John Stuart Mill var unik. Från ung ålder blev han hemskolad av sin far James Mill med ambitionen att skapa ett intellektuellt geni. Bland annat hjälpte den berömda filosofen Jeremy Bentham till.
Mill blev tidigt begränsad i sitt umgänge med andra barn och fick en extremt rigorös utbildning. Vid tre års ålder blev han undervisad i antik grekiska och läste därefter många klassiska verk på originalspråk, exempelvis Platons dialoger. Fram till åtta års ålder studerade han aritmetik, fysik, astronomi och historia. Vid åtta började han studera latin och algebra. Vid tio kunde han med enkelhet läsa klassiska verk på antik grekiska såväl som latin. Nu fick han även börja skriva poesi och författade en fortsättning på Illiaden. Vid tolv studerade han skolastisk logik och Aristoteles, vid tretton började han läsa politisk ekonomi samt Adam Smith. Och så vidare.
Den hårda utbildningen hade dock sitt pris. När han var tjugo år drabbades han av en depression. Lyckligtvis tog han sig ur den och kunde senare under sitt liv skapa briljanta filosofiska verk.
En liberal demokrati – med socialism
I dag räknas Mill till en av liberalismens viktigaste filosofer. Hans bok ”Om friheten” som publicerades 1859 blev genast populär och räknas till ett av de främsta liberala verken. Boken ger ett robust försvar för individualism, den berömda skadeprincipen (som något förenklat säger att individer bör vara fria att agera som de önskar förutom i fall där de skadar andra) och yttrandefrihet.
Det kan därför komma som en förvåning att Mill inte bara sympatiserade med socialister utan även kallade sig själv socialist samtidigt som han kallade sig för ”avancerad liberal”. Sven Ove Hansson, professor i filosofi, har skrivit om hur Mill karaktäriserade sina egna politiska ställningstaganden.
”Mill var mycket noggrann i sin politiska självkaraktäristik. Han räknade sig som ’radikal’ och ’avancerad liberal’ men inte som ’liberal’ i största allmänhet. Han hade ett starkt engagemang för att utvidga rösträtten till att omfatta alla kvinnor och män. Följaktligen kallade han sig ’demokrat’, men inte alltid utan reservationer. Vid flera tillfällen distanserade han sig från benämningen ’demokrat’ med hänvisning till sina åsiktsskillnader gentemot de dominerande demokraterna under denna tid. Med början år 1848 kallade han sig ’socialist’, och engagerade sig för en försiktig och gradvis övergång till ett system som skulle förena kollektivt ägandeskap med en marknadsekonomi byggd på konkurrens.”
Att vara liberal och kalla sig socialist skulle i dag anses motsägelsefullt. Det finns dock enligt Mills filosofi ingen motsättning; tvärtom.
Mill intresserade sig för den mänskliga friheten. Någonting större, mer meningsfullt, än enbart ekonomisk frihet. Att vara en fri människa menade han är att leva i enlighet med sin individualitet, att inte via lagar, normer, staten eller andra människor tvingas leva ett liv som inte passar en.
Mill gör en viktig distinktion mellan individuell frihet och kommersiell frihet. Faktum är att enligt Mill så omfattas det ekonomiska livet i huvudsak inte av den frihet och de principer han beskriver i ”Om friheten”. Mill var en stark anhängare av frihandel och konkurrens men menade att ekonomiska friheter inte har samma status som de individuella friheterna såsom yttrandefriheten och tankefriheten. Skälet är att det ekonomiska i hög grad påverkar andra människor. Det ekonomiska är socialt, det påverkar alla och kan göra andra stor skada.
Därför förespråkade Mill inte bara arbetarägda företag utan även positioner som att jord och naturtillgångar bör ägas av alla, arvsskatt på 100 procent över vissa belopp samt totalt alkoholförbud för personer som upprepat begått brott berusade.
För en liberal av vår tid kan detta te sig märkligt. Att individens frihet är någonting annat, något större, mer viktigt och meningsfullt än sänkt skatt, privatiseringar och tillgång till sprit. Det säger dock mer om en del av vår tids liberaler än vad det säger om en av liberalismens främsta ideologer.
Payam Moula, chefredaktör på Tiden
