstrueras i vegankokböckerna, köksträdgårdarna och butikskorridorerna utan en egentlig koppling till faktiska utsläpp, som starkast korrelerar med individens inkomst.
Likt alla andra identiteter konstrueras inte den klimatvänliga i ett vakuum utan förutsätter en motsats, en antagonist. I detta fall klimatboven, utsläpparen, den (i nidbilden oftast rurala) arbetarklassen som varken ställt om eller uppvisat några ambitioner att göra det på samma sätt som den urbana medelklassen. Likt hur teknikoptimistiska liberaler gärna tar globala syds växande utsläpp som ett argument för att flyga utan skam (och be för att tekniken ensamt och utan ekonomisk styrning löser krisen) förhåller sig den urbana övre medelklassen mot arbetarklassens livsstil som en grön, moralisk grindväktare gentemot stora delar av befolkningen.
Ett par månader innan Greta Thunbergs skolstrejk svepte över världen genomförde Kantar Sifo en ouppmärksammad opinionsundersökning.En av de centrala frågorna löd: “Tycker du att politiker i allmänhet respekterar det sätt du valt att leva, eller tycker du inte det?”. Klyftorna mellan partiernas olika väljares svar var slående. Hela 80% av Miljöpartiets väljare upplevde att deras livsstil hade politikernas respekt medan endast 23% av Sverigedemokraternas väljare delade den upplevelsen. Det är en tydlig indikation på den klyfta som existerar i upplevd respekt för livsstil och identitet mellan partiernas centrala väljargrupper, mellan urban, övre medelklass och rural arbetarklass.
Problemet är därmed inte bara att konsumentmaktens marknadssignaler ser ut att vara för svaga och ineffektiva för att ställa om vår ekonomi i tid utan också att den gröna identiteten förutsätter en antagonist att förhålla sig mot som råkar bestå av en stor del av samhället. På så sätt faller konsumentmakten som enda strategi för grön omställning på eget grepp, och kan i värsta fall riskera att leda till ett politiskt bakslag till förmån för klimatförnekande rörelser.
Det var bland annat den spänningen som exploderade i Frankrike i slutet av samma år.
Det är den här spänningen som SD försökte utnyttja när de bröt en politisk konsensus och lanserade krav på sänkt bensinskatt i valrörelsen 2018. Det var bland annat den spänningen som exploderade i Frankrike i slutet av samma år.
Del 2: ”Eliten oroar sig för jordens undergång. Vi oroar oss för månadens slut.”
Gula Västarnas demonstrationer i Frankrike tog världen med storm. Demonstranterna reagerade på införandet av presidentens agenda med nyliberala reformer av fransk ekonomi, med bland annat riktade skattesänkningar för rikaste, kombinerat med hårdare miljöskatter på de direkta utsläppen. Det var en ekonomisk och klimatpolitik med spjutspetsen riktad mot arbetarklassen. Både den radikala högern och vänstern försökte ta ägandeskap över de populistiska upploppen som tvingade president Macron att dra tillbaka klimatskatter och höja minimilönen.
Gula Västarna förkroppsligar också den ängslan som hållit tillbaka arbetarrörelsens klimatpolitiska ambitioner. Hur ska en politisk rörelse som spenderat en stor andel av sin uppmärksamhet under hela 1900-talet på ökad produktivitet och köpkraft till arbetarklassens gagn kunna vara en kraft för en omställning när ekonomin är på god väg att förstöra vår ekologi? Går det överhuvudtaget att lösa motsättningen i den gröna omställningen?
Svaret är förstås ja. För att lösa motsättningen mellan klimatrörelsen och arbetarklassen krävs en rörelse som är villig att kritisera kapitalismen, en rörelse som arbetarrörelsen. Greta Thunbergs ungdomliga skolstrejker och Gula Västarnas högljudda protester presenteras ofta som varandras motsatser när de på många sätt är varsin sida av samma mynt. Det finns en tydlig antikapitalistisk ansats i Gretas budskap om att placera vetenskapens principer och majoritetens intresse framför marknadens som förbises när debatten begränsas till hennes symbolvärde. Hennes budskap går tvärtemot narrativet om arbetarrörelsen som en bakåtsträvande och förlegad rörelse. I den gröna omställningens tidevarv är arbetarrörelsens klassperspektiv en förutsättning för att lösa omställningens motsättningar. Istället är det den “gröna” nyliberalismen, dess arbetarfientliga politik och blinda tilltro till marknaden som misslyckas med att leda den gröna omställningen. Gretas systemkritik har blivit modern, medan marknadsextremismen har fallit ur tiden.
I det här sammanhanget är det svårt att undvika att ta upp 73-punktsprogrammet
I det här sammanhanget är det svårt att undvika att ta upp 73-punktsprogrammet och dess kompromisser med våra inhemska “gröna” nyliberaler i Centerpartiet och delvis Liberalerna. Programmet innehåller en ambitiös klimatpolitik kombinerat med bland annat utredningar om försämringar i arbetsrätt och skattesänkningar åt de rikaste. Att beskatta de direkta utsläppen och kompensera de rikaste med skattesänkningar innebär dubbelt omfördelande effekter mot samhällets välbärgade. Arbetarrörelsen måste vara medveten om riskerna det här innebär för både sitt eget stöd men också det folkliga stödet till insatser för en grön omställning överhuvudtaget, med risken för katastrofala klimatförändringar som slutgiltig konsekvens.
Det finns en utstakad väg utanför den “gröna” nyliberalismen eller klimatförnekandets avgrund. I USA har en Green New Deal seglat upp i debatten på initiativ av representanthus ledamoten Alexandria Ocasio-Cortez. Det är en ambitiös plan för en kollektiv grön omställning förenad med social rättvisa, full sysselsättning och minskade ekonomiska klyftor. I Sverige har LO i liknande anda tagit fram fem förslag för en investeringsledd klimatpolitik, för att ställa om de största utsläppande industrierna genom kollektiva investeringar och samordning mellan näringsliv och fack i enlighet med den svenska modellen. Det är fem förslag som fått begränsad uppmärksamhet men är en av de mest konstruktiva lösningarna på omställningens motsättningar som förekommit i debatten.
Klimatkrisen är i slutändan nyliberalismens slutgiltiga kris och den kris som tydligare än på länge aktualiserar behovet av en klassmedveten och tydlig arbetarrörelse som det enda hållbara, demokratiska ideologiska alternativet. Utan folkligt stöd är inte omställningen möjlig.
Vår stora utmaning idag är att ta tillvara på tillfället krismedvetenheten innebär och presentera vår vision självständigt från både nyliberalismens och Januariavtalets klasspolitik.
Malin Malm, ordförande S-studenter
