Idédebatt och analys som förnyar arbetarrörelsens frihets- och jämlikhetssträvan

(S) i Danmark – inspirerande eller avskräckande? - Mathias Tegnér

En sak som slagit mig genom åren är vilken polariserad bild svenskar har om danskar och vice versa. För nästan 20 år sedan lärde jag känna min danska fru, då förstod jag bland annat hur svenskars dryckesvanor i Köpenhamn gjort att uttrycket för ”kraftig berusad” eller ”asfull” på danska var just ”svenskerstiv”. Kort sagt, full som en svensk. Det som förändrats under de senaste åren är att fördomarna är mer generaliserande och hårdare. I Danmark är Sverige världens mest naiva land i förhållande till migration och brottslighet. I Sverige beskrivs Danmark som ett land besatt av migrationspolitik och överfyllt av främlingsfientlighet.

 

Den danska kontexten

Liksom att förhållandet mellan våra länder är polariserad, så är också dansk politik polariserad. Det syns exempelvis i hur många nya partier som har dykt upp under de senaste åren. Samtidigt har dansk politik under de senaste årtiondena präglats av stabilitet. Om 90-talet i dansk politik tillhörde socialdemokraten Poul Nyrup Rasmussen, som var statsminister mellan 1993 och 2001, så tillhörde 00-talet det liberala partiet Venstre och Anders Fogh Rasmussen. Den senare tillträdde efter valet 2001 och satt som statsminister fram till att han 2009 blev generalsekreterare för Nato.

Vid denna tidpunkt efterträddes han av sin kronprins Lars Løkke Rasmussen som alltså blev statsminister utan att vinna ett val. Under hela denna period av högerstyre var det högerpopulistiska Dansk Folkeparti en del av regeringsunderlaget utan att sitta i någon regering. När Lars Lökke Rasmussen, som saknar den popularitet och karisma som hans företrädare besitter, väl utlyste val 2011 så förlorade han regeringsmakten. Venstre fick ungefär samma stöd som i valet innan, men eftersom Dansk Folkeparti backade kunde socialdemokraten Helle Thorning-Schmidt tillträda som statsminister.

I dennes två regeringar återfanns dagens statsminister Mette Fredriksen, först som arbetsmarknadsminister och sedan som justitieminister. Thorning-Schmidts regeringsperiod präglades i hög grad av turbulens på grund av olika orsaker. Redan ett knappt år efter valet befann sig regeringen i kris. Bakgrunden till regeringskrisen var en av de stora arbetsmarknads- och skattereformer som regeringen ville driva igenom, som i vissa avseenden liknade Gerhards Schröders reformer i Tyskland ett decennium tidigare. Sommaren 2012 hade var tredje väljare flytt och socialdemokraterna var nere på 17 procents stöd i opinionsundersökningar.

Sommaren 2012 hade var tredje väljare flytt och socialdemokraterna var nere på 17 procents stöd i opinionsundersökningar.

Hur politiska partier agerar är till viss del ett resultat av den kontext och tidsanda de agerar i. ”Alliansen” är svår att förstå utan en kontext av långt regeringsinnehav för S samt en bakgrund av tidigare misslyckade högersamarbeten. Även decemberöverenskommelsen eller januariavtalet kan vara svårbegripliga om de tas ut ur sin kontext. På samma vis är det svårt att första danska S om man inte förstår situationen S befunnit sig i en längre period, det danska politiska landskapet och de politiska frågorna.

 

Danska S bestämmer sig

I september 2018 vajade de röda fanorna i Ålborg, Mette Fredriksens födelsestad, och socialdemokraterna var redo att genomföra sin kongress inför den danska politikens supervalår 2019. Jag var på kongressen som representant för svenska S och minns partiledarens inledningstal mycket väl. Mette Fredriksen var tydlig med att S går till val på att skapa en minoritetsregering där politiken formas med olika partier. Socialdemokraterna ska, enligt Fredriksen, fortsättningsvis förhandla sin migrations och integrationspolitik med Dansk Folkeparti.

Samtidigt tog Mette Fredriksen avstånd från den ekonomiska politik som Helle Thorning-Schmidt fört. Kompassen var tydlig. Klassiska arbetarväljare ska vinnas åter genom att lovas en migrationspolitik såsom Dansk Folkeparti kombinerat med en ekonomisk vänsterpolitik. Det innebar en tydlig brytning med den politik som fördes i den förra S-regeringen, där hon själv satt.

