Texten är publicerad i tidskriften Tiden nr 1/2023.
Medan kapitalismen väcker begär efter det som speglas tillbaka på självet, ett intrabegär, väcker skönhet ett begär efter det som ligger utanför oss. Myrna Lorentzon skriver om det vackra som motstånd.
En dag sent i januari är himlen plötsligt blå. Jag går ut på en promenad, för första gången på länge för att jag vill och inte bara för att tillfredsställa idén om behovet av ”lite frisk luft”. Jag rör mig mot Tantolunden, förbi Zinkensdamms ip. Det är fortfarande kallt, hundarna har täcken – vissa till och med små söta skor – och allting knastrar vintrigt/vårigt, som det bara gör innan världen blivit mjuk av allt som lever. Jag söker mig mot vattnet vid Årstaviken, nästan stressad, som att jag kommer missa något. Känslan gör mig road, vad är det jag känner egentligen? Vad är det jag kan gå miste om?
Det vackra.
När jag ser ut över en solnedgång eller tittar upp mot ljusspelen på husfasaderna en sommarkväll. När jag står på Mariaberget i mörkret som faller tungt över decembersnön och horisonten blinkar av ljuset från människors hem, eller promenerar i skånska bokskogen, lyssnar på vårfåglarna och aktar mig för att inte trampa på vitsippor. När löven blir gula, sen röda, sen fallna. När himlen en kväll i april plötsligt är oväntat blå och viskar till mig att allt kan hända.
Jag upplever det svårt nuförtiden, att i vardagen hitta platser som känns verkliga. Mitt liv har mer och mer kommit att kretsa kring distraktioner: mobiltelefonen, internet, sociala medier, men också – säkert i takt med att jag blivit äldre – kring det som är produktivt: arbete, plikter, ärenden. Jag vet inte om det är tiden själv eller min förmåga att prioritera som blivit en bristvara, men alltid känner jag att det inte finns nog.
När jag som tjugoåring flyttade till Stockholm och bodde på gröna linjen söderut åkte jag varje morgon med tunnelbanan in till stan. Det var viktigt för mig då att jag satt på precis rätt plats i tunnelbanan. På färdriktningens vänstra rätta sida vid fönstret, med en viss sorts musik i öronen, när vi rullade från Gullmarsplan upp på Skanstullsbron. Det några sekunder långa liminala rum som blir när träden skingrar sig och utsikten slår sig fri var länge min favoritplats i Stockholm, och jag kände mig på gränsen till olycklig om jag ens en dag gick miste om känslan den skönheten gav.
I dag bryr jag mig inte lika mycket. Eller i alla fall inte lika ofta, eftersom jag inte hinner, eftersom så mycket annat drar efter min uppmärksamhet. Men jäktad ner mot vattnet påmindes jag om känslan av verklighet det vackra kan ge, och hur mycket jag saknar den.
I det vackra står någonting på spel, en rädsla för att det ska ta slut och man för alltid kommer ha fastnat i det konstruerade och falska. Det vackra är inte byggt på ett varken inledande eller ändligt sätt, det vackra fungerar helt annat än allt det andra vi blivit så vana vid.
Kapitalism och skönhet har det gemensamt – begär.
Det finns inte mycket kvar som ingen lindat i tjocka löften om perfektion. Om inte du kan vara fulländad kan i alla fall ditt arbete vara det. Eller ditt sexliv, din familj, dina sociala relationer, din hy, din kropp, din sömn eller din hälsa. Men för att idén om att allting kan vara perfekt behövs att det aldrig faktiskt på riktigt blir perfekt. För vad skulle då finnas kvar för kapitalismen att hämta kraft till tillväxt ur? Om jag plötsligt känner mig nöjd med mig själv och mitt liv, vilka produkter behöver jag då? Det är ingen ny spaning, alla är vid det här laget medvetna om hur nödvändigt det är för vårt ekonomiska system att det alltid finns fler onödiga saker att spendera tid och pengar på. Så länge vi inte stannar.
Kapitalism och skönhet har det gemensamt – begär. Båda framkallar en sträckande känsla, att försöka få någonting som egentligen inte låter sig ägas. Det finns dock en viktig skillnad i dessa begär, en skillnad jag skulle vilja mena gör dem till varandras motsatser. Kapitalism väcker begär efter det som direkt speglas tillbaka på självet, ett intrabegär, medan skönhet väcker begär efter något som inte alls har med jaget att göra, ett begär efter det som ligger utanför. Det vackra gör mig intresserad av världen omkring mig, när jag ser något vackert är jag inte längre absorberad av mig själv utan av annat, min uppmärksamhet fördelas utåt, vilket naturligt är det första steget mot rättvisa. Så blir skönheten ett sorts motstånd, eftersom tillväxt kräver att vi hela tiden vänder tillbaka blicken mot oss själva, och frågar oss vad vi kan göra för att fungera bättre för ett system som inte har något intresse av att fungera för oss. En process det vackra i bästa fall lyckas hindra, bara genom att vara så iögonfallande.
Tillåt dig att stanna. Allting går så fort i dag, att leva kräver ett visst tempo som det inte alls är självklart att man har eller vill ha. Men ekonomin kräver det! Jag måste göra mer och jag måste göra det snabbare, till slut får jag dåligt samvete så fort jag lägger min dyrbara tid på annat än det som i direkt nedstigande led landar i något produktivt. Men skönheten förändrar allt det där, för när den närvarar måste jag stanna upp och ägna mig åt njutning för njutningens skull. Det går långsamt, det är verkligheten i ett normalt tempo och inte den sinnessjuka hyperverklighet som allt annat är en del av: ett vanligt stillestånd i stället för ett rasande.
Det är varför det vackra känns så verkligt, tror jag, förmågan det har att hindra mig, få mig att stanna upp. Kapitalismen är ihopbyggd, den är som ett konstigt klister någon blandat i nästan allt, den är skapt för att döva sig själv. Men jag är trött på att vara döv, jag vill vara närvarande, jag vill höra.
Det som också gör skönheten motståndskraftig är hur den påkallar ett behov av generositet. Jag ska inte ljuga, skönhet gör mig girig, jag vill ofta fotografera den med flera olika kameror och på tusen olika sätt, jag vill göra den till min. Men det går inte, för man kan inte äga den, och därför är den heller inte en begränsad resurs. Tvärtom är skönheten prosocial i sin natur, för det sköna och vackra blir ännu skönare och vackrare när vi kan visa den för någon annan. Sitt sanna värde får det vackra när någon annan är där med dig, och ni kan se världen ur varandras ögon.
Man kan inte köpa det vackra, och just därför blir det så viktigt. Det påminner oss om att det finns annat än framgång som får oss att känna saker, det räddar oss från vår solipsism, och det kan inte ta slut. Jag vill uppmana dig, och mig själv, oss alla, att vända blicken upp och inte ner, vända den bortåt, titta på världen och du ska se hur lycka också kan se ut, inte bara som ett avklarat mål.
Myrna Lorentzon, frilansskribent
