En del av Moderaternas själ och deras storstadsväljare har försvunnit, skriver Ulrica Schenström som menar att synen på makt kommer att avgöra partiets framtid.
Politik, kamrater, det är att vilja något. Dessa ord kommer från Olof Palme, men jag som moderat skriver gärna under på budskapet. Politik måste drivas av viljan att förändra och förbättra för andra människor. Makt får aldrig bli ett mål i sig.
I stället behövs en plan för vad man ska göra med makten redan innan man får den. Som en annan tidigare statsminister, Fredrik Reinfeldt, sa: Är man inte förberedd så är man alltså inte förberedd.
Efter valet 2002 var Moderaterna ett sargat parti. Valresultatet på 15,2 procent sågs som en stor förlust. För tredje valet i rad misslyckades mitt parti med ambitionen att vinna stöd hos väljarna. Samtidigt stärktes Socialdemokraternas position som det naturliga partiet vid regeringsmakten. Den allmänna opinionen såg den sittande regeringen som kraftfull och borgerligheten var splittrad.
Så småningom började vi i Moderaterna ompröva vår politik. Vi kom till insikt om att det inte var fel på väljarna, utan på oss själva. I denna omprövning identifierades så småningom tre stora problem.
För det första hade Moderaterna starka negativa associationer. Väljarna såg på Moderaterna som ett parti för höginkomsttagare och deras intressen. Moderater associerades med överklass snarare än samhällsförbättring.
För det andra fanns inget trovärdigt borgerligt regeringsalternativ. Oenigheten och oförmågan till samling gjorde att Moderaterna, Liberalerna, Centerpartiet och Kristdemokraterna inte framstod som en regeringsduglig konstellation. Därför tycktes det finnas få alternativ till långvarigt socialdemokratiskt maktinnehav.
Fredrik Reinfeldts Nya Moderaterna ville komma bort från bilden av ett parti för höginkomsttagare
För det tredje var väljarna inte övertygade om att Moderaternas politik skulle kunna lösa de stora samhällsproblemen. Det var för få som trodde att borgerliga strukturreformer skulle kunna genomföras utan att slå undan benen för den gemensamma välfärden.
Fredrik Reinfeldts Nya Moderaterna ville komma bort från bilden av ett parti för höginkomsttagare, som varken kunde ena borgerligheten eller lösa samhällsproblem. Det krävdes förändring. Nya Moderaterna stakade ut en ny riktning med en förnyad samhällsanalys, en fördjupad borgerlig samverkan och siktet inställt på reformer som kunde lösa problem i människors vardag.
Vi började med vad vi ville göra och hur vi ville göra det. Först därefter ställdes frågan med vem det skulle göras.
Den nya samhällsanalysen var enkel. För få människor arbetade och för många gick på bidrag. Problemet med ett växande utanförskap identifierades och ett arbete påbörjades för att minska antalet bidragsberoende. När problemformuleringen var färdig riktades fokus på hur samverkan med övriga borgerliga partier skulle bli möjlig. Det skulle inte dröja alltför länge.
Den 14 augusti 2004 tog Nya Moderaterna initiativ till fördjupad borgerlig samverkan i form av alliansen. Under de efterföljande åren bildade alliansen arbetsgrupper och de fyra partierna lade fram gemensamma förslag i riksdagen, presenterade gemensamma budgetar och gick till val på ett gemensamt valmanifest. En samlad borgerlighet behövdes för att väljarna skulle se oss som ett reellt och attraktivt alternativ.
Alliansen skulle genomföra reformer som kunde göra vanliga människor lite friare. Vi enades kring borgerliga värderingar i synen på människan, samhället och Sveriges roll i världen, men också kring motståndet mot socialdemokratin. Alliansen skulle bryta Socialdemokraternas makthegemoni.
I valet 2006 fick Nya Moderaterna 26,2 procent och alliansen kunde bilda regering. Med fokus på samhällsproblemen i allmänhet och utanförskapet i synnerhet började vi utforma reformer för politisk förnyelse.
Eftersom förberedelsen var god kunde jobbskatteavdrag, nystartsjobb och förändringar i arbetslöshetsersättningen införas redan från 1 januari 2007. Vi gjorde det lönsamt att arbeta, billigare att anställa och såg till att rätt person hamnade på rätt plats. Sverige jobbade och arbetslinjen var ett faktum.
I valet 2010 belönades Nya Moderaterna av väljarna och fick över 30 procent av rösterna. Någonstans där slutar dock framgångssagan. Precis som för flera andra regeringar, inte minst socialdemokratiska, blev alliansen för bekväma vid makten.
