Texten är publicerad i tidskriften Tiden nr 1/2023.
Den militära alliansfriheten och den generösa flyktingpolitiken är historia. Vad händer med socialdemokratin efter de stora omprövningarnas år? Tobias Lundin Gerdås menar att vi kan inspireras av Norge.
2015 lade en socialdemokratisk regering om flyktingpolitiken. Vad som först beskrevs som tillfälliga men nödvändiga åtgärder blev i realiteten den svenska linje som kommer att styra asyl- och flyktingpolitiken under överblickbar tid framåt. Svensk flyktingpolitik kommer oavsett majoritetsförhållande i riksdagen att vara mycket stram i relation till den politik som rådde under 2000-talets första år. För många socialdemokrater så var omläggningen smärtsam även om de flesta insåg att vår förmåga att erbjuda en god integration sammanfaller med hur många vi behöver hjälpa. Att 2015 inte kunde upprepas. Men inte utan smärta så har en generation socialdemokrater behövt omvärdera sin egen syn på flyktingpolitiken.
2022 skedde nästa stora politiska kursändring. Den militära alliansfrihetens dagar var över. Magdalena Andersson lade om den svenska utrikes- och säkerhetspolitiken och fick ett starkt stöd från såväl parti som från svensk allmänhet. Under några dramatiska veckor omprövades den doktrin som mer eller mindre varit rådande sedan Napoleonkrigen.
I praktiken har Sverige förvisso sedan 1950-talet byggt säkerhetspolitiken på omfattande säkerhetsgarantier från Washington. Att Sverige, även militärt, skulle stötta ett EU-land vid ett väpnat angrepp var självklart givet även innan Rysslands bestialiska krig i Ukraina. Men hur som helst, vi som vuxit upp och firat FN-dagen redan på lågstadiet, som sett våra föräldrar tåga för fred och nedrustning och som inspirerats av Olof Palmes engagemang för den tredje världen. För oss socialdemokrater sitter 70- och 80-talens ”neutralitetspolitik” djupt. Även om det ter sig otänkbart att Sverige som enda nordiska land skulle vara ”militärt alliansfritt” med säkerhetsgarantier från Washington så är det en identitärt betydande förändring. Särskilt för äldre generationer socialdemokrater.
När Sverige nu söker en delvis ny identitet så är det naturligt att vi blickar mot våra grannländer. På senare tid har det uppstått någon form av besatthet av Danmark. Inte i alla delar mig emot. Man mår bra av åka över sundet ibland. Jag tycker också att Mette har hittat ett folkligt tilltal som borde inspirera den socialdemokrati i opposition som nu tar form. Men sakpolitiskt?
Danmark har i svensk offentlighet tagit över rollen som ”Ett Sverige för vuxna”. Det är danska straff som ska stoppa gängkriminaliteten. Det är den mycket strama danska invandringspolitiken som är förebild för Tidöavtalet. Danmark är ett litet land som bytte neutralitetspolitiken mot Natomedlemskap redan 1949.
Danmark skiljer sig dock en hel del från Sverige politiskt och kulturellt. Danmark har snarare haft en pendelrörelse bort från det liberala som stod i bjärt kontrast mot 1980-talets homogena svenska folkhem till en politik under 2000-talet som präglats av kulturella motsättningar mellan Köpenhamns hipsters och Jyllands grisbönder. I det danska kulturkriget vann det agrara Jylland men sakpolitiskt finns ganska lite att lära.
När Nordens välfärdscenter undersöker nyanlända invandrares etablering så presterar Danmark sämst i Skandinavien. Danska familjer har tvingats bosätta sig i Malmö för att kunna leva tillsammans. Debatten har götts med förslag som förstärker motsättningarna snarare än att stärka sammanhållningen. Förslag om att upprätta asylcenter i Rwanda har ytterligare spätt på de politiska motsättningarna (förslaget har nu lagts i den papperskorg där det hör hemma). Attityden mot flyktingar i Danmark har snarare försvårat en framgångsrik etablering. Den danska identiteten kan te sig svårare att bli en del av i dag samtidigt som kraven på anpassning har förstärkts.
Utrikes- och säkerhetspolitiskt har Danmark inte agerat med samma kraft för sina värderingar som Norge har gjort trots att båda länderna har varit med i samma försvarsallians lika länge. Danmark har snarare okritiskt stöttat de misslyckade amerikanska interventionerna i Mellanöstern. Kriget i Irak är ett mörkt kapitel – även för Danmark.
