Om rättvisa innebär att alla drabbas lika blir det svårt att nå klimaträttvisa. Men att genomföra omställningen långsamt snarare än kraftfullt innebär en större orättvisa, menar Felix Antman Debels.
Vi lever i en värld där spelreglerna är riggade. Visst, det finns alltid de som genom tur eller hårt arbete radikalt kan förändra sina levnadsförhållande. Men för det mesta är det enklare för den som redan har att få mer. I korta tider sätts spelregler som rättar till denna grundläggande orättvisa, ibland skakar krig och katastrofer om spelplanen, men genom historien har regeln snarare än undantaget varit att ojämlikheten i världen har ökat. Några lever i överflöd, de allra flesta lever i armod. Under de senaste 40 åren har vi också vant oss vid att omvälvande samhällsförändringar också stärkt dessa ojämlikheter: internet och digitalisering blev inte en motor för fri demokratisk opinionsbildning. Det blev ett sätt för en ny elit att bli snuskigt rik.
Jag tror därför det finns en tämligen välgrundad skepsis mot att stora samhällsomvandlingar skulle leda till ett rättvisare samhälle. Välfärdsstatens period av utjämnande politik är faktiskt ett historiskt undantag, makt utövas generellt av de härskande för att gynna sig själva. När mänskligheten nu måste genomdriva en av de mest strukturella förändringarna någonsin, övergången till ett fossilfritt samhälle, blir frågan än mer akut.
Det finns hos många progressiva partier en närmast existentiell ångest över att närma sig klimatfrågan i tron att en radikal omställning ska slå undan levnadsförutsättningarna för dem med små resurser, medan de starkaste ska kunna leva sina liv så som det alltid har varit…
Det här är en låst artikel. Logga in eller beställ prenumeration för att läsa mer.
