Denna text är publicerad i tidskriften Tiden nr 1/2023.
Vi behöver komma bort från den extremindividualism som är norm för tillfället när vi diskuterar kulturen. Kulturen är för viktig för att överlåtas till högern eller marknaden, menar Per Klingberg som kritiserar vänsterns förhållningsätt.
Året var 2022 och så det var dags för kanondebatt igen. Mönstret från tidigare diskussioner om framför allt litteraturens ställning i skolan var mer än välbekant. Klassikerläsning kodades som ”höger” och en extremindividualistisk laissez-faire-inställning till unga människors läsande kodades som ”vänster”.
För mig har det länge varit en gåta varför det varit så laddat för en bred vänster att prata om innehållet i litteraturundervisningen på ett sätt som jag inte upplever är fallet med andra ämnen. Alla erkänner (hoppas jag) att det kan finnas en avsevärd skillnad på det som är viktigt för mig som individ och det som är historiskt viktigt – den första kyssen kan betyda mer för individen än Caesars korsande av Rubicon, men få skulle kräva att båda tillskrivs samma status i skolans historieämne.
Men i fråga om kultur tycks vi som samhälle sakna ett fungerande språk för det som inte är rent individuellt och lustorienterat. Jag tror att det är ett problem, inte minst eftersom en hållbar kulturpolitik är möjlig att motivera om någon intersubjektiv kommunikation inte är möjlig.
När Expressens kulturredaktör Victor Malm strax innan valet 2022 lyfte frågan om huruvida vi borde diskutera en svensk litteraturkanon fick han mothugg av Karin Pettersson, kulturredaktör på Aftonbladet. En sådan debatt skulle enligt Pettersson inte fylla något annat syfte än att flytta debatten från ”verkliga, materiella problem” till litteraturvetare och kulturchefers älsklingssysselsättning, nämligen att få ”sätta på sig bror duktighatten och ägna sig åt det de älskar mest: lista vilka böcker de själva läste som unga och beskriva hur Viktiga och Livsomvälvande de var”.
Vi lever i en tid av aggressiv avintellektualisering och jag har med åren vant mig vid att bemöta ett allt öppnare förakt för humanistisk och estetisk kompetens. Men det finns all anledning att reagera om kulturchefen för Sveriges största dagstidning, tillika en av de ledande rösterna i den progressiva idédebatten, på fullt allvar tror att det enda skälet till att vilja diskutera vilken litteratur som faktiskt läses i skolan är att skryta om sin egen belästhet. Jag tror att den här typen av raljans riskerar att alienera de djupt engagerade ämneslärare som fortfarande jobbar i dagens skola – men det ser också ut som ett symptom på en större idélöshet kring kulturens värde inom den breda vänstern.
Petterssons ärende är förstås att fixera blicken på skolans materiella villkor och det bisarra faktum att vi som enda land tillåter ljusskygga koncerner att göra vinst på barns skolgång.
Diskussionen borde alltså i första hand handla om ”en skola utan vinstmotiv, duktiga och välbetalda lärare, skolbibliotek och en väg ut ur den brutala trångboddhet många unga växer upp i”. Allt detta är samhälleliga ödesfrågor, frågor som dagens repressiva regering inte heller kan erbjuda trovärdiga svar på eftersom dess främsta mål är att ”behålla bolagiseringen av vård, skola och omsorg”, som Roland Poirier Martinsson förvånansvärt öppenhjärtigt konstaterat.
Vinsterna trumfar alltid samhällsnyttan. Och ja, högtidstal om kulturens och bildningens värde är naturligtvis bara reaktionärt pladder om man inte också avsätter resurser för att möjliggöra, upprätthålla och disseminera kulturen. Jag gör mig inga illusioner om att de kommande åren kommer handla om något annat än just reaktionärt pladder och godtyckliga nedskärningar. Låt oss syna det.