Så i stället för att blicka söderut talar mycket för att vi i stället borde blicka åt väster. Norge och Sverige är två av de länder i världen som är allra mest lika kulturellt, historiskt och socialt. Vi har en särpräglad och ambitiös välfärdsmodell. Vi har länge betraktat oss själva som ”något annat”, som en väg mellan kapitalism och socialism. Vi har haft en hög svansföring i frågor om hållbarhet och internationell solidaritet – trots att Norge har sin olja och Sverige sin vapenexport har vi agerat utifrån ambitionen att vara humanitära stormakter. Trots anklagelser om dubbelmoral så har det fungerat.
Sverige har försvarat sin alliansfrihet genom sin förmåga att upprätthålla en försvarsindustri och Norge har trots oljan (och sälarna) varit ledande i hållbarhetsarbetet allt sedan Brundtland. Norge har varit en pålitlig internationell röst för fred och frihet men samtidigt också haft en tydlig hemmahamn i den västliga intressesfären. Sverige har skickat fältsjukhus till konflikter där svenska vapen har använts. Norge har obehindrat och skickligt förhandlat nedrustning trots att man gav upp sin neutralitetspolitik efter den tyska invasionen 1940. Samma höger som ibland grötmyndigt har försökt läxa upp våra länder för den värdebaserade utrikespolitiken och förordat ”realism” har inte insett att det är just realism som präglat våra länders förhållningssätt till världen runt om oss. Vi har strävat mot den värld vi tror är möjlig men vi har också insett hur världen omkring oss för stunden ser ut.
Vilket land är vi nu? Vilket land vill vi vara i morgon?
Samtidigt har Norge skiljt sig från Sverige de senaste decennierna när det gäller mottagandet av flyktingar eller andra som sökt sig till Europa. Norge har haft ett betydligt mer begränsat flyktingmottagande. Man tycks ha intagit en tredje väg i flyktingpolitiken där man varit en aktiv del i FN:s kvotflyktingprogram och haft en generös biståndspolitik men med väsentligt färre asylsökande. Trots Fremskrittspartiet och Sylvi Listhaugs härjningar så har inte den norska debatten paralyserats av invandringspolitiken. Snarare har regionalpolitik, oljeborrning, sjukvården och arbetslivets villkor fått ta den debatt som den förtjänar i Europas rikaste land.
När Sverige efter omläggningen av flyktingpolitiken 2015 och säkerhetspolitiken 2022 nu ska blicka framåt så handlar det självfallet om sakpolitiken. Men det handlar om också om något mer. Vilket land är vi nu? Vilket land vill vi vara i morgon?
Mitt enkla svar är att vi är ett land som fortfarande vill gott. Som är humana realister. Som bär den internationella solidariteten lika högt som förr. Som å ena sidan inser att vårt mottagande av nyanlända aldrig långsiktigt kan vara högre än vår förmåga att integrera men som samtidigt står bergfast i våra värderingar om alla människors lika värde. Som försvarar att Sverige har blivit ett mångkulturellt samhälle med alla de styrkor det också kan innebära. Som ser att den svenska identiteten inte är hotad av att många svenskar i dag också har en identitet från sin uppväxt i Kurdistan eller Etiopien – precis som vi som bott här i generationer också kan vara stolta tornedalingar eller bohuslänningar. Socialdemokratin behöver opponera på Tidöavtalets negativa människosyn men samtidigt försvara att Sverige i en värld där nöden är stor ändå inte klarar av att ta mer än sin del av ansvaret. Sverige behöver också söka en tredje väg i migrationspolitiken.
Vår utrikes- och säkerhetspolitik är också en berättelse om vilka vi är och vad vi vill vara. Den feministiska utrikespolitiken har satt exempel över världen. När jag som statssekreterare träffade kollegor från andra delar av världen så var de genuint imponerade över hur vår politik för sexuell och reproduktiv hälsa har räddat livet på kvinnor och flickor över världen i decennier. Nu går vi snart in i ett Natomedlemskap. Men till och med själva processen dit har prövat våra värderingar. Sverige behöver kliva in i den nya doktrinen med självförtroende. Norge har visat att det är möjligt att tro på diplomati och utvecklingssamarbete även som Natomedlemmar. Snarast bör Sverige betona att vi har mycket att bidra med i en militärallians som verkar i en tid när de säkerhetspolitiska hoten är svåra men också bredare än förr. Där är Sveriges styrka. Och däri ligger den socialdemokratiska identiteten.
När Sverige ska bli lite mer som Sverige så kan vi lära av Norge.
Tobias Lundin Gerdås, fd statssekreterare
