Sommarens mest lyssnade sommarpratare var psykiatrikern Anders Hansen, som skrivit två böcker om psykisk ohälsa. Hans sommarprat kretsade kring hur dagens livsstil får oss att må dåligt. Merparten av mänsklighetens historia har vi levt som jägare och samlare och våra instinkter och behov är formade därefter. Våra hjärnor är inte evolutionärt anpassade för ett stillasittande liv, där mänsklig kontakt ersätts av skärmtid och sömnen blir lidande.
Rekommendationerna var enkla: rör på dig, ha skärmdisciplin, prioritera sömnen och vårda dina sociala relationer. Men krocken mellan evolution och samtid är mer än bara livsstilsval – det är en fråga om hur vi organiserar vårt samhälle. Det är en fråga om vilket samhälle vi vill ha.
Om vi går utanför den vanliga förklaringsmodellen om smartphones, hur kidsen bara sitter framför datorn numera och hur mammor bara ska vara lite ”snällare mot sig själva”, är det något annat som förändrats under ytan på dagens individualiserade tilltal: ojämlikheten. Ojämlikheten ökar snabbare i Sverige än i något annat OECD-land.
Enligt nationella folkhälsoenkäten var det 17 procent av befolkningen i åldern 16–84 år som uppgav nedsatt psykiskt välbefinnande år 2018. Andelen var högst bland kvinnor, unga samt bland personer födda utanför Europa. Andelen som uppgav nedsatt psykiskt välbefinnande har ökat de senaste femton åren, både bland kvinnor och män, i de flesta åldersgrupper och i samtliga utbildningsgrupper.
nedsatt psykiskt välbefinnande har ökat de senaste femton åren, både bland kvinnor och män, i de flesta åldersgrupper och i samtliga utbildningsgrupper.
Under samma period har även den upplevda stressen och besvär av ängslan, oro eller ångest ökat – särskilt bland unga och kvinnor. Aldrig tidigare har så många svenskar varit sjukskrivna på grund av stress. Unga kvinnor står för den största procentuella ökningen – för kvinnor mellan 25 och 29 år har sjukskrivningarna ökat med 370 procent sedan 2011.
Enligt en rapport från MUCF är symptom på psykisk ohälsa som till exempel stress, trötthet och sömnbesvär vanligare i dag bland unga mellan 16 och 29 år än under jämförelseåret 2007. Då hade 34 procent ofta problem med stress, jämfört med den nya undersökningen från 2018 där siffran ligger på 49 procent. Bland tjejerna hade symptomen ökat med 18 procentenheter – från 42 procent till 60 procent. Under de senaste 15 åren har förvisso antalet suicid minskat – men den positiva trenden gäller inte ungdomar och unga vuxna.
Sammanfattningsvis är den psykiska ohälsan klass-, köns- och åldersöverskridande. Men den drabbar särskilt unga, kvinnor och värst är det för dem som befinner sig längst ned på samhällets trappstege.
Här är det viktigt att göra en distinktion mellan psykisk ohälsa och psykiatrisk diagnos. Att befolkningen generellt sett tycks må sämre enligt undersökningar som bygger på självskattningar är inte detsamma som att fler är i behov av psykiatrisk vård. Men det är politiskt viktigt, för det säger oss något om hur samhället fungerar. Eller inte fungerar.
Det är svårt att inte göra kopplingen till skolstressen, den otrygga arbetsmarknaden, bostadsbristen, jäkten under småbarnsåren och arbetslivets villkor. Till patriarkatet; kapitalismen. För det är just i gränslandet mellan tonår och vuxenliv, från ekonomiskt beroende till ekonomiskt självständig och så småningom i omställningen från egenansvar till familjeansvar som graferna pekar uppåt i nästan alla mätningar som har med psykisk ohälsa att göra.
När vi är som svagast inför marknaden är också då vi mår som sämst.
Det blir allt svårare att få en bostad utan kapital hemifrån, få ett jobb utan hjälp av ett socialt nätverk, bära familjeekonomin som ensamstående eller klara ålderdomen utan anhörigomsorg. I takt med en eskalerande ojämlikhet där förutsättningarna att färdas väl genom livet blir alltmer avhängiga klassbakgrund och materiella tillgångar, är det inte så konstigt att vi känner oss mer stressade, ångestfyllda och oroliga. Särskilt för den majoritet som fortfarande bär omsorgsansvaret: kvinnor.
När vi är som svagast inför marknaden är också då vi mår som sämst.
Häri ligger kärnan i den socialdemokratiska berättelsen om vårt mående och varför vi måste börja politisera den psykiska ohälsan – bredare än (förvisso nödvändiga) primärvårdsreformer, stödlinjer och vårdplatser inom psykiatrin. Den socialdemokratiska välfärdsstaten har inte bara handlat om social och ekonomisk rättvisa, eller hur samhället mest effektivt organiseras, utan även om hur vi vill leva. Kollektiva lösningar är inte bara rationella, de är också önskvärda. Vi mår bättre av att leva jämlikt, sammanhållet, med hög grad av tillit till varandra.
Folkhälsoexperten Michael Marmot visar i sin bok ”Statussyndromet” hur jämförelsen med andra i sig skapar ohälsa. Över en viss gräns är det inte den absoluta standarden som spelar roll, utan den relativa. Ojämlikhet stressar oss till att jaga nästa trappsteg i hierarkin för att återfå en känsla av delaktighet och kontroll. Ju fler och ju högre stegen blir, desto svårare att känna den tryggheten.
