Payam Moula menar att borgerligheten inte går att förstå som ideologiskt projekt, däremot som ett maktpolitiskt sådant. Och det projektet befinner sig i kris.
Jag har nog aldrig riktigt förstått vad borgerligheten är. Åtminstone har jag tänkt så, fram till nyligen. Då slog det mig att borgerligheten inte finns. Den är ingenting mer än ett påhitt, en politisk enhörning. Men en enhörning som nu befinner sig i kris.
Min ursprungliga oförståelse för borgerligheten kommer från mina försök att förstå borgerligheten som ett ideologiskt projekt, präglat av min bakgrund inom den akademiska filosofin. Där lär man sig att de radikala samhällsförändringar liberalismen stod för under 1800-talet stod i kontrast med de konservativa idealen.
Den svenska filosofen och liberalen Jesper Ahlin Marceta har skrivit ”under sina första 150 år som politisk kraft och rörelse var liberalismen en vänsterideologi […] Liberaler och socialister stred tillsammans efter de amerikanska och franska frihetsrevolutionerna. Tanken som motiverade dem var att samhället kunde omdanas i grunden: Monarkernas envälde skulle krossas, undersåtar upphöjas till medlemmar i nationer och den politiska makten fördelas jämlikt bland medborgare. Konservatismen var den självklara motståndaren.”
Ett exempel på detta i Sverige är den anrika föreningen som sedan 1905 samlar liberala redaktörer och ledarskribenter – Svenska vänsterpressföreningen.
Historien om samarbetet mellan socialdemokrater är väl bekant, från Hjalmar Branting som väljs in som första socialdemokraten i riksdagen på en liberal lista, till gemensamma segrar i form av allmän rösträtt och delad föräldraförsäkring.
Men hur är det i dag? Om vi släpper ideologiska rötter och historia för att fokusera på nuläge, går det att förstå borgerligheten som ett ideologiskt projekt? Det framförs med jämna mellanrum från höger att borgerligheten består i äktenskapet mellan liberalism och konservatism.
Låt oss granska detta genom att titta lite närmare på konservatismens kärna.
Konservatism som ideologi är omtvistat. Den konservativa författaren Russel Kirk menar att konservatismen är en motideologi; ”ett sinnestillstånd, en sorts karaktär, ett sätt att betrakta samhällets ordning” som ska motverka (även liberala) ideologiska dogmer.
Konservatism som ideologi är omtvistat. Den konservativa författaren Russel Kirk menar att konservatismen är en motideologi; ”ett sinnestillstånd
Den inställningen fångar chefsideologen Edmund Burkes princip om att samhällsförändring bör ske långsamt och med respekt för de traditioner, institutioner och normer som råder i samhället. Katarina Barrling skriver i ”Mångsidig liberalism och undflyende konservatism” att denna inställning ledde till att konservatismen bekämpade marknadsliberalismen när den kom.
I Sverige finns inga konservativa som gör motstånd mot marknadsliberalismen. Detta är förvånande eftersom marknadskrafterna har blivit alltmer samhällsomdanande. I USA och Europa har den nya högern visat tecken på att vilja göra sig av med marknadsreligionen.
Tucker Carlsson, den konservative profilen som ledde Fox News mest populära tv-program, sade 2019 att marknadskapitalismen gör vanligt folk fattigare och eliten rikare. Ann Coulter, en annan konservativ profil, kom ut och argumenterade för en radikal förmögenhetsbeskattning.
Sanningen är att den som i dag vill bevara kultur, tradition eller någon form av samhällsgemenskap är chanslös mot utländska techjättar och det globala kapitalet. Ingen kulturkanon i världen kan besegra Tiktok. Men än så länge sitter svensk borgerlighet bekvämt i kapitalistens knä.
En annan (social)konservativ princip är omsorg för samhällets utsatta. Daniel Åkerman skriver i ”Kan liberalism och konservatism förenas?” att (social)konservatismen utmärks av främjandet av offentligt finansierad välfärd, starka skyddsnät och en positiv inställning till fackföreningsrörelsen.
En tredje konservativ princip är bejakandet av gemensamma lägereldar och kollektiven före individen. Kollektiven som hyllas kan vara mindre eller större, ofrivilliga eller frivilliga. Familjen, nationen, religionen eller idrotten.
Dessa tre principer är otillräckliga för att göra konservatismen rättvisa men de ger oss en ytlig förståelse för några av dess pelare, samt hur idétraditionen skiljer sig från liberalism. Men utifrån dessa tre principer väcks frågan; är något av de fyra borgerliga partierna i Sverige konservativt? Tveksamt.
Av de fyra borgerliga partierna sjunger alla marknadsliberalismens lov, inget parti vill bygga ut den offentligt finansierade välfärden för samhällets utsatta och de är alla individualister framför kollektivister. De skär ner på public service, försvarar marknadskolan och sätter näringslivets intressen framför familjens.
Men i så fall, om borgerligheten egentligen består av olika nyanser av liberalism, varför bråkas det inom borgerligheten? Och om vad?
Här, i konflikten borgerligheten emellan, skymtar vi borgerlighetens bärande idé. För bråket handlar inte främst om ideologi. Olika schatteringar av liberaler kan i slutänden komma överens. I stället landar vi där vi där svensk politik brukar hamna. I synen på socialdemokratin. Och i borgerlighetens fall – om huruvida den övergripande politiska målsättningen är och bör vara att bekämpa socialdemokratin.
Hur annars ska man förstå de senaste åren? När januariavtalet slöts var liberalt sinnade gladast över innehållet, men borgerligheten splittrad. Moderaterna ägnade mandatperioden åt att skjuta ner Centerpartiets segrar. Med Tidöavtalet blev i stället ideologiskt övertygade liberaler de mest besvikna. Gladast blev riksdagens minst liberala parti.
Ändå tycktes de med borgerlig identitet (i stället för en liberal sådan) vara nöjda. Målet var trots allt uppnått. Socialdemokraterna bildade ej regering.
Dick Harrison har skrivit följande:
Om det inte varit för socialdemokratins exceptionellt långa maktinnehav från 1930-talet till 1976 är det osannolikt att liberala, konservativa, kristdemokratiska och agrarpolitiska partier i längden hade kunnat buntas ihop som ett ”borgerligt” block. Mer än en borgerlig partiledare, exempelvis Thorbjörn Fälldin, värjde sig i det längsta mot begreppet och föredrog termen ”icke-socialistisk”.
Kanske kommer vi återigen se centerpartister främja sig från begreppet?
Borgerlighetens kris och framtid
Valet 2022 var en pyrrhusseger för svensk borgerlighet. I valet samlade de fyra partierna som kallar sig för borgerliga 36 procent av väljarkåren. Den lägsta siffran sedan demokratins infördes i Sverige. I skrivande stund samlar de 27 procent i stöd.
Vad beror detta på? I grunden är orsaken enkel: Man saknar lösningar på vår tids samhällsproblem.
Adam Cwejman berör detta i sin text i detta nummer, de liberala decennierna höll inte vad de lovade. I stället dök allvarliga samhällsproblem upp som ett resultat av privatiseringar, avregleringar, en liberal migration och växande klassklyftor.
I det korta loppet finns ingen borgerlighet att tala om.
Det politiska erbjudandet som en gång i tiden gav alliansen egen majoritet 2006 ratas i dag av väljarna eftersom det inte höll vad det lovade. Politiken prövades och funkade inte.
Vad innebär detta för borgerlighetens framtid? I det korta loppet finns ingen borgerlighet att tala om. Om syftet är att samla partier för att vinna makten kommer man inte långt med under 30 procent i opinionen. Men eftersom just syftet är makt, eller att bilda ”icke-socialistisk majoritet” så är det också uppenbart vari borgerlighetens framtid ligger. Hos Sverigedemokraterna.
Kapitalet har under många år jobbat för att såväl påverka SD i mer marknadsliberal riktning som att föra in Sverigedemokrater i borgerlighetens finrum. Det har lyckats. I dag kommer och går Sverigedemokrater friskt i såväl öppna som slutna sammanhang där borgerligheten finns.
Men alla kommer inte att vara med på tåget. För vissa finns högre mål med politiken än att ”stoppa sosseriet”. En del liberaler, denna gång i Centerpartiet, inser återigen vilka deras främsta ideologiska motståndare är.
Historien gör sig påmind.
Payam Moula, chefredaktör Tiden
Delar av denna text är tidigare publicerade i Liberal Debatt.
