Den fackliga kampen handlar om fördelningen av arbetets värde. Den kampen vinner vi inte längre och därför behöver vi ompröva vår fackliga och politiska strategi. Vi behöver en ny moteld, skriver Susanna Gideonsson.
Rättvisa kan betraktas som ett moraliskt rättesnöre. Ett begrepp olika personer kan lägga olika värdering i. Det är naturligt, i någon mån pratar vi filosofi. Här kan alla välja sin favorithållning och ägna sig åt teoretiska övningar.
Men en facklig organisation ägnar sig inte åt värderingar eller teoretiska övningar. Vi är grundade i den enkla materiella principen att värdet som arbetare skapar ska fördelas mer jämlikt. Mer rättvist.
När materiella orättvisor eller snedfördelningar övergår till värderingskonflikter försvinner något mycket viktigt. Nämligen upphovet till orättvisorna. Organisationen av vår ekonomi.
Först och främst. Värde skapas av arbete. Och för att vara mer specifik, arbetare. Den fackliga kampen handlar om fördelningen av det värdet. Under en period har vi sett löneandelen i ekonomin minska. Större del går i stället till vinster. Sedan 2018 har vinstandelen ökat från drygt 35 procent till drygt 40 procent av förädlingsvärdet 2022, med en särskilt hög ökning de senaste två åren. Andelen som går till forskning och utveckling minskar också. Det senare är inte främst orättvist utan främst dumt och kortsiktigt. Men låt mig fokusera på den förändrade balansen mellan löneandel och vinstandel…
Det här är en låst artikel. Logga in eller beställ prenumeration för att läsa mer.