Men om resurserna kommer på plats då? Ett yttre ramverk måste trots allt ges ett meningsfullt innehåll. Flera skolbibliotek? Självklart. Gärna fler folkbibliotek när vi ändå håller på. Men något ska väl också stå på bokhyllorna? Är det önskvärt att ett bibliotek i en mindre svensk stad också fortsatt är en plats där man kan hitta persisk poesi, svensk arbetarlitteratur och kanske någon kinesisk experimentroman utgiven på ett av de där omistliga mikroförlagen? Absolut, svarar majoriteten av oss som skriver på kultursidorna. Men varför då egentligen?
Det är uppenbart varken utlåningsstatistiken eller besökarnas spontana inköpsförslag som ligger till grund för ett sådant bokbestånd – det åstadkoms och behålls genom aktiva val. Och då får man också anta att de valen är grundade i någon form av värdering, vare sig vi väljer att göra den värderingen explicit (och därmed också möjlig att pröva och försvara i öppen och ärlig idédebatt) eller låter den förbli implicit. Förvånansvärt ofta väljer vi det senare alternativet.
När Författarförbundets ordförande Grethe Rothböll i en bredsida mot den sittande regeringens förslag om en kulturkanon varnar för att ”beskära friheten att via litteraturen följa sina spår” i nästa mening förklarar att den fria läsningen kan leda till att man ”en dag också har hamnat i Röda rummet fast vägen dit var på ens egna vindlande villkor” ser det till exempel för mig ut som ett implicit erkännande av att det kan finnas en poäng i att faktiskt ha läst en av den svenska litteraturens nyckeltexter. Däremot sägs det inte i klartext.
Vill vi ha bibliotek måste vi också förklara vilket syfte vi vill att de ska fylla i samhället.
Min poäng är ganska enkel: jag tror inte att det här är en bra väg framåt för en progressiv kulturdebatt. Risken är att vi tror att det finns ett brett men outtalat samförstånd att appellera till och plötsligt upptäcker att så inte längre är fallet. Vill vi ha bibliotek måste vi också förklara vilket syfte vi vill att de ska fylla i samhället. Vill vi att de ska fungera som en motpol till marknadslogiken måste vi säga det och kunna förklara varför vi tycker det är angeläget. Efterfrågar vi duktiga och engagerade lärare måste vi också kunna förklara vad som utmärker en duktig och engagerad lärare i exempelvis svenskämnet.
Spelar det roll om en gymnasielärare konsekvent väljer bort Rumi och Moa Martinson till förmån för att enbart arbeta med den amerikanska populärkultur som eleverna kommer möta oavsett? Åtminstone jag tycker det och det innebär också att jag är skyldig att i klartext kunna förklara varför jag tycker så.
Jag är inte intresserad av att återuppväcka den för tillfället slumrande polemiken mot ”kulturindustrin” och jag är inte intresserad av att rycka mangaalbum ur mellanstadieelevers händer. Inte heller tror jag att klassikerläsning bör syfta till på-bjuden vördnad (att upptäcka att man verkligen hatar Strindberg eller Lagerlöf är också en insikt) eller att den skulle vara särskilt väl lämpad till att skapa någon nationell gemenskap. Om det är syftet är det nog bättre att satsa på Mello än, säg, ”Spöksonaten”.
Däremot kan och bör läsningen av klassiska verk försvaras eftersom de är en förutsättning för en grundläggande kulturell självkännedom. Vi är trots allt något mer än individer sprungna ur ett intet; vi ingår i ett större sammanhang som vi bör känna till, oavsett om vi sedan beslutar oss för att vara kritiska mot det eller inte. Och det är för mig uppenbart att vissa verk är tydliga knutpunkter i traditionen – den som inte har en grundläggande kännedom om åtminstone några av de centrala texterna i Bibeln kommer också ha påfallande svårt att förstå också så närliggande epoker som arton- och nittonhundratalet. Till exempel.
I korthet tror jag att det vore en fördel för en progressiv sinnad kulturdebatt att försöka föra debatten bort från den oreflekterade extremindividualism som tycks vara normen för tillfället när vi diskuterar läsning – det rör sig trots allt inte bara om ett krav på individen utan också ett åtagande från samhället att skydda de institutioner som överhuvudtaget möjliggör ett levande kulturarv.
Per Klingberg, litteraturvetare
