Ett nytt politiskt landskap och prekärt läge för socialdemokratin. Vägen mot 2022 går genom minerad mark. Samtidigt har S viktiga fördelar. Jan Larsson beskriver den politiska samtiden och ger flera konkreta råd.
Aktuellt, tisdagen 20 augusti: Äldreboenden debatteras. Socialminister Lena Hallengren försvarar den rådande bristen på äldreboenden med att alliansregeringen under hela sitt regeringsinnehav sänkte skatterna i stället för att satsa på äldreomsorgen.
Ebba Busch-Thor ler när hon hör argumentet, lägger huvudet på sned och säger ungefär ”Ja, vi sänkte skatten för de med lägst inkomster. Och ni sänker nu skatten för dem som har allra högst inkomst i stället för att satsa på äldreomsorgen. Den prioriteringen skulle vi aldrig göra.” Det var en föraning om hur valrörelsen 2022 kommer att se ut. Januariavtalets centerpartistiska och liberala reformer kommer att vändas mot Socialdemokraterna.
Först med kritik i sak – åtgärderna gynnar de redan rika och gynnade. Sedan som ett ifrågasättande av moral, där socialdemokrater gång efter annan kommer att tvingas svara på frågan varför väljarna nu ska lita på dem, när de slopar värnskatten, förändrar arbetsrätten och påbörjar marknadshyror tvärt emot valretoriken.
Det som socialdemokratin kanske allra mest förknippas med – regeringsduglighet och kompromissvilja – kommer att vändas emot partiet.
Det som socialdemokratin kanske allra mest förknippas med – regeringsduglighet och kompromissvilja – kommer att vändas emot partiet. När Moderaterna 2005 började kalla sig ”Sveriges enda arbetarparti”, stal begreppet arbetslinjen och började hylla kollektivavtalen så var det ett sätt att utmana Socialdemokraternas trovärdighet runt full sysselsättning och låg arbetslöshet.
2022 kommer de politiska motståndarna inte behöva ta den omvägen för att ifrågasätta socialdemokratins trovärdighet. De behöver inte göra mer än peka på vad partiet lovade innan valet och vad som levererades efter. Parallellt kommer ett antal globala politiska tendenser att utmana Socialdemokraternas traditionella strategiarbete i nästa valrörelse.
För tjugo år sedan fruktade människor ekonomisk kris och arbetslöshet. I dag toppas oroslistan av organiserad brottslighet, terrorism och politisk extremism. Det enda stabila i SOM-undersökningarna är att miljöförstörelse och klimatförändringar ligger högt. De nya frågeställningarna passar inte in i den klassiska vänster/höger-konflikten – och kan inte heller lösas med en enkel reform under en mandatperiod.
Det riskerar att leda till passivitet när regeringens fokus är nästa regeringsöverenskommelse och nästa budget. Och om politiken inte klarar av att presentera en framtidsorienterad och trovärdig politik för att hantera frågeställningarna så tar identitets- och symbolfrågor över.
Flygskam, uppmaningar om att sluta ge pengar till tiggare och förhoppningar om att narkotikabrukare ska ta sitt ansvar för att minska gängkriminaliteten i förorterna blir svaren – inte politiska program. Plötsligt är det individen som är ansvarig för enorma samhällsproblem, inte politiken. Det är långt bort från den traditionella reformismen som alltid präglat arbetarrörelsen.
Även synen på samarbete förskjuts. För 25 år sedan var triangulering det strategiska modeordet. Man utvecklade sin egen politik genom att ta andra partiers mest populära positioner. Nu slår pendeln tillbaka. Tydlighet, konflikt och äkthet premieras. Trump, Johnson, Bolsonaro, Orban, Salvini – alla hade varit otänkbara för 20 år sedan. Nu styr de världen. Det är hårt, det är konfliktfyllt, det är uppblåst och det går snabbt
För Socialdemokraterna borde alla dessa förändringar vara oroande.
För Socialdemokraterna borde alla dessa förändringar vara oroande. Många av de viktigaste politiska frågorna i dag är antingen ”högerfrågor”som brott och straff, eller ”outsourcade” till samarbetspartier som klimat-, bostads- och integrationspolitiken. Socialdemokraterna har en tydlig position på vänster/höger-skalan men svårt att orientera sig på den nya postmoderna-ultrakonservativa GAL-TAN-skalan.
Självbilden att vara ett regeringsbärande och därför kompromissvilligt parti är stark – och företrädare för partiet är ofta försiktiga och kompromissvilliga, undviker gärna konflikt och har svårt att hitta rätt i identitetsfrågor.Identitetspolitiken skulle kunna vara ett uttryck för den långa högkonjunkturen. Människor kanske har råd att unna sig lyxen att vara identitetssökande och strunta i fördelningspolitiken?
Det finns få exempel som stöder en sådan tanke. Tvärtom, trots Europas ökande arbetslöshet, hopplöshet och växande klyftor har socialdemokratin imploderat i land efter land. Pasokifiering kallas det ibland efter grekiska Pasok som ledde Grekland igenom en statsfinansiell kris och gick från 44 procent i valet 2009 till 5 procent 2015. Liknande öden har socialdemokrater mött i Skottland, Irland, Frankrike, Tjeckien, Nederländerna och nu senast i Italien.
I Sverige har ingen kollaps skett. Men det gradvisa opinionstappet är ändå dramatiskt. Valresultat på 35 procent var en katastrof 2006. Nu reagerar få på opinionsmätningar som ger partiet 25 procent. Det normala stödet för ”vänstersidan” i svensk politik var fram till nyligen mellan 50 och 55 procent. I valet 2018 fick de partierna 40 procent.
Det saknas inte utmaningar men det finns också några viktiga fördelar för socialdemokratin.
