
Femton år efter att Blue Labour lanserades som svaret på att New Labour hade nått vägs ände så har förgrundsfiguren Maurice Glasman skrivit en bok. Är Blue Labour vägen fram för socialdemokratin? Helena Markstedt skriver.
Mitt politiska engagemang var från slutet av 90-talet och tio år framåt nästan lika stort för brittisk politik som för svensk politik. Men efter att jag flyttade från London år 2007 har det blivit allt svårare att hämta någon form av politisk kraft ur att följa brittisk politik. Så det var med låga förväntningar, men inte utan förhoppningar, jag gav mig på Glasmans något tillkrånglade manifest.
Den fragmentariska bild jag hade av idén kring Blue Labour var att det i grund och botten handlade om hårdare invandringspolitik. En triangulering av triangulering av GAL-TAN-skalan som skulle vinna tillbaka de blåställsväljare New Labour lämnat bakom sig.
Men Glasmans bok väcker helt andra tankar hos mig. Kritiken av identitetspolitiken och en marknadsorienterad globalisering finns där. Men lösningarna är inte lika förväntade. Glasman lutar sig tungt på den ungerska ekonomen och antropologen Polanyis kritik av såväl marknadsdominans som den starka statens destruktiva kraft mot sociala institutioner och mänskliga relationer.
I vissa delar känns Glasmans resonemang som en inlaga i den 40 år gamla SSU-debatten mellan självförvaltare och traditionalister. Gillesocialism eller korporativism är ord som använts för att beskriva den socialdemokratiska inriktning där lokal organisering hålls högre än den enhetliga välfärdsstaten.
Glasmans resonemang om behovet av ett starkare civilsamhälle är inte utan poänger…
Det här är en låst artikel. Logga in eller beställ prenumeration för att läsa mer.