Idédebatt och analys som förnyar arbetarrörelsens frihets- och jämlikhetssträvan

Digitalisiering som hävstång - Kajsa Borgnäs

I Tyskland diskuteras en rättighet att arbeta hemifrån. I Frankrike är det förbjudet för många arbetsgivare att kontakta anställa efter arbetstid. Digitalisering förändrar arbetslivet och samhället. Hur förändringen blir är upp till oss – vad vill vi?

Är den pågående digitalisieringen positiv eller negativ ur ett arbetstagar- och rättviseperspektiv? Det enkla svaret är att det beror på. Hur de olika aktörerna – inte minst de politiska partierna och fackförbunden – klarar av att anpassa samhällsinstitutionerna och spelreglerna på arbetsmarknaden kommer att avgöra huruvida digitalisieringens potentialer också omvandlas i arbetspolitiska och sociala vinster.

Bakgrunden till denna diskussion är välkänd. För runt sex år sedan chockade de amerikanska forskarna Carl Frey och Michael Osborne i gång en debatt om möjliga kvantitativa arbetsplatseffekter av digitaliseringen. De beräknade att nästan hälften av alla jobb i USA var ”automatiserbara”, dvs. skulle kunna utföras av robotar och annan teknologi. Olika följdberäkningar visade att mellan 9 och 60 procent av alla jobb i olika länder är ”automatiserbara” och alltså löper risk att automatiseras inom de närmaste decennierna.

Efter mycket kritik mot denna typ av beräkningar – både metodologisk kritik och kritik mot tolkningen av beräkningarna – såväl som en växande mängd empiriska data som visar på hittills relativt liten jobbförlust i högt automatiserade eller ”högrisk“-branscher, har fokus flyttat till de kvalitativa aspekterna av digitaliseringen.

I många länder i Europa, inte minst i Tyskland, pågår också en omfattande debatt om digitaliseringens effekter på välfärdsstaten och den sociala jämlikheten. Här spelar faktorer som demografi, socialförsäkrings- och utbildningssystem en central roll.

Låt oss börja med frågan om demografi. Europa åldras. Vissa länder snabbare än andra. När efterkrigsgenerationerna går i pension under de kommande två decennierna – och färre ungdomar kommer in på arbetsmarknaden – kommer det sammantaget att finnas runt 45 miljoner färre arbetstagare i Europa, vilket är en minskning av arbetskraften med 15 procent. Digitalisering – dvs. att (digital) teknologi tar över funktioner som hittills utförts av mänsklig arbetskraft – är därmed helt nödvändigt, framför allt i många västeuropeiska länder.

Mer tekniska hjälpmedel innebär att den fysiska belastningen för många välfärdsarbetare kan minska och kommunikation och logistik kan underlättas.

Nya teknologier i sektorer och branscher som hittills varit lågt automatiserade – inte minst i välfärdssektorerna vård, skola och omsorg – betyder att man kan göra mer för mindre pengar, vilket kommer att vara nödvändigt för att behålla välfärdsnivån med en krympande yrkesaktiv befolkning.

Mer tekniska hjälpmedel innebär att den fysiska belastningen för många välfärdsarbetare kan minska och kommunikation och logistik kan underlättas. Med en åldrande arbetskraft kommer dessutom mer investeringar i teknik vara nödvändigt för att hålla industrin och (den privata) servicesektorn i gång.

Politiskt innebär detta att infrastruktur för bredband och 5g måste byggas ut både i och utanför storstäderna, att digital kompetens stärks inom utbildningsväsendet och att rådgivning och stöd till företag – särskilt de små och medelstora företagen vilka annars riskerar att hamna efter – utökas. Inom detta fält råder relativt stor konsensus mellan partierna och mellan de olika arbets- och socialpolitiska aktörerna.

Sverige befinner sig här med sin digitaliseringsvilliga befolkning, höga utbildningsnivå på arbetskraften, redan relativt höga digitaliseringsgrad i industri och service och en stor andel storföretag såväl som flera framgångsrika it-företag (till exempel Ericsson, Skype) i den internationella digitala täten.

Å andra sidan är inget land skonat från digitaliseringens (potentiella) avigsidor. Här blir också diskussionen svårare och mer kontroversiell. På jobbet ökar stressen när fler uppgifter måste utföras parallellt; möjligheten till övervakning av enskilda arbetstagare växer; värdet av en utbildning urholkas allt snabbare. Ansvaret för att arbetstagaren har adekvat utbildningsnivå, och kontinuerligt vidareutbildar sig för att upprätthålla den, ligger i dag till största delen på individen själv.

Nya branscher, till exempel inom de så kallade plattforms- och ”start-up”-ekonomierna, är ofta helt eller till stora delar oreglerade.

Nya branscher, till exempel inom de så kallade plattforms- och ”start-up”-ekonomierna, är ofta helt eller till stora delar oreglerade. I välfärdssektorn är det från brukarsynpunkt oklart vilka långtidseffekter fler maskiner snarare än människor i långvården eller i klassrummet kommer att få. Med den växande betydelsen av datainsamling och -bearbetning för bibehållen konkurrenskraft, uppstår nya, svåra frågor om hur man skyddar arbetstagarnas, konsumenternas och medborgarnas privatsfär och integritet.

Det är här välfärdsstatens institutioner kommer in i bilden. Detta är också en debatt som sällan ligger i arbetsgivarnas (eller de borgerliga partiernas) intresse, och som därför Socialdemokraterna och fackförbunden mycket starkare borde driva än i dag. Tre aspekter verkar vara särskilt viktiga ur arbetstagarperspektiv: tid, utbildning och medbestämmande. Här krävs nya idéer för att uppdatera välfärdssystemen för att passa en digital ekonomi.

Flera aktuella undersökningar visar att tid blivit en allt viktigare faktor för många arbetstagare. Möjligheten till mer självbestämmande över sin arbetstid och att variera arbetstiden för att passa ihop med privatlivet växer med digitalisering. I flera länder och branscher har idéer och modeller vuxit fram på hur rätten till mer ”tidssuveränitet” kan stärkas.

Det franska systemet med hårda regler mot att arbetsgivaren kontaktar arbetstagaren efter arbetstid är redan välkänt. En mindre känd möjlighet vilken debatteras i Tyskland är en ”rätt till homeoffice”, alltså att arbetstagaren får en grundläggande rätt att arbeta hemifrån, och att det är upp till arbetsgivaren att visa att det är nödvändigt att arbetstagaren (varje dag) befinner sig på sin arbetsplats.

En annan idé, vilken också delvis implementerats i vissa tyska branscher genom kollektivavtal, är införandet av så kallade ”individuella tidskonton”. Modellen går ut på att en arbetstagare kan ”betala in” övertid eller andra arbetstimmar på ett konto, och sedan har rätt att ta ut dessa timmar i kortare arbetstid, exempelvis ett friår, tid för utbildning, kortad veckoarbetstid eller tidigare (deltids-)pensionering.

Det socialdemokratiska partiet i Tyskland (SPD) har föreslagit att ett sådant personligt tidskonto inrättas för varje individ i landet och administreras statligt, eventuellt också med en ”startsumma” (på upp till 200000 kronor) från staten.

Ett annat område där det krävs nya idéer och modeller i en digitaliserad ekonomi är det så kallade ”livslånga lärandet” eller frågan om hur man garanterar att arbetstagarna kan behålla och utveckla sina kompetenser i takt med arbetslivets förändring. I Sverige finns redan ett väl utbyggt vuxenutbildningssystem, men ofta tvingas arbetstagarna vidareutbilda sig på sin fritid eller är beroende av att arbetsgivaren bestämmer huruvida utbildning är önskvärt eller inte.

I ett pressat arbetsliv missgynnar detta grupper med mindre flexibla jobb, och riskerar att öka polariseringen i arbetslivet

I ett pressat arbetsliv missgynnar detta grupper med mindre flexibla jobb, och riskerar att öka polariseringen i arbetslivet, inte minst eftersom det främst är redan högutbildade som tenderar att utbilda sig vidare. Genom ”Omställningsfonden” och liknande initiativ har visserligen arbetsmarknadens parter börjat ta ett större ansvar för att stödja jobbsökande, men systemen bygger på att individen blir arbetslös först innan den typen av hjälp finns att tillgå.

Ett sätt att stärka utbildningens roll på alla delar av arbetsmarknaden och integrera vidareutbildning som en naturlig del i arbetslivet vore att ge en statlig myndighet, exempelvis Arbetsförmedlingen, ett proaktivt uppdrag som kvalifikationsförmedling, också för arbetstagare som (ännu) inte är arbetslösa.

I stället för att – som nu sker – urholka och undergräva Arbetsförmedlingen och därmed ytterligare individualisera ansvaret för att vara ”anställningsbar”, vore det möjligt att ge en utvidgad Arbets- och kvalifikationsförmedling uppdraget att identifiera riskgrupper och tillsammans med arbetsgivarna, branschorganisationer eller arbetsmarknadens parter, rådgiva kring och förmedla utbildningar till enskilda arbetstagare – innan de blivit arbetslösa. Eventuellt kunde också alla arbetstagare få en laglig rätt till (viss) vidareutbildning på sin arbetsplats.

För det tredje, och eftersom digitalisieringens positiva sidor (coola maskiner, snabbare och mer effektiva processer, mer geografisk och tidsmässig flexibilitet) ofta är mer uppenbara än dess negativa sidor (stress, övervakning, polarisering och smygande ojämlikhet), vore det önskvärt med en stärkt rätt till medbestämmande kring implementeringen av digital teknologi på arbetsplatserna.

Arbetstagarna och deras fackliga representanter måste ha rätt att bli informerade, eventuellt också medbestämma, kring ny teknik och dess inverkan på arbetet.

Arbetstagarna och deras fackliga representanter måste ha rätt att bli informerade, eventuellt också medbestämma, kring ny teknik och dess inverkan på arbetet. Man skulle också kunna föreställa sig ett slags branschspecifikt ”observatorium”, eller en monitorfunktion hos arbetsmarknadens parter, där risker och ”röda linjer” för digital teknik diskuteras.

Inte minst om artificiell intelligens (AI) får det genomslag i vårt samhälle och arbetsliv som vissa förebådar, behövs nya fora där aktörerna kan diskutera och komma överens om hur och var AI får sättas in, och på vilka sätt AI inte får användas, exempelvis i profilering av anställda eller för prestationskontroll.

Slutligen behövs mer praxisnära forskning över digitaliseringen ur ett arbetstagar- och arbetskvalitetsperspektiv. Det gamla goda arbetslivsinstitutet borde återupplivas, med ett särskilt uppdrag att forska kring arbete och ny teknik.

Tvärtemot hur det lät för några år sedan, när digitalisering å ena sidan demoniserades som välfärds- och arbetssamhällets undergång och å andra sidan som en skön ny värld av medborgarlön och evig semester, har utvecklingen de senaste åren visat att digitalisering i praktiken innebär en successivt växande betydelse av maskiner och av människor som kan hantera maskiner. Långsamt utkristalliserar sig också nya riskområden, och därmed behovet av uppdaterade arbetsmarknads- och välfärdsinstitutioner.

I diskussionen om samspelet mellan människa och maskin är egentligen socialdemokratin i sitt esse. Men det gäller för partiet och parterna att hänga med i de många snabba svängarna, och våga tänka nytt. Framför allt gäller det att formulera arbetstagar- och välfärdsintresset i digitaliseringsprocessen, och ur detta intresse föreslå konkreta reformer som stärker människan i relation till den allt starkare maskinen (och dess ägare).

Digitalisering är i grunden inget annat än den automatisering vi känner sedan över hundra år. Men allt går snabbare nu. Med rätt ”social inbäddning” kan digitaliseringen bli en viktig hävstång för ett mer jämlikt och socialt hållbart samhälle och arbetsliv.

 

Kajsa Borgnäs, chef på det tyska fackliga utredningsinstitutet Stiftung Arbeit und Umwelt der IG BCE