Partiet är fortfarande största parti. De andra är inte bättre på att orientera sig i det nya landskapet. Partiet är regeringsbildande. Det innebär i och för sig att man tvingas att ta ansvar – men det betyder också att man har ett antal medialt intressanta talespersoner i form av ministrar och kan använda regeringskansli, myndigheter och utredningsväsende för att förverkliga sin politik och visa handlingskraft.
Det finns inte heller någon starkare partiorganisation i Sverige. Med nästan 100000 medlemmar finns en medlemsbas och kraft som både kan aktiveras i politiskt utvecklingsarbete och i kampanjinsatser.
Det är en bra grund att bygga en strategi för framtiden på. Men vare sig väljarstöd, regeringsinnehav eller medlemsantal kommer gratis. Vart och ett av de pasokifierade europeiska systerpartierna var en gång i tiden precis där. Därför måste politiken ständigt utvecklas, ledarskapet vässas och organisationen vårdas. Utveckling och förändring är reformismens drivkraft.
För det första behöver partiet skaffa en tydlig långsiktig och framtidsorienterad reformagenda för att mota kritiken kring kompromissandet under JA.
För det första behöver partiet skaffa en tydlig långsiktig och framtidsorienterad reformagenda för att mota kritiken kring kompromissandet under JA. Väljarna måste veta vad Socialdemokraterna vill för att kunna acceptera att kompromisserna görs – nu och i framtiden. Och det saknas inte spännande framtidsutmaningar att ta tag i för arbetarrörelsen.
Utveckla den socialdemokratiska klimatpolitiken. Med miljöpartister som miljö- och klimatministrar blir partiets egna utveckling av en socialdemokratisk klimatpolitik särskilt viktig. För ett parti som vill vara relevant i dag duger det inte att outsourca en fråga som i 15 år har toppat orosligan hos väljarna.
Sverige har bland västvärldens snabbast växande klyftor, men en del av ja är att värnskatten ska avskaffas. Det var en nödvändig kompromiss för att få med Liberalerna, men just därför behöver Socialdemokraterna utveckla en effektiv modern fördelningspolitik för nästa mandatperiod. Annars tappar partiet sin trovärdighet som rättviseparti.
Gig-ekonomin innebär att en växande grupp utsatta och oskyddade daglönare riskerar att växa fram, utan heltidsnormer, arbetsplatser och kollektivavtal. Arbetarrörelsen borde börja diskutera och problematisera effekterna av den utvecklingen för att kunna utarbeta ett politiskt program som kan komplettera de krav på försämring av LAS som finns i JA.
Dessutom behövs ett arbete runt regelverk, beskattning, utbildning och kompetensutveckling för att svenska löntagare ska kunna se robotisering och artificiell intelligens som en möjlighet och inte ett hot.
Att initiera stora programarbeten om dessa framtidsområden skulle också kunna vitalisera partiorganisationen. En av de mest spännande saker som gjordes i valrörelsen 2014 var skolinitiativet. Efter publiceringen av Pisaundersökningen 2013 bjöds alla som ville vara med in till att bidra till att utveckla skolpolitiken.
Efter bara en vecka hade hela 5000 människor anmält dig. De flesta var inte partimedlemmar, utan lärare, rektorer, föräldrar och elever som ville bidra. De delade med sig i mejl, i enkätsvar och seminarier över Sverige. Till valet var Socialdemokraterna för första gången i mannaminne det parti som hade störst förtroende i skolfrågan. Man straffas inte av att ta hjälp i utvecklingen av politik. Tvärtom.
Därför: Bjud in privatpersoner tillsammans med akademierna, näringslivet, frivilligorganisationerna, facken och arbetsgivarorganisationer. Dammsug världen efter de bästa exemplen på progressiv politik. Släpp fram de djärva, farliga, utmanande uppfattningarna så att de kan diskuteras och bli värderade på sina egna meriter.
Strunta i interna arbetsgrupper som designas för att nå minsta gemensamma nämnare och utveckla partiet till att driva på en frejdig och lustfylld diskussion om framtiden – med videomöten, distansgrupper, medlemsomröstningar och hearings. Låt människor som vill vara med och påverka och skapa en ny modern politik göra det utan krav på att bli medlemmar.
Slutligen behöver socialdemokratin lyfta och bredda sitt ledarskap. Socialdemokraterna har en tradition av att vara en ”stor kyrka” där många åsikter kan rymmas, diskuteras och förfäktas. Grundvärderingarna är eviga – men en reformistisk rörelse måste febrigt leta efter nya infallsvinklar och lösningar på de problem som uppstår.
Med en politisk karta som består av både vänster-höger och GAL-TAN – och dessutom präglas av identitetsfrågor och sociala medier – så blir många starka, välkända och profilerade partiföreträdare som vågar artikulera sin syn på framtiden, egna perspektiv på vägval och infallsvinklar i sakfrågor inte bara en motor för utvecklingen utan också strategiskt viktigt.
Så utvecklas politiken. Så kan enskilda väljare och specifika väljargrupper hitta sitt sakområde, sin ingång till värderingar och bredare politik och sin företrädare i regeringssammanträden, partistyrelsemöten och kongresser.
Framför allt skulle krav på att profilera sig tydligt och skarpt tvinga socialdemokratiska företrädare att ständigt lyssna på väljarna och förstå den verklighet som håller på att växa fram med flygskam, skolstrejk, artificiell intelligens, robotar i välfärden och underbud i påhuggen för att få sätta ihop någons Ikeamöbel.
En reformistisk rörelse som stannar upp och börjar blicka bakåt eller blir förnöjd med sakernas tillstånd kommer att utplåna sig själv. För progressiva rörelser är valet alltid – för att prata med Tony Blair – att modernisera eller dö.
Jan Larsson, vd på Yrkesakademin
