
Vid årsskiftet hade SSU drygt 17.000 medlemmar, många av dem gick med precis innan och under valrörelsen. De gick med i SSU för att ta ställning för ett mer jämlikt och rättvist samhälle än det vi ser och upplever idag.
Våra medlemmar har växt upp i ett annat Sverige än det Sverige som Stefan Löfven och Magdalena Andersson växte upp i. Tiderna då man endast hade att välja mellan SVT1 och SVT2 är för våra medlemmar en fotnot i skolböckerna. Att inte kunna få en fast anställning med fasta timmar är inte en ny företeelse på arbetsmarknaden. Timanställningar och vikariat är det enda vår generation känner till. Debatten om marknadshyror är inte ett hot, möjligheten att få ett förstahandskontrakt är så avlägsen ändå.
Den generation som utgör SSU:s medlemskår idag har vuxit upp i ett annat Sverige än det Folkhemssverige, om än med några skavanker införda av Bildt och Reinfeld, som socialdemokraternas ledande företrädare lever i. Systemskiftet inlett av Reinfeldt och som en S-ledd regering nu ska fortsätta med gör det svårt att känna igen sig i bilden av ett land där jämlikhetstanken går före marknadens intressen.
När ungdomar idag tvingas tacka nej till sin drömutbildning på annan ort eller soffsurfa mellan korta andrahandsboenden, då har socialdemokraterna inget bättre svar än några tusen marginellt billigare hyresrätter som färdigställs ett halvt decennium fram. När våra forskare i klartext säger att vi drastiskt måste minska våra klimatutsläpp inom några år för att vår civilisation ska överleva, då säger vi nej till ropen efter klimatinvesteringar med hänvisning till budgetregler. Men när mellanöstern och medelhavsregionen står i lågor och hundratals miljoner människor tvingas på flykt kommer ingen tacka oss för vår budgetdisciplin. De kommer förbanna oss för vår generations egoism.
Politiken framstår mest som ett lager smink över processer ingen kan rå över.
Sent in på 90-talet och under 2000-talets början var det fortfarande naturligt att som arbetare rösta efter klasstillhörighet. Trots 90-talets budgetsanering var det många som hade tilltro till att Socialdemokraterna var det parti som främst såg till vanligt folks intressen. När vi i SSU idag träffar andra ungdomar på kampanjer är Socialdemokraterna ett parti bland resten. Ingen bryr sig om gamla meriter – och fem år efter att den borgerliga regeringen tvingades avgå upplever ingen någon större skillnad. Varje val sägs vara ett ödesval, men det verkar oavsett vem som styr vara vår generations öde att marknadskrafterna en gång för alla vunnit striden om vår gemensamma färdriktning. Politiken framstår mest som ett lager smink över processer ingen kan rå över. Det spelar väl egentligen ingen roll vem som styr, man måste oavsett se sig om sitt eget skinn.
Det var länge sedan en generation svenskar växte upp med utmaningar och problem som så tydligt bäst möts med socialdemokratisk politik. De skenande klyftorna, resursbristen inom välfärden, skolsegregationen, bostadsbristen och klimatkrisen. På punkt efter punkt är svaret gemensamma lösningar och en jämlik finansiering av de lösningarna. Men Socialdemokraternas trovärdighet ifrågasätts efter stora löften och otillräckliga satsningar.
Socialdemokratin i Sverige och Europa lider av brist på självförtroende – i en tid då våra samhällen enligt oss själva hotas i grunden av odemokratiska krafter, skenande klyftor och klimatkrisen lyser de stora reformerna med sin frånvaro. Om inte socialdemokratin på allvar vågar ta konflikten med de krafter som driver på utvecklingen mot vår gemensamma samhällskollaps riskerar vi att förlora en hel generation.
“Ni har övertygat mig, gå nu ut och tvinga mig att genomföra detta”, så sägs Franklin D. Roosevelt ha svarat en facklig ledare som framfört sitt fackförbunds krav till presidenten. FDR påminner mycket om Tage Erlander. Båda två är sina respektive länders längst sittande ledare. Båda utvecklade grunden till välfärdssystemen som gjorde USA och Sverige till två av världens rikaste länder under efterkrigstiden. Båda två införde höga marignalskatter för samhällets ekonomiska elit för att finansiera generella välfärdssystem. Det var en period som kännetecknas av ekonomisk tillväxt, stabilitet och framtidsoptimism.
Båda två införde höga marignalskatter för samhällets ekonomiska elit för att finansiera generella välfärdssystem
Det är hög tid att vår rörelse hittar tillbaka till det självförtroende som en gång möjliggjorde historiens mest framgångsrika sociala ingenjörskonst. Det kräver ett ungdomsförbund som med all välmenande kärlek driver på socialdemokraterna och kritiserar regeringen när den går vilse eller inte gör tillräckligt.
SSU:s existensberättigande förutsätter att vi är den naturliga och främsta arenan för unga människor som vill ha ett alternativ till marknadsdogmer och nyliberal hokuspokus. Om SSU enbart uppfattas som en supporterklubb för socialdemokratiska partiet blir det svårt att motivera alla de unga som söker de politiska svar som SSU har att engagera sig hos oss.
Hoten mot jämlikheten, friheten och solidariteten är för stora för att vi ska kunna tiga och bara rätta in oss i ledet. Tiden är inne för den unga socialdemokratin att ta tydligare strid för vår generation och vår rätt att leva i ett fritt och jämlikt samhälle.
Får jag förtroendet att fortsätta leda SSU på kongressen så kommer det vara min främsta uppgift. Genom en ambitiös agenda för förnyelse av partiets politik ska SSU på allvar hjälpa Socialdemokraterna att bli relevanta. Vi har en ung generation som mer än allt söker efter politiskt hopp om en framtid som har mer att erbjuda än skenande klyftor, välfärdskris och klimatkatastrof.
Om inte nu, när?
Om inte vi, vem?
Svaret är enkelt.
Det är upp till oss här och nu.
Philip Botström
Kandidat till förbundsordförande för SSU