I november valdes Elfva Barrio till ny förbundsordförande för S-studenter. Här berättar hon om sitt löfte till S-studenters medlemmar, och om en ny generation som tvingas föra en gammal kamp.
Som barn gillade jag att skriva. Jag skrev mycket om allt och inget, som barn gör. Så småningom blev texterna mer politiska och mer reflekterande över den värld vi lever i.
Barn märker av orättvisorna. De märktes av även i min kontext i Madrid, där jag växte upp. Samhällsutvecklingen gick inte åt rätt håll. Det gör den fortfarande inte.
Mitt under en brinnande finanskris som skakade om hela det spanska samhället avslöjades omfattande korruptionsskandaler inom såväl konservativa Partido Popular som socialdemokratiska PSOE. Det strukturella sveket som spanska vuxna – och som vi barn – kände var omfattande.
Spanien är ett bra exempel på vad som händer när välfärden inte finns där.
År 2011 började därför stora protester runt om i landet att äga rum. Mitt fjortonåriga jag följde rapporteringen av demonstrationerna som samlades under parollen ”demokrati – nu”. Det kändes så otroligt orättvist att makthavarna fifflade bort våra skattepengar samtidigt som flera tusen spanjorer blev vräkta från sina hem.
Spanien är ett bra exempel på vad som händer när välfärden inte finns där. Nedskärningspolitiken under finanskrisen har satt djupa spår. Mina barndomsvänner bor hos sina föräldrar trots att de närmar sig trettio. Det politiska systemet är instabilt: på nio år har vi gått till allmänna val fem gånger.
På svenska skolan i Madrid följde vi samma skolplan som skolorna gör i Sverige. Skillnaden för oss var att vi lärde oss om ett land som vi inte befann oss i. På samhällskunskapslektionerna hörde vi om ett välfärdssamhälle som var skapat för att ge alla lika chanser. Ett system som inte såg skillnad på fattig och rik.
När jag väl flyttade till Sverige blev jag besviken: statsvetenskapliga institutionens homogena studentgrupp och svårigheterna att hitta en studentbostad vittnade om ett Sverige som drunknat i ojämlikhet.
Det var ilskan över orättvisorna, systemkritiken och känslan av hopplöshet som gjorde att jag till slut gick med i Lunds socialdemokratiska studentklubb. Som det ofta är inom arbetarrörelsen gick det sedan fort, jag blev fast. Genom flera år av engagemang inom Lunds arbetarekommun fostrades jag i den skånska socialdemokratin.
Efter en sväng som politisk sekreterare i Sundbybergs arbetarekommun står jag nu ödmjukt inför det fina förtroendet att få leda Sveriges socialdemokratiska studentförbund.
Vi kan konstatera att den generation som i dag är aktiv i S-studenter inte har vuxit upp i Folkhemssverige. De senaste decenniernas övertro på marknadsliberalismen är vårt partis största misslyckande. Att laga den raserade välfärden kommer att ta tid. Men det går. Vi har varit på god väg att bygga det starka samhället förr.
För vår del märker vi av den försvagade välfärden genom bland annat en akademi som saknar resurser. Till exempel är den lärarledda tiden på våra lärosäten lägst i Europa. På lång sikt är en underfinansierad högre utbildning förödande för vår tillväxt, välfärd och kompetensförsörjning. Vi har inte råd att inte ge läkare, sjuksköterskor och lärare en gedigen utbildning.
S-studenter är tydliga: det är dags för de hårda välfärdsreformerna. Vi behöver ett totalförbud av vinstsyftande bolag inom välfärdssektorn. Vi behöver ett återinfört investeringsstöd för bostäder som riktas särskilt för att bygga bort bostadssegregationen. Bland våra reformer återfinns även införandet av obligatorisk förskola från två års ålder och skolplikt fram till 18 års ålder.
Det är inte rimligt att barn, i synnerhet pojkar, drabbas av att inte fortsätta skolan. Skolplikt för yrkes- och teoretiskt gymnasium är en viktig reform för att motverka utanförskap och rekrytering till gängen. Tillsammans med en storskalig finansiering av skolväsendet kan det vara en av våra viktigaste framtidsreformer.
För oss är det tydligt att nödvändiga investeringar inte har gjorts under decennier. Bostäder saknas, järnvägar saknas, en plan för att möta klimatkrisen saknas. S-studenters politik tar avstamp i en övertygelse om att Sverige behöver modiga reformer i tider då landet har stora problem.
Det innebär att vi ser behovet av en ny ekonomisk politik med ett reformerat finanspolitiskt ramverk som tillåter storskaliga investeringar i infrastruktur och bostäder. Det är trist att Kristdemokraterna, och inte Socialdemokraterna, är först ut i att öppna upp för detta.
Att de rika inte bidrar till samhället utan i stället får subventioner för att renovera sina kök samtidigt som barn skjuts till döds är det yttersta symtomet på ett orättvist samhälle. För att återuppbygga det starka samhället behöver skattebördan ökas där det går. Välfärden behöver trots allt finansieras.
En arvs- och gåvoskatt på bara en procent skulle motsvara kostnaden för det nu avskaffade statliga investeringsstödet för bostäder.
S-studenter vill se höjd progressiv kapitalskatt och införandet av fastighets-, mark-, arvs- och gåvoskatt. Till exempel uppskattas att överföring av arv och gåvor uppgick till 370 miljarder kronor år 2016. En arvs- och gåvoskatt på bara en procent skulle motsvara kostnaden för det nu avskaffade statliga investeringsstödet för bostäder.
Som förbundsordförande har jag lovat S-studenters medlemmar att kämpa för en socialdemokrati med en tydlig framtidsvilja. En sådan som pekar med hela handen och tar modiga kliv framåt.
Sverige är inte längre ett föregångsland. Kanske är det, ironiskt nog, snart det spanska samhället som vi kommer att inspireras av. Där har socialdemokratin äntligen förstått att vi behöver göra upp med nyliberalismen. Och det funkar.
Partiet fortsätter vinna val. Där går PSOE fram med modiga reformer, inte minst vad gäller bostads- och arbetsmarknadspolitiken. Nya bostäder ska byggas, trettio timmars arbetsvecka ska införas.
Med den riktningen som pekas ut för Spanien kommer mina barndomsvänners barn kunna flytta hemifrån långt innan de fyller trettio. Vi måste se till att det blir så även i Sverige.
Elfva Barrio, förbundsordförande S-studenter
