Texten är publicerad i tidskriften Tiden nr 1/2023.
I vår tid finns en stark övertro på ordets makt. Tobias Sundin skriver om Christopher Lasch, symbolanalytikerna och varför orden hotar en materiell analys av samhällsutvecklingen.
Arbetet, enligt Marx, var människans viktigaste aktivitet. Vi omformar världen genom vårt arbete samtidigt som arbetet sätter sin prägel på oss. Delvis tar sig detta till uttryck rent kroppsligt, mjuka händer som får valkar efter en lång dag av tunga lyft, soldaten som ofrivilligt rycker till vid nyårsfyrverkeriernas smällar, kontorsarbetarens stela nacke. Men arbete och utbildning, samt de former dessa är organiserade efter, förändrar naturligtvis även själen och sinnet. Det formar hur vi ser på världen.
Ber du en ingenjör lösa ett samhällsproblem blir förslaget tekniskt. Frågar du en läkare kommer lösningen vara medicinsk. En psykolog, tja, psykologiskt. Varje skrå har sin sorts hammare och ser sina sorters spikar, för att tala med Maslov.
I vår tid finns en stark övertro på ordets makt. Makthavare påminner om vikten av att ”hålla god ton” och varnar för en ”farlig förskjutning i det offentliga samtalet”. Vidare tänker man sig att det är i språket verklig förändring börjar. ”Orden styr våra tankar och formar vilket samhälle vi skapar”, skriver Owe Nilsson (Expressen 07/02 2023) i en intervju med Annie Lööf. Likt trolldom behöver man bara säga de magiska orden och verkligheten rättar sig därefter.
Det är naturligtvis sant att de begrepp vi använder spelar roll. Språket har makt men är inte källan till all makt. För varifrån kommer våra ord och tankar? Uppstår de i isolation inuti stora sinnens kranium som en Lidnersk knäpp och sprids därefter när andra inser de djupa sanningar som finns att hämta där? Knappast. Först finns det en materiell verklighet, sedan idéer om den. Denna distinktion är viktigt och vi kommer att återkomma till den. Men en lika intressant fråga är varför det har blivit så här? Varför denna övertro på språkets revolutionära potential? Därför ska vi först undersöka vilka det är som arbetar med ord och begrepp, bilder och symboler.
Enligt den amerikanska historikern Christopher Lasch började en ny sorts elit växa fram i västvärlden under det sena 1900-talet. I sin kusligt förutseende bok ”The Revolt of the Elites and the Betrayal of Democracy” från 1996 kallar Lasch denna elit ”the symbolic-analyst class”. Klassen består av en brokig samling av högutbildade tjänstemannayrken som i det alltmer avindustrialiserade väst har dragit ifrån den övriga befolkningen i inkomst, status och inflytande. I begreppet ingår alla sorters yrken som arbetar med ”symbolmanipulering” alltså insamling, strukturering och spridande av information. Managementkonsulter, PR-folk och kommunikatörer, finansmän, administratörer, systemanalytiker, strateger, forskare, publicister och förläggare och så vidare. Till skillnad från det historiska borgarskapet vars makt kom från ägande härrör symbolanalytikerna den från sin skicklighet med information och data. Lukrativa kunskaper i den digitala tidsåldern.
Den som tvivlar på denna klass existens eller dominanta position behöver bara titta på den ständigt ökande mängden administration och kommunikation i offentlig sektor. I SvD (12/07 2022) kan vi läsa att andelen poliser i yttre tjänst, det vill säga de som är ute på stan och patrullerar, har halverats sedan 80-talet. Blott runt 8000 av de totalt 35000 anställda på myndigheten ägnar sig åt det som vi lekmän tänker oss att poliser gör om dagarna. Detta i tider av ökande otrygghet och trots en svällande personalstyrka och budget.
Men ordningsmakten är knappast ensam i denna utveckling. Från 2008 till 2021 ökade andelen ”universitetsutbildade byråkrater” anställda hos Sveriges kommuner och regioner med nästan 82 procent, att jämföra med 12 procent för personalen inom kärnverksamheten. (DN 08/02 2023) Paradoxalt nog minskar inte detta den administrativa bördan för personalen på golvet, tvärtom. Nej, den sortens lägre administratörer som sköter den ofta tråkiga men nödvändiga byråkratin minskar i antal. De högre administratörerna vill ju hålla på med något roligare och mer kreativt som att formulera strategier och styrdokument. En liknande historia gäller för kommunikatörerna, vars anställningsgrad är fyra gånger så hög som andra tjänster på statliga myndigheter (ESO, 2021:3).
Sverige håller på att drunkna i ord och bilder. Och här hittar vi svaret till vår tids besatthet vid språket. Består hela ens arbetsliv av styrningen av symboler och tecken är det av ren nödvändighet man tror på deras makt.
Faran med övertron på språkets makt är tvåfaldig.
Lasch skriver om symbolanalytikerna: ”They live in a world of abstractions and images, a simulated world that consists of computerized models of reality.” Man ser ju framför ens egna ögon hur diskursen ändras med en väl avvägd injektion av text och bild. Viktigast av allt är kanske att symbolanalytikerna saknar materiella incitament att rasera denna tro, för vem skulle då anställa dem?
Faran med övertron på språkets makt är tvåfaldig. För det första så möjliggör denna fanatism den fortsatta överbyråkratiseringen av vårt samhälle. I dag är personalbrist och undermåliga arbetsvillkor regel snarare än undantag på många offentliga arbetsplatser. Arbetare i kärnverksamheten finner sig tvungna till alltmer administration och får allt sämre möjligheter att utföra det arbete de blev anställda för. Det drabbar kärnpersonalen men även gemene medborgare då detta försämrar kvaliteten på vård, utbildning och trygghetsarbete. Ökade anslag blir meningslösa när de försvinner in i överbyggnadens svarta hål.
För det andra berövar en språkfixering oss på vänsterns viktigaste politiska verktyg: den materiella analysen. Ingen teknologisk utveckling i världen kan förändra det enkla faktum att människan först behöver äta för att sedan kunna tänka. Det är i arbetet för det dagliga brödet som man hittar sanningen om människan och hennes samtid. Politik handlar ytterst om kött och blod, musklernas sammandragningar och avslappning, hjärtats bultande.
Man kan ägna en livstid åt att gå vilse i idévärldens labyrint och aldrig hitta ut. Just därför bör vi vara misstänksamma mot de som erbjuder oss vägvisning in i labyrinten och de som säljer godis åt oss där inne.
Tobias Sundin, studerar idéhistoria
