Texten är publicerad i tidskriften Tiden nr 1/2023.
Det bubblar under ytan om EMU. I ett längre reportage med flera nyckelaktörer skriver Eric Sundström om debatten då, i dag och varför Sverige kan ha infört euron om inte alltför länge.
Runt Kristinehovs malmgård på västra Södermalm i Stockholm har vintern gjort ett återbesök. Det är isgata på väg upp mot
byggnaden som uppfördes år 1790 av grosshandlaren Georg Fredrik Diedrichson. Klockan är inte ens åtta, men det har ljusnat och utanför huvudbyggnaden står ett tjugotal socialdemokrater och väntar. Det är dags för möte med föreningen S-2000 som enligt egen utsaga ”ordnar möten som vi själva vill gå på”.
Dagens gäst är Max Elger, doktor i nationalekonomi, tidigare statssekreterare och tills nyligen finansmarknadsminister i Magdalena Anderssons regering. Han står mitt i klungan i en rutig rock och ska tala om euron. Möteskallelsen har ett intressant tillägg: Obs! Missförstå inte mötets syfte. Vi vill bygga kunskap och utmana daterade föreställningar, men inte kampanja vare sig för eller emot euron. 20 år har gått sedan folkomröstningen, men frågan verkar alltjämt ha en laddning.
Dessvärre är vaktmästaren på Kristenehovs malmgård sjuk, och den person som har blivit ivägskickad i vaktmästarens ställe har inte fått med sig rätt nyckel. Hans Kilsved, avgående ordförande för S-2000, konstaterar lugnt att det har varit problem med nyckeln förut. Han står med famnen full av smörgåsar som alltid förbereds kvällen före, och skickar iväg oss nedför isgatan till ett närliggande kafé som får tjänstgöra som nödlösning.
Kaféet är folktomt och mötesdeltagarna sprider ut sig med Elger i mitten. En förvånad kaféägare sätter på mer kaffe och återgår till att förbereda dagens lunchbuffé. Max Elger inleder med ett erkännande: En svensk euroanslutning är inget som han har funderat så mycket på de senaste 20 åren. Men en autopsi på emu ska vi få, och det visar sig bli en noggrann genomgång.
Max Elger utgår från EMU-utredningen från 1996; ”väl värt en omläsning i genren utredningar”, tipsar han. Arbetet leddes av Lars Calmfors och utredningen gör en uppdelning av EMU-frågan i tre block: frågor om ekonomisk effektivitet, frågor om stabiliseringspolitik, samt politiskt inflytande.
Effektivitet handlar om att slippa växla pengar, att osäkerheten kring din valuta minskar – samt att merhandel och bättre konkurrens bör följa. EMU-utredningen förväntade sig också mindre inflation om Sverige skulle införa euron. Att effektiviteten generellt ökar om du ansluter dig till ett större valutaområde är okontroversiellt att hävda, framhåller Elger. Men det handlar också om relativt små ekonomiska storheter; någon tiondels procent av BNP.
Den stabiliseringspolitiska dimensionen handlar främst om att du avhänder dig möjligheten att bedriva en egen penningpolitik. Utredningen konstaterade att detta i normalfallet inte är någon större sak: Vi skulle ha en oberoende riksbank även fortsättningsvis, liksom eu har en oberoende centralbank. Sverige kommer att ha ett inflationsmål, eu kommer att ha ett inflationsmål. Men om Sverige drabbas av en kris som är specifik just för oss, är det bra att till exempel kunna devalvera valutan. Den här nödutgången värdesatte utredningen, eftersom arbetslösheten och statsskulden var relativt hög i början av 1990-talet. Möjligheten att bedriva en egen finanspolitik var därmed begränsad.
Rekommendationen 1996 blev ”vänta oss se”
Vad gäller det politiska inflytandet konstaterade utredningen att det lär öka om Sverige inför euron. Du blir en del av den Europeiska
Centralbanken ECB, och din tyngd ökar när du är med i hela EU-samarbetet fullt ut. Men politiskt inflytande är samtidigt svårt att kvantifiera, även om det är rimligt att det snarare ökar än minskar, sammanfattar Elger.
Rekommendationen 1996 blev ”vänta oss se”. Arbetslösheten var hög, de offentliga finanserna svaga, den inhemska debatten otillräcklig – och dessutom verkade det ju inte bli en särskilt stor valutaunion. Italien, Portugal, Spanien med flera nådde inte de konvergenskriterier som krävdes för ett medlemskap. Ett svenskt ”inte nu, kanske sen”, alltså.