Den förda politiken omprövades inte och nya reformer producerades inte i tillräcklig takt. Väljarna kommer aldrig att nöja sig med gamla meriter. I valet 2014 förlorade alliansen regeringsmakten.
När både borgerligheten och socialdemokratin tappade reformtakten och politiken slutade lösa samhällsproblem växte i stället Sverigedemokraterna. Nykomlingen i det politiska finrummet fick sätta tonen för debatten. Snart dansade alla partier efter Jimmie Åkessons synth.
Efter valet 2014 avgår Fredrik Reinfeldt och Anders Borg. Eran Nya Moderaterna ser sitt slut. Vid denna tidpunkt har Moderaterna under ett antal år genomsyrats av falangstrider, vilket är något som gör ett politiskt parti utsatt och försvagat.
När Fredrik Reinfeldt ersätts av Anna Kinberg Batra har sättet att arbeta i opposition blivit något bortglömt inom Moderaterna. Fokuset på utredningskanslier och strukturell reformutveckling var inte längre lika uttalat. Samtidigt ska det tilläggas att en förutsättning för att kunna lyckas som partiledare är att ha fått hela mandatet.
När Kinberg Batra fick avgå och ersattes av Ulf Kristersson började partiet sakta men säkert röra sig bort från mitten. Kristersson försökte bilda regering 2018, men misslyckades. En stor delförklaring i det är missförstånd mellan Centerpartiet och Moderaterna. Det gäller att förstå varandras kultur och hur man förhandlar.
Efter januariavtalet fortsatte Moderaterna högerut och öppnade steg för steg upp för närmare samarbete med Sverigedemokraterna. Att Moderaterna började göra upp med Sverigedemokraterna kan mycket väl vara det enskilt största misstaget i partiets historia.
Väljare som alltid har identifierat sig som moderater började plötsligt rikta blickarna mot Magdalena Andersson, de blev Magdamoderater. En del av både partiets själ och storstadsväljare har försvunnit, och det blir en utmaning att vinna tillbaka dem.
Efter valet 2022 fick visserligen Moderaterna makten igen, men det var knappast någon vinst. Regeringen lyckas inte finna vare sig en egen problemformulering eller reformer som underlättar vardagen för vanligt folk. I stället görs olika former av försök att bli en blekare kopia av Sverigedemokraterna. Men de enda som tjänar på att de sverigedemokratiska problembeskrivningarna och lösningarna hamnar i fokus är Sverigedemokraterna själva.
I dag är Moderaternas opinionssiffror faktiskt inte så långt ifrån de 15,2 procent som partiet fick 2002. Med det i åtanke är partiets krisinsikt till synes förvånansvärt begränsad.
Borgerligheten är inte heller längre enad i en allians, utan splittrad mellan de som vill hålla sig borta från Sverigedemokraterna och de som fortfarande ser Socialdemokraterna som den största fienden. För liberala väljare finns få alternativ med egen agens och gemensam berättelse.
När krisinsikten så småningom infinner sig och Moderaternas framtid ska stakas ut finns mycket att lära av historien
Med en starkare borgerlighet som fokuserar mer på sakpolitik kan debatten komma bort från symboler och kulturkrig. Jag kan längta tillbaka till en tid där de stora politiska konflikterna handlade om skattesatser, a-kassa och arbetslinje.
Då kunde jag sitta i Åsiktskorridoren med Anders Lindberg och gräla om sakpolitik.
I dag får vi i stället leta konflikter inför varje avsnitt eftersom vi ser liknande hot från autokrater och nationalister. Både borgerligheten och socialdemokratin skulle tjäna på att den politiska debatten åter började handla om sakfrågor.
När krisinsikten så småningom infinner sig och Moderaternas framtid ska stakas ut finns mycket att lära av historien. En god start är att omvärdera det politiska landskapet och de problem vi står inför. Det krävs också att partiet finner sitt liberala och borgerliga självförtroende och stakar ut vad man ska göra med makten, innan man kommer dit.
Makt är och förblir en viktig del i politikens nervsystem. Ytterst är makten att påverka, förnya och förändra grunden i politiken. För ett politiskt parti är detta inget att hymla om. Rätt använd kan makt göra mycket gott, men det är ingen självklarhet. Förmår man använda makten på rätt sätt? Förmår man ge rätt personer makt?
Och sist men inte minst: Förmår man se att makt inget är värt för andra än några få – om inte idéer finns om vad makten ska användas till, och insikt om var makten man nu besitter har sitt ursprung?
Det är om detta framtiden för Moderaterna och borgerligheten handlar.
Ulrica Schenström, vd för Tankesmedjan Fores och tidigare statssekreterare hos Fredrik Reinfeldt