I boken ”Den inre ojämlikheten” av Kate Pickett och Richard Wilkinson presenteras forskningsläget kring hur ojämlikheten får oss att må sämre. Det är värst för de mest utsatta, men det skär genom samhällets alla skikt. Länder med stora inkomstklyftor riskerar ohälsa och sociala problem i större utsträckning än mer jämlika samhällen.
Pickett och Wilkinsons centrala tes är att vi lever med spänningen mellan två olika sociala strategier; en baserad på vänskap och samarbete, som ska ha varit dominerande i de egalitära jägar- och samlarsamhällena, en annan som bygger på hierarkier med över- och underordning och som dominerar i dag. Det är alltså ett steg längre från Hansens sommarbudskap om att vi inte är evolutionärt anpassade för en stillasittande och socialt avskärmad vardag: vi är inte ens evolutionärt anpassade för kapitalismen.
Kapitalismen premierar en ”var man för sig”-mentalitet snarare än samarbetskultur. Utgångspunkten blir hur du kan generera lönsamhet, inte sällan på någon annans bekostnad, eller stick i stäv med vad som vore bäst för det gemensamma. I Handelsnytt 20/8-19 beskriver butiksanställda Malin denna konflikt: ”Den största påfrestningen för mig i min yrkesroll är glappet mellan vetskapen om att vi måste konsumera mindre för att dämpa klimatförändringarna och att min arbetsroll kräver att jag uppmuntrar till motsatsen.”
Marx skulle kallat det ett typexempel på alienation; känslan av maktlöshet inför ens egen påtvingade roll i det kapitalistiska maskineriet. Gör inte du jobbet så gör någon annan det.
Det finns mängder av forskning som visar att vi föredrar att agera altruistiskt snarare än egennyttigt. Ändå triangulerar de politiska partierna utifrån vad du som enskild har att vinna på respektive partis politik, snarare än den bredare berättelsen om vad som vore bäst för samhället. Den berättelse som unga klimataktivister som Greta Thunberg står på barrikaderna och tappar rösten för.
De enda som bryter mot den anklagande individualism som rimmar så illa med den tilltagande ojämlikheten och de maktstrukturer den befäster, är faktiskt nationalisterna. Kanske kan det vara en del i deras framgångar.
Nationen erbjuder ett sammanhang, en mening – något större än en själv. En gemenskap.
Nationen erbjuder ett sammanhang, en mening – något större än en själv. En gemenskap. Något värt att kämpa för. Framför allt pekar de ut en fiende som förklarar motgångarna, om det så är på arbetsmarknaden eller i det sociala. Det är inte dig det är fel på – det är invandrarnas fel. De anspelar på den mänskliga drivkraften att värna det gemensamma, genom att piska upp en rädsla om att ens gemenskap är hotad. Längtansfyllda citat som ”förr kunde man lämna olåst” fångar å ena sidan en rädsla som ofta har rasistiska undertoner, å andra sidan viljan att känna sig trygg.
Den berättelsen ska Socialdemokraterna äga. Men den gemenskap och trygghet vi odlar är välfärdssamhället. När vi pekar finger gör vi det mot kapitalet. Inte mot varandra. Analysen bygger på klass, inte etnicitet. På förståelsen att kapitalismen innebär skadeverkningar som behöver mildras genom sociala skyddsnät – sjukförsäkringen, föräldraförsäkringen, a-kassan.
Socialdemokratins styrka har alltid varit budskapet att när du är som svagast, ska samhället vara som starkast. Det är en politik och en retorik som lättar ansvarsbördan från den enskilda men samtidigt erkänner vikten av att alla individuella krafter behövs för att samhället ska gå ihop.
Det behövs som motvikt till den nyliberala doktrin som går hand i hand med kapitalismens fortlevnad, bäst sammanfattad av Ebba Busch Thors berömda tweet apropå kvinnors ofrivilliga deltidsarbete och låga pensioner: ”Gör andra val, få ett annat resultat.”
Det är på tiden att vi ser den psykiska ohälsan som en varningssignal om vart samhället är på väg och ifrågasätter nyliberalismens givna antaganden om människan som självisk och nyttomaximerande.
Det är lätt att frågan om psykisk ohälsa växer sig så stor att man som politiker lamslås. Att det blir för ”komplext”. Kvittot på det är kanske den rörande politiska enighet som tycks råda om att den psykiska ohälsan är ett problem – men bristen på reformer som faktiskt adresserar den.
Människor är sociala varelser och viljan att värna det gemensamma är djupt rotad i oss.
Lösningen ligger förstås inte i att återgå till jägar-samlarsamhället, men det finns mycket att hämta i det marxistiska tankegods socialdemokratin redan vilar på: vi är mer än det vi producerar, dina möjligheter ska inte begränsas av köpkraft, vi är medborgare, inte kunder och vi har alla ett egenvärde bortom ”det personliga varumärket”. Människor är sociala varelser och viljan att värna det gemensamma är djupt rotad i oss. Dessa psykologiska mekanismer borde vänstern förstå att politisera, i syfte att bygga ett bättre samhälle
för alla.
Mot slutmålet om jämlikhet och social harmoni, gäller det att framställa provisoriska utopier som ger människor hopp och framtidstro. Det handlar om det goda arbetet, en meningsfull fritid, en trygg och likvärdig skolgång och en vård och omsorg som finns där när du behöver den.
Det är vår skyldighet som socialdemokrater att lyfta blicken från självhjälpsliberalism till samhällsstruktur.
Elinor Odeberg, regionpolitiker i Region Stockholm