Det nybryggda kaffet är klart, mötesdeltagarna cirkulerar varsamt för att fylla på sina koppar – och Max Elger tar sats för att förklara vägen från 1996 tills i dag. Och det är en väg som ska kretsa kring några olika datum.
14/9 2003: När Sverige genomförde sin folkomröstning hade arbetslöshet och statsskuld sjunkit, och valutaunionen omfattade hela tolv länder. Om EMU-utredningen hade varit det enda som spelade någon roll, så hade omröstningen utfallit entydigt positivt, menar Elger. ”Folk hade känt stor entusiasm inför effektivitetsvinsterna, man hade inte känt någon ruelse inför stabiliseringspolitiken, och man hade åstundat ett ökat politiskt inflytande”, säger han lakoniskt. Men Sverige – som inte såg sig som en del av ett europeiskt projekt med behov av en gemensam valuta – sa som bekant ett rungande nej till euron; 42 procent för, 56 procent emot.
15/9 2008: Lehman Brothers gör konkurs – och risken för en världsomspännande finanskris var något som dittills hade saknats i diskussionen om emu. Globala finanskriser ansågs höra 1920- och 1930-talet till, påminner Elger. Men nu hamnade banker i svårigheter, stater fick agera räddare i nöden, global lågkonjunktur följde – och euroländerna tvingades inse att de saknade gemensamma mekanismer för att hantera krisen. Det var nu som fröet till en europeisk bankunion – som kan minimera risker och begränsa spridning av kriser – föddes. Resultatet, på lite sikt, blev dagens bankunion med en gemensam tillsynsmekanism av systemviktiga banker; en resolutionsmekanism med en fond för att lösa uppkomna problem; samt en regelbok med bland annat skärpta kapitalkrav. Låt vara att bankunionen alltjämt saknar en insättningsgaranti – men läxan från 2008 är till stor del gjord.
19/5 2010: Angela Merkel håller ett tal i förbundsdagen och deklarerar att om euron går under, så går Europa under. De statsfinansiella problemen hade blivit riktigt allvarliga i Europa. Ni minns spekulationerna: Vore det bättre om Grekland lämnade euron? Men nu var gränsen nådd: Merkel markerade att Tyskland står bakom den gemensamma valutan i alla väder. I talet berättade
Merkel att ett skydd skulle upprättas för nödlidande euroländer, och under de följande åren följde EFSF, EFSM och ESM – initiativ som delade på risken att låna upp pengar, för att därefter möjliggöra lån till länder i euroområdet med svårigheter. Elger framhåller att utvecklingen ofta sker med skedmatning. Ett initiativ följs av ett annat, beloppen växer, det finns en motsträvighet – som ställer krav på motprestationer. Dessa fick namn som sexpacket, tvåpacket, finanspakten och planeringsterminen – åtgärder som lägger en finanspolitisk grimma på länder med stora skulder. I korthet: Euron försvarades, skulddisciplinen skulle förbättras.
26/7 2012: Mario Draghi, ecb:s ordförande, håller tal i London och säger att ECB kommer att göra whatever it takes to preserve the euro. And believe me, it will be enough. Stora delar av Europa gick ännu på knäna, euroländer som Italien och Spanien var nära statsbankrutt – men Draghis ord räckte. Obligationsmarknaderna litade på ”Super-Mario”, och euroländer som tidigare hade tvingats betala höga räntor för att låna på den internationella finansmarknaden kunde andas ut. Några policyåtgärder föreslogs egentligen inte i talet, men Elger menar att vi nu fick ett förebud på ecb:s stora stödköp av statsobligationer som skulle följa.
23/6 2016: 51,9 procent röstar för att Storbritannien – det enda stora medlemslandet med egen valuta – ska lämna eu. Det innebar även att Sverige förlorar sin bästa vän i unionen. ”Tidigare kunde vi ducka bakom britterna”, säger Elger av egen erfarenhet, och menar att det nu har blivit mer uppenbart att Sverige oftast är mycket skeptiskt till europeisk integration. Att vara motsträvig och
att ha en egen valuta har blivit mer exponerat och ensamt när du inte kan gömma dig bakom Boris Johnsons kalufs. Och debatten om vad det brittiska utträdet innebär för Sverige och den svenska kronan har lyst med sin frånvaro.
11/3 2020: WHO meddelar att covid-19 klassas som en pandemi och stora delar av Europa stängs ned – bland annat Italien och Spanien. En diskussion från det senaste decenniet dök upp igen: Klarar EU:s skuldtyngda länder en ny kris? Men nu står ECB redo att köpa statspapper, och EU-länderna är generellt mer snabbfotade än vid finanskrisen tolv år tidigare. En återhämtningsplan lanseras i maj 2020, och EU:s stimulanspaket för att sätta fart på återhämtningen uppgår till 2 018 miljarder euro (en betydande del är pengar som lånas upp nu och som medlemsländerna ska återbetala mellan 2028 och 2058). Allt detta kan ses som steg mot en mer gemensam finanspolitik – även om Elger framhåller att konjunkturpolitik på EU-nivå kräver mer krut än så. Och om återbetalningarna av coronapengarna bör bli en del av EU:s budget på bekostnad av förslagsvis jordbrukspolitiken, eller om EU:s budget ska växa ytterligare, är en fråga som Elger med varm hand överlämnar till sina efterträdare.
Så bör Sverige byta krona mot euro? Det borde vi väl ha gjort redan 2003, blir Elgers svar.
På kaféet fnissas det åt Elgers passning till den stapplande högerregeringens kommande Brysselresor, men nu ska emu-analysen sammanfattas. Enligt Elger är bankunionen ett viktigt kliv framåt; flera initiativ från främst Tyskland och ECB visar att valutan kommer att försvaras; ECB har börjat använda sin balansräkning mycket kraftfullt och hjälper skuldtyngda länder; coronapandemin kan ha sått ett frö till en gemensam finanspolitik, och viktigast av allt: Storbritannien har lämnat, vi får hålla Danmark i hand och se när resten av länderna som i dag har egna valutor (Bulgarien, Ungern, Polen, Tjeckien, Rumänien) inför euron.
Så bör Sverige byta krona mot euro? Det borde vi väl ha gjort redan 2003, blir Elgers svar. Men är det viktigt? Nja, inte jätteviktigt, det har fungerat bra ändå, och det finns många andra ekonomiska utmaningar att ta tag i, menar han. Vad vill folket? Bara 20 procent av svenskarna vill införa euron, 60 är emot och 20 är osäkra. Och blev inte folkomröstningen för 20 år sedan ett folkets uppror för kronan mot eliten? Hur skulle den dynamiken utvecklas nu, när Sverigedemokraterna är näst största parti, blir Elgers retoriska fråga.
Hans slutsats blir följande: ”Det är en anomali att Sverige är med i eu utan att ha euron, under min livstid bör frågan aktualiseras så att vi går med, men inte här och nu.”
När folkomröstningen om euron genomfördes 2003 var jag ordförande för S-studenter. Vår kampanj hade samma motto som de socialdemokratiska studenterna hade haft under folkomröstningen om EU-medlemskapet 1994: ”Radikalt ja”. Det var ett ja från vänster som inte primärt handlade om ekonomiska avvägningar. Grundfrågorna för oss handlade om vilket Europa som vi ville leva i.
EU skulle vara demokratiskt – folkens Europa, inte byråkraternas. Ett socialt Europa skulle balansera de fyra friheterna, den inre marknaden och kapitalets makt. EU-samarbetet skulle inte bara garantera freden i de nuvarande medlemsstaterna, utan eu skulle växa österut och på Balkan – och samtidigt bli en global aktör. Och att EU-samarbetet är bra för våra utbildningsmöjligheter, att ett konkurrenskraftigt och innovativt eu är avgörande för jobben, och att eu är vårt bästa verktyg när fabrikens utsläpp följer en vind eller flod snarare än en gräns – det var ren baskunskap.
För mig var euron nästa steg på en resa som jag redan såg som självklar. Det fanns viktiga ekonomiska argument emot, som huruvida eurozonen är ett optimalt valutaområde och hur Sverige skulle hantera en extern chock som specifikt skulle drabba oss. Det var dock sekundärt, det politiska EU-projektet var viktigast för mig, och på den resan ville jag att Sverige skulle vara en fullvärdig passagerare. De mer politiska aspekterna på Europasamarbetet glöms ofta bort när svensk socialdemokrati diskuterar eu. Huvudfrågan är vad vi riskerar att förlora och vad vi möjligen kan tjäna. Varför är det så? Och vem resonerar som vi gjorde 2003 i dag?
De följande dagarna har jag svårt att släppa Max Elgers exposé, och när jag träffar Mikael Damberg på ett frukostmöte frågar jag om euron. Han medger att frågan är intressant, inte minst med tanke på de osäkra ekonomiska tiderna och den svaga svenska kronkursen. I september 2003 kostade en euro 8:91 kronor, i dag kostar den 11:32. Men vi måste börja i rätt ände, säger Damberg: Vad vill vi med det europeiska samarbetet? Han har rätt, men är redan på väg mot nästa möte. Vågar vi hoppas att en sådan diskussion är på väg att vakna?
Det slår mig – något naivt – att dyrtiderna kanske har gjort att frågor om eu och euron har blivit mer förekommande ute i partiorganisationen? Jag hör efter med den person som reser mest – Tobias Baudin – men hans svar är kort och tydligt: ”Det är ingen diskussion som jag möts av.”
LO:s chefsekonom Laura Hartman – född i eurolandet Finland – har i en podd erkänt att hon är en vän av euron och europeisk solidaritet. Men när jag undrar om frågan borde väckas svarar hon att det finns många andra ekonomiska frågor – inte minst den akuta ekonomiska krisen – som borde ges högsta prioritet.
För att få ett annat perspektiv ringer jag till Leif Pagrotsky, som var den mest tongivande socialdemokraten på nej-sidan 2003. Han har inte bytt åsikt. Eurozonen hinner inte repa sig från en kris innan det dyker upp en ny, påpekar han. Och just i dessa tider är det uppenbart att vi i Sverige behöver använda räntan för att uppnå våra egna mål, eftersom vi till viss del har en avvikande utveckling. Att Sverige ska följa en ränta som är ett genomsnitt av Tyskland och Italien vore äventyrligt, säger Pagrotsky. Och att Storbritannien har lämnat förändrar ingenting. ”Vi ska inte ge upp vår inflationsbekämpning och vårt sysselsättningsmål bara för att någon tittar snett på oss över bordet i Bryssel. Mitt engagemang är för de välfärdsmål vi har i Sverige”, fortsätter han.
Pagrotsky är också kritisk mot argumentet att euron leder till konvergens, så att kriser kan hanteras gemensamt. I stället får vi divergens som gör de starka starkare, och de svaga svagare. Att euron har överlevt är inte ett kriterium på framgång, och Pagrotsky varnar även för att olika högerkrafter har börjat använda lågkonjunkturen och de höjda räntorna till att propagera för euron. Och syftet behöver inte bara vara att byta valuta – socialdemokratin splittras, och de klassiska högerpartierna kan skapa distans till Sverigedemokraterna, menar Leif Pagrotsky.
Oron över att eurofrågan nu börjar lyftas från högerhåll delas av S-studenters nuvarande ordförande Emma Fastesson Lindgren. Varför har storbankerna börjat driva frågan, vem gynnar det, och vad ger det vanligt folk om mer makt flyttas till Frankfurt, undrar hon retoriskt. Att koordinera vår penningpolitik med europeiska länder som kraftigt skiljer sig från Sverige kommer aldrig att gå, menar hon. Klassiska europeiska solidaritetsargument om att vi gemensamt måste ta ansvar för alla delar av EU-samarbetet – även emu, nu när det är en realitet – biter inte när jag för fram dem. I stället lyfter Fastesson Lindgren att samspelet mellan den svenska finans- och penningpolitiken måste utredas så att full sysselsättning främjas. Och att euromotstånd kan få SD att lyfta ytterligare är inte självklart – en finmiddag med näringslivet kan innebära att SD helt plötsligt är för euron, konstaterar hon.
Det har sagts att svensk socialdemokrati gifte sig med eu för pengarna – men man blev havande med en konstitution, som blev ett Lissabonfördrag, som förtydligade att unionen har som mål att upprätta en ekonomisk och monetär union med euron som valuta. Kommer socialdemokratin i landet utanför att mäkta med en debatt om huruvida euron borde införas? Blir det fler möten om euron med hemgjorda mackor, likt det vi hade med S-2000 en tidig morgon? Kan en sådan debatt inbegripa vilka eldar som svensk socialdemokrati möjligen vill tända i det europeiska samarbetet – en kontinent som apropå datum har bevittnat ett fruktansvärt krig sedan 24/2 2022?
Eller blir det som Göran Persson förutspådde i en intervju redan för fyra år sedan: Sverige kommer att införa euron, men inte som ett resultat av en stor och öppen politisk debatt, utan på grund av en ekonomisk kris. Frågan är om den ekonomiska krisen precis har inletts.
Eric Sundström, utredare LO, medlem av Tidens redaktion och styrelseledamot i S-2000
