Från politikens vänsterflygel muttras det ibland om att nationalekonomin är en vetenskap för högern, i sin grund utformad för att försvara marknaden som dominerande samhällskraft. Det är en åsikt som ligger långt från den akademiska och praktiska verkligheten. Tvärtom ger de senaste årens nationalekonomiska utveckling näring till politiska idéströmmar som torde ligga socialdemokratin nära – om rörelsen och partiet vågar lyssna.

 

 

 

Ekonomisk samhällsanalys är ingen borgerlig ensak

Tongivande socialdemokratiska ideologer har ofta rört sig i takt med forskningen. Insikter från olika discipliner, såsom filosofi, sociologi och juridik, har bidragit till att forma rörelsens syn på människan och hur hennes samhälle bör byggas. Samtidigt har den ekonomiska vetenskapen spelat en särskild roll då den underbygger hela den (historie-)materialistiska åskådning som har genererat socialdemokratins mest dominerande politiska projekt: kampen mot klassamhället och ojämlikhet i alla dess former. Myrdal, Karleby och Wigforss är bara ett axplock av kända namn som hämtat inspiration till sina politiska gärningar från de nationalekonomiska idéerna.

 

Idag är vi i ett läge där många inom rörelsen främst förknippar nationalekonomin med finansdepartementets tjänstemän och 90-talets budgetsanering. Ord som ‘räknenissar’ används nedsättande ute i arbetarekommunerna, samtidigt som regeringens ekonomiska mantran rabblas av partilojala företrädare. Det är en dålig, för att inga säga farlig, position att befinna sig i för ett parti som är i behov av en ny idédebatt och nya politiska lösningar på samtidens problem.

 

Nationalekonomin har förändrats

Samtidigt som socialdemokratins partiinterna politiska debatt om ekonomins roll i princip har stått still sedan 1990-talet, har den nationalekonomiska akademin och praktiken rört sig i rasande takt. De breda trenderna pekar tydligt åt vänster. Vi börjar med att beskriva tre större trendskiften: analysen av ojämlikhet, mänskligt beslutsfattande och statens roll för att mildra ekonomiska kriser.

De breda trenderna pekar tydligt åt vänster.

 

Nationalekonomer har länge studerat och analyserat de växande klyftorna i löner och förmögenheter. Under efterkrigstiden fördelades det växande välståndet jämt, men under de senaste decennierna har de rika tagit en allt större andel. Idag går över hälften av Sveriges sammanlagda kapitalinkomster till den hundradel av hushållen som har högst inkomst, medan tiondelen med högst inkomst hade nästan 90 procent av de sammanlagda kapitalinkomsterna 2016.

 

De rika äger inte bara stora förmögenheter, utan gömmer också sagolika summor i skatteparadis. Totalt rör det sig om omkring 7,6 biljoner dollar (tidigt 2010-tal).  Även storbolagen flyr undan beskattning och undanhåller omkring 616 miljarder dollar (2015). Allt detta innebär enorma förluster i skatteintäkter, vilket vanliga människor får bära i former av sämre välfärd och/eller högre skatter.

 

I takt med att nationalekonomer lärt sig mer om koncentrationen av rikedomar så har också policyförslagen ändrats. Numera menar många ekonomer att modellerna pekar på att vi borde ha högre skatter för de allra rikaste. Tongångarna låter med andra ord radikalt annorlunda än vad de gjorde på 90-talet, när skattesänkningar för de rikaste motiverades med att de på lång sikt skulle gynna alla.

 

Även andra delar av nationalekonomin har uppdaterats i takt med att man lärt sig mer om världen. Forskningen om hur människor fattar beslut har visat att vi beter oss irrationellt på sätt som går att förutsäga. Denna aspekt saknades i den tidigare ekonomiska analysen av samhällsfrågor, men kan nu byggas in i modellerna. Exempelvis är människor irrationellt otåliga, vilket bland annat tar sig uttryck i att många sparar för lite till pensionen för att istället konsumera i nuet. Detta motiverar att staten går in och sparar åt människor (eller på andra sätt påverkar deras sparbeteenden genom vad nobelpristagaren Richard Thaler kallar nudging; att med små och enkla medel knuffa människors beslutsfattande i en långsiktig riktning).

 

På samma gång har studier av makroekonomin, det vill säga ekonomin som helhet, förändrats. En gång i tiden trodde man att konjunkturens upp- och nedgångar var en ofrånkomlig del av att hushåll och företag svarar på oförutsedda händelser. Varken finanspolitiken eller penningpolitiken kunde göra något åt marknadens svängningar. Över tid har man dock byggt in olika former av marknadsmisslyckanden i modellerna, vilket gett en tydlig roll för staten att mildra verkningarna av konjunkturens växlingar. Centralbankernas envetna – och framgångsrika – kamp för att hålla tillbaka snabba prisökningar har numera en tydlig teoretisk grund. Den kritiske kan dock invända att finansmarknaderna länge behandlades som smörjmedel snarare än som centrala aktörer i sig själva. Denna kritik är befogad, men sedan finanskrisen har ekonomer börjat inse statens betydande roll för att reglera finansmarknaderna.

På samma gång har studier av makroekonomin, det vill säga ekonomin som helhet, förändrats.

Utöver de breda trender som beskrivits ovan finns många andra områden där ekonomer omvärderat sin syn. Tre mer specifika frågor som tveklöst är viktiga för socialdemokratin är relationen mellan ojämlikhet och kriser; framväxten av ett fåtal dominerande teknikjättar, samt de negativa konsekvenserna av skolans marknadisering.

 

Ojämlikhet fördjupar kriser

Att den ekonomiska konjunkturen går upp och ner är ett faktum. Socialdemokratin har alltid varit medveten om krisens allvar, då den slår hårdast mot arbetarna. Under lågkonjunkturer och kriser tvingas de som har de sämst ställt överleva på knappa resurser, medan de välbeställda klarar sig relativt bra.

 

Nationalekonomin utgick länge från att fördelningenav resurser inte nödvändigtvis påverkar deras utveckling på en övergripande nivå. På senare tid har dock forskning visat på att dessa två ofta samverkar och att fördelning kan påverka såväl tillväxt som konjunkturcykler.

 

I början av en kris kan hushåll med relativt små inkomster behöva dra ner på utgifterna i syfte att lägga undan pengar ifall någon skulle förlora jobbet. Det gör att konsumtionen sjunker. Detta implicerar i sin tur att ojämlika länder med många sådana hushåll riskerar få kraftigare lågkonjunkturer än de som är mer jämlika; konjunkturen förstärks av det förändrade konsumtionsmönster i befolkningen. Det verkar helt enkelt vara så att desto mer ojämlikt ett samhälle är, desto värre lågkonjunkturer riskerar det få.

 

Mot denna teoretiska bakgrund får samhället en viktig roll att omfördela resurser och därmed dämpa konsekvenserna av en lågkonjunktur. Ett bra exempel på detta är att en mer generös a-kassa gör att människor inte riskerar förlora alla sina inkomster – och därmed behöver de inte dra ner på sina utgifter och förvärra krisen.  Som socialdemokrater kan vi inte undgå att se likheterna till Ernst Wigforss argumentation i artikeln “Spararen, slösaren och den arbetslöse”, publicerad 1928 i Tiden.

 

Försämrad konkurrens, monopolmakt och ojämlikhet

En annan trend som nationalekonomer oroar sig för är att lönerna utgör en allt mindre andel av BNP och att detta beror på att konkurrensen bland företagen minskat.

 

Konkurrens mellan företag har gynnat arbetarklassen under 1900-talet. När företag konkurrerat om kunder har utfallet blivit att vanliga människor fått tillgång till bättre produkter och lägre priser. Konkurrensen har också sporrat företag att bli mer produktiva, vilket tillsammans med en framgångsrik facklig kamp lett till att arbetarnas löner stigit i takt med tiden. I genomsnitt fördelades välståndet så att arbetarna fick två tredjedelar medan kapitalet fick en tredjedel under denna tidsperiod.

Konkurrens mellan företag har gynnat arbetarklassen under 1900-talet.

Denna fördelning av välståndet var så stabil att ekonomerna under den senare delen av 1900-talet såg det som en ekonomins naturlag. Men ny data visar att så inte längre är fallet: en allt större andel går till kapital, medan allt mindre går till löntagare.

 

En central förklaring är att konkurrensen har försämrats.  I takt med att ny teknologi tagits fram och att globaliseringen ändrat förutsättningarna för produktion har storföretagen ökat sin maktkoncentration och marginaler väsentligt. Denna trend är tydlig från 1980 och framåt. Under slutet av 1900-talet låg amerikanska bolagens genomsnittliga marginaler på mellan 20 och 30 procent. Sedan dess har den stigit markant upp till 67 procent, vilket även riskerar bli fallet i Europa.

 

Den främsta förklaringen till de ökade marginalerna är att några få storbolag med monopolliknande ställning fått särskilt höga marginaler. Detta kan bland annat ses i den svaga konkurrensen bland teknikföretag, där jättar som Amazon, Apple och Google dominerar sina respektive marknader.

 

Även här drar nationalekonomins recept på lösning åt vänster. Policyimplikationer som lyfts fram i IMF:s rapport “The Rise of Corporate Market Power and its Macroeconomic effects” är dels att stärka konkurrensreglerna, dels att skälen till en effektiv bolagsskatt som beskattar övervinsterblir ännu starkare. Detta kan rimligen ske i samband med krafttag mot den skatteflykt som de berörda företagen idag ofta ägnar sig åt genom nya gemensamma regler för bolagsbeskattning och internationella förmögenhetsregister. Ett annat sätt att bemöta storbolagen är även att jämna ut maktförhållandena på marknaden genom starka fack, vilket historiskt sett minskat ojämlikhet. Arbetarrörelsens fackliga gren har alltså en mycket viktig roll att spela framöver.

 

Marknaden löser inte skolans problem

Ett tredje exempel är den svenska skolans “marknadisering” och den sjunkande likvärdigheten. Den svenska skolan är den mest marknadsorienterade i hela världen. Idén har länge varit att varje skola får klara sig bäst den kan i konkurrensen. Bra skolor ska slå ut dåliga vilket i längden skulle öka såväl kvalitet som valfrihet. Det finns dock två skäl till varför det är tveksamt till om konkurrensen kan höja skolresultaten på detta sätt.

Den svenska skolan är den mest marknadsorienterade i hela världen.

För det första är det svårt för föräldrar att känna till skolornas kvalitet.  Om vi köper bröd i vår vanliga matbutik och sedan blir missnöjda med limpan eftersom den smakade illa, så kan vi byta brödsort eller till och med butik vid nästa inköp. Det är dock betydligt svårare att avgöra att man har valt en bra skola och utbildning, både för föräldrar och för elever. Tidsperspektiven är långa och det är komplext att jämföra ett barns kunskapsutveckling i jämförelse med kunskapsutvecklingen vid en annan skola.

 

För det andra går individens och samhällets intressen åt olika håll på skolmarknaden. Medan både samhället och eleven vill ha högkvalitativt och prisvärt bröd, värderar familjer ofta andra saker än en god och likvärdig utbildning. Forskning visar att familjer väljer snarare skola efter faktorer som bra skolmat, snälla lärare, generösa betyg och klasskamrater med samma bakgrund som en själv.

 

Som ett resultat av marknadslogiken har skolor fått skäl att minska kostnaderna, och kvalitén, för själva utbildningen utan att elever nödvändigtvis väljer bort skolan. Detta exemplifieras i friskolors glädjebetyg och låga lärarbehörighet, vilket bidrar till att maximera skolornas vinst.  På samhällsnivå leder konkurrensen till sjunkande resultat och att det svenska skolsystemet delas upp i A- och B-skolor, där eleverna med sämst förutsättningar ofta går i segregerade skolor med de lärare som har minst erfarenhet. Marknaden är en del av problemet med svensk skola; inte lösningen.

 

OECD och IMF rekommenderar socialdemokratisk politik

De nya insikter från den nationalekonomiska forskningen har påverkat de stora internationella organisationernas inställning till många policyområden. Internationella valutafonden, IMF, och OECD ger numera råd till regeringar som skulle kunna komma från ett socialdemokratiskt program. OECD skriver att Sverige borde öka den statliga regleringen på skolans område. Man föreslår bland annat att Sverige borde reformera skolvalet så att det inte spär på skolsegregationen, en socioekonomiskt viktad skolpeng och reformerad etableringsrätt för friskolor.

 

Många på den politiska vänsterkanten skulle rynka på näsan åt vissa förslag som OECD lämnar, såsom mer marknadsinslag i hyrorna. Men förslag i socialdemokratisk riktning läggs på alltfler områden; enligt organisationen borde Sverige höja fastighetsskatten, fasa ut ränteavdragen samt bygga ut vuxenutbildningen tillsammans med arbetsmarknadens parter. I en tidigare rapport rekommenderade OECD även Sverige att införa ytterligare pappamånader, minska skillnaden i skydd mellan visstids- och tillsvidareanställda samt göra det lättare att kvalificera sig för a-kassan. Liknande förslag har även kommit från IMF.

 

Vad vilja Nationalekonomerna?

Bilden av att nationalekonomin är en vetenskap för den politiska högern är på många plan direkt felaktig, vilket denna text givit flera exempel på. Tvärtom stärker de nationalekonomiska insikterna tydligt kritiken mot den fria marknaden som universallösning.  Detta borde den svenska (och för den delen även den europeiska och den globala) socialdemokratin ta lärdom av.  Inom nationalekonomin finns många intressanta förslag för ökad jämlikhet, tillväxt och rättvisa att hämta – om rörelsen och partiet vågar lyssna.

 

 

Medlemmar i Socialdemokratiska Ekonomklubben vid Handelshögskolan i Stockholm:

Emil Bustos, tidigare ordförande, doktorand i nationalekonomi
Emma Fastesson Lindgren, tidigare tf ordförande, kandidat till S-studenters förbundsstyrelse, nationalekonom
Nils Lager, ordförande, student i nationalekonomi och matematik
David Hakula, tidigare ordförande, student i nationalekonomi

Bilden ägs av Emma Fastesson Lindgren