Texten är publicerad i tidskriften Tiden nr 1/2023.
Människor har sedan urminnes tider lagt stort värde i drömmar och dess betydelse. I Sömnboken funderar Haytham el-Wardany över sömnens roll i våra liv och vilken potential som gömmer sig inkapslad i den. Resonemang förankrade i meningar som är fruktansvärt vackra blandas med korta glimtar ur hans eget liv som flimrar förbi, osäkert om det är drömmar eller inte. Men kanske understryker just stilen hans poäng, att sömnen kan fylla en lika viktig funktion som att vara vaken.
Vad är det då som är så viktigt med att sova, att vältra sig i det ovakna och overkliga, rent utav oproduktiva? El-Wardany menar att sömnen möjliggör för oss att upplösas, vi lämnar samhällsklasser, cyklerna av produktion och konsumtion bakom oss och tillåts förlora kontrollen.
Hur kan då något så passivt som att sova vara en politisk handling? El-Wardany beskriver sömnens förvandling genom historien, hur den har tvingats ner till att enbart vara en medvetslöshet. Han menar att den industriella kapitalismen reducerade sömnen till att endast vara en funktion med syfte att fylla medvetandet ett visst mått vila, inrättat precis som ett åttatimmars arbetsskift. När produktionsekonomin ersattes av uppmärksamhetsekonomin så har våra medvetanden i stället blivit neurotiska. Kapitalismens natt har kortats ner och sömnen blivit ett koma, fördelat i små doser. En avsvimning, ett svart hål, innan man återigen behöver bli gränslöst kontaktbar.
En riktig sömn är fylld med drömmar. Den sista myten som finns kvar i en värld avskuren från mirakel. En plats där vi inte kan fly från oss själva och vad vi egentligen känner, där livets bortglömda historier ligger oss hack i häl. Och det är ovanligt i ett samhälle som kräver vår totala uppmärksamhet vare sig det gäller arbete eller nöje.
Och jag undrar, när har vi egentligen en tid som är vår egen? Vi har möjligheten att ständigt vara upptagna med just andra saker än våra tankar antingen genom det ständigt närvarande arbetet eller genom sociala medier, poddar, TV-serier.
Sammanfattningsvis så är denna poetiska essä fylld med vackra formuleringar och spridda tankar. Även fast budskapet stundvis känns spretigt så överbygger just språket dessa klyftor. Konceptet med en poetisk essä känns som rätt element för att fånga sömnen som fenomen.
Luckorna som lämnas är kanske menade för läsaren att fylla i, för vem har sagt att sömnens politik inte kan få vara något vackert?
Lo Reyman, praktikant på Tankesmedjan Tiden