Samtidigt styrdes Danmark av en höger som misslyckats. Lars Lökke var impopulär och i valet 2015 blev Venstre bara tredje största parti. Dansk Folkeparti som då inte ville ingå i regeringen, men likväl stöttade den hade blivit mellanmjölk. Utgångspunkten som socialdemokraterna hade där i september 2018 var mycket god. Dessutom hade det blivit trångt i den danska högern. Två nya högerpopulistiska partier hade uppstått sedan det senaste valet och slogs om väljarna längst ut till höger.

Vilka frågor blev då de viktigaste i det danska valet 2019? På ett sätt var migrationspolitik i fokus under och inför valet. Samtidigt gjorde Socialdemokraterna något som närmast kan liknas med det Reinfeldt gjorde i Sverige 2006. Minns ni hur han då lovade att Moderaterna skulle matcha varje satsning på välfärden som socialdemokraterna skulle göra? Det gjorde att dessa frågor blev mindre intressanta och försvann lite från dagordningen.

I viss mån hände detsamma i Danmark. Socialdemokraterna fick chansen att prata om andra frågor, såsom välfärd och klimatpolitik, eftersom att de konsekvent under hela mandatperioden arbetat för att få tillbaka den tillit som vissa arbetarväljare tappat på grund av migration och den ekonomiska politiken.

Den helgen i Ålborg träffade jag Mattias Tesfaye, integrationspolitisk talesperson.

Den helgen i Ålborg träffade jag Mattias Tesfaye, integrationspolitisk talesperson. Tesfaye, född 1981, är resultatet av mötet mellan en etiopisk flykting och en dansk kvinna. Hans yrkesbakgrund är murare och hans politiska resa började långt ut på vänsterkanten. Han gick från att i väldigt unga år vara kommunist till senare socialist för att slutligen bli socialdemokrat. En sak som slog mig där i Ålborg var att socialdemokratiska toppolitiker i Danmark skriver böcker en masse.

Det har gjort att partiet lyckats bra med att sätta dagordningen. 2017 gav Mattias Tesfaye ut boken Velkommen Mustafa, vilket är en beskrivning av 50 år med socialdemokratisk migrationspolitik. Tesfaye menar att en skeptisk inställning mot invandring är en del av vänsterns historia. Men från 80-talet och fram, i takt med att socialdemokratin togs över av fler akademiker än arbetare, förändrades invandrings- och integrationspolitiken åt liberal riktning. Enligt Tesfaye, ett misstag.

Den 5 juni gick våra grannar till val. Inför valet fanns en oro över en eventuellt mycket svår process för att bilda regering. Oron visade sig något obefogad, särskilt i jämförelse med den svenska processen. Den 27 juni tillträdde Mette Fredriksen som statsminister i en helt och hållen socialdemokratisk regering med stöd av ytterligare tre partier.

 

Hur vandrade väljarna?

Redan den där helgen i Ålborg var det slående hur tydlig vårt systerpartis strategi var. Strategin torde inte kunna kopieras, men vi kan lära av deras stringens. En viktig orsak till varför strategin är svår att imitera är att Sverige inte har något Danske Folkparti. Vi har ett Sverigedemokraterna som i grunden är ett annorlunda, ett mer extremt och ideologiskt rent parti. Sverigedemokraterna är ett rasistiskt parti med nazistiska rötter, som åter och återigen har problem med extremism i sina led. Danskt Folkeparti är ett högerpopulistiskt och i många avseenden obehagligt parti, men det är skapat av en av många omtyckt hemmafru, som lämnade ett mer radikalt parti. Även fast det finns likheter mellan DF och SD, så är det olyckligt att inte se skillnaderna.

Var då de danska socialdemokraternas strategi lyckad? Både ja och nej. Om målsättningen var att öka stödet för det egna partiet var strategin misslyckad. S backade med 0,4 procent i valet trots en svag borglig regering. Redan valresultatet 2015 på 26,3 procent var historiskt lågt och att backa från det var ingen framgång. Detta tryckte också Mette Fredriksen på under den precis genomförda kongressen i september i år. Samtidigt går det att argumentera för att strategin var en förutsättning för regeringsskiftet.

Var då de danska socialdemokraternas strategi lyckad? Både ja och nej.

I valet fick det röda blocket egen majoritet. Om problemet tidigare var att arbetarväljare röstade höger lyckades man till viss del åtgärda det. Det skedde ett tydligt flöde från Dansk Folkeparti till danska S, dock valde urbana medelklassväljare att lämna partiet, huvudsakligen för det socialliberala vänsterpartiet Radikal Venstre. I praktiken skedde alltså en förflyttning till vänster längs hela den politiska skalan. En andel väljare som tidigare röstat på S gick till något alternativ främst till vänster eller till ett grönt parti men även till ett socialliberalt alternativ. S vann arbetarväljare och växte utanför storstäderna men tappade de högutbildade och urbana.

Kan detta vara en vinnande strategi för andra socialdemokratiska partier i Europa? I jämförelse med Sverige ska man komma ihåg att Danmark har en betydligt större arbetarklass och en större rural befolkning. Det svensk socialdemokrati gjorde under mellankrigstiden var att vinna både arbetarklass och medelklass och det har danska S hittills inte lyckats med. Det är uppenbart att den hårda retoriken, som lockade vissa väljare, också har skrämt bort andra. Det är därför ingen tillfällighet att Radikal Venstre med en generös flyktingpolitik gick framåt.

Samtidigt var Socialdemokraterna det enda parti i det röda blocket som lyckades attrahera väljare från den blå sidan. Det är spännande att danska S har klarat något som är viktigt för oss svenska socialdemokrater, nämligen att få arbetarväljare att återvända, även om S har gjort det med alltför stora förluster. Deras konsekvens och tydlighet är dock imponerande, även om delar av sakpolitiken är hårdsmält i en svensk kontext.

 

 

Danmark & högerpopulismen

Dansk högerpopulism väcktes på 70-talet av juristen och bornholmaren Mogens Glistrup, som gjorde sig känd för att höja skattesmitare till skyarna genom att jämföra dem med motståndsmän mot den nazistiska ockupationen under andra världskriget. Glistrup ville också lägga ned det danska försvaret och ersätta det med en telefonsvarare som på ryska sa: ”Vi ger oss”. Glistrup, som grundade Fremskridtspartiet satt också själv i fängelse under ett par år på 80-talet för skattebrott. Pia Kjærsgaard, som i flera avseenden var Glistrups kronprinsessa bildade Dansk Folkeparti 1999, ihop med en handfull andra avhoppare. 2001 var Fremskridtspartiets historia all och de förlorade sina platser i Folketinget, samtidigt som DF nästan fördubblade sina röster.

På 70-talet bildades också det parti som i dag kallas Kristendemokraterne, vilket inte ska förväxlas med det större kristdemokratiska partiet, Konservative.
     Anledningen var ett motstånd mot en liberalisering av abortreglerna. Partiet har genom historien balanserat på olika sidor av den danska tvåprocentsspärren.

2015 bildades det nationalkonservativa och högerpopulistiska partiet Nye Borgerlige. Med värdeord som fäderneslandet, frihet och framsteg gick de till val på ett totalt flyktingstopp och utvisning av icke danska medborgare, vid alla typer av brott. Partiet vill lämna EU, men är positiva till Nato.

Stram Kurs bildades 2017 av advokaten Rasmus Paludan, som snabbt blev ett fenomen på YouTube. Deras modus operandi var att arrangera demonstrationer i ”ghetton”, med svenskt språkbruk i socialt utsatta bostadsområden. Där brändes koraner, vilket ofta ledde till bråk, som sedan publicerades på sociala medier.

     Partiet gick till val på att islam i största möjliga mån ska förbjudas med sloganer som ”invandringen ska inte begränsas, utan ett stort antal muslimer behöver lämna vårt land varje år”.

I valet 2019 gjorde Dansk Folkeparti ett katastrofval och gick ifrån 21,1 procent till 8,7 procent. Av de nya partierna fick Nye Borgerlige 2,4 procent och därmed fyra mandat i det danska parlamentet med 179 platser. Stram Kurs fick 1,8 procent och därmed inga mandat. Kristendemokraterne ökade från 0,8 procent till 1,7 procent och förblir utanför parlamentet. Dessa 3,5 procent bortkastade högerröster gjorde naturligtvis regeringsbildandet enklare för Mette Fredriksen och S.

 

Mathias Tegnér, riksdagsledamot